Livet är dynamiskt, inte statiskt, och det har med sig förändringar.

En del förändringar kommer överraskande, andra vet man om på förhand och kan förbereda sig på, men de rör alltid om i ens tillvaro, och de inverkar också ibland på ens syn på en själv.

”Pensionär” – det är vad jag är nu! I går var jag heltidsanställd resande förkunnare, idag är jag något annat, och det är ju onekligen en viss förändring!

Efter nästan fyrtionio år i arbetslivet får man nu alltså vänja sig vid en ny titel.

Jag hoppade av skolan efter nian, det var anno 1970, och sen dess har jag försörjt mig själv. Först jobbade jag som skogsarbetare om vintrarna, och som yrkesfiskare sommarhalvåret, sedan utbildade jag mig till  svetsare och grovplåtslagare, och de senaste tjugonio åren har jag då varit heltidspredikant.

Jag har annars en rätt rolig hågkomst från en kaffestund i ett församlingshem. Det här hände ett par år efter att jag börjat resa på heltid.

Vid samma bord som jag satt några stadiga bondgubbar, och de diskuterade förstås traktorer och lantbruk. Min sista arbetsplats inom metall var på en maskinfabrik, där man bland annat tillverkade extern utrustning för just lantbrukstraktorer, och jag hann jobba där i tolv år, både i serieproduktionen och produktutvecklingen. Jag visste alltså en del om lantbruksmaskiner, så jag var med i bordssamtalet på lika villkor med de andra.

Gubbarna kastade litet undrande blickar på mig, och efter en stund var det en som frågade rent ut, hur en predikant kunde veta något om traktorer?

Jag sade som det var, att jag jobbat heltid med sånt i många år, och då fastnar väl en del, om man inte är totalt obildbar.

Den andre tittade eftersinnande på mig.

”Jaså, du har alltså nog gjort något någon gång också”, konstaterade han.

I det sällskapet räknades inte predikantjobbet som att man gjorde något, det stod klart!

Mannens hustru satt bredvid honom, och hörde vad han sade, och om blickar kunde döda, då hade nog den karln omedelbart försatts i ett framskridet tillstånd av rigor mortis…

Nå, oavsett om man vill räkna det här jag har sysslat med som arbete eller ej, så är i varje fall min aktiva heltidstjänstgöring avslutad nu.

När jag i tiden hade avslutat min militärtjänstgöring, hette det att jag överfördes till reserven.

Jag stod inte längre kvar i heltidstjänst i landets försvar, men jag skulle vara beredd på att bli inkallad igen, om det behövdes!

Som väl är har det inte behövts, Herren har i sin nåd låtit det vara fred i landet under de fyrtiofyra år som har gått, sen jag gick ut genom brigadens port till det civila livet.

Det finns dock vissa paralleller till nuläget – jag kommer ju att finnas kvar ”i reserven” nu också, finnas till hands, om någon behöver anlita mig!

Den här gången är det dock inte fredstid, när jag flyttar till reserven, den andliga striden pågår för fullt, så jag räknar nog med att bli inkallad då och då!

I vilken utsträckning detta kommer att hända, det återstår att se!

Jag vill i varje fall stå till Herrens förfogande så långt krafterna räcker!

Får jag inga predikokallelser, då har jag ju i alla fall denna välsignade hemsida att ägna mig åt, och här tar arbetet inte slut i första hand! Jag har börjat gå genom de olika kategorierna, och röja litet grann i alla skriverierna, och i går hittade jag en artikelserie om tio inlägg, som jag inte överhuvudtaget kommer ihåg när jag har skrivit, även om jag nog kände igen det, när jag läste….

Då är det verkligen dags att börja gå igenom vad som här egentligen finns!

Gott nytt år, förresten, allesammans! Och var välsignade!

Ibland har människor påpekat för mig, att det ser ut som om jag bara ställer mig upp och talar utan att vara desto mer förberedd, eftersom jag sällan följer något färdigskrivet manuskript, men skenet bedrar nog i det fallet. Om man börjar strunta i förberedelserna, och mena att Anden får ge en vad som ska sägas, då kan det gå som för den pastor, som, när han gått upp i talarstolen oförberedd, fick höra Herren säga ”Du har varit lat!”

En broder sade en gång ordagrant så här till mig efter ett möte: ”Jaha, så nu har du alltså skakat ett bibelstudium ur rockärmen igen”, och tonfallet var rätt knepigt. Jag svarade som det var, att det är svårt att skaka något ur ärmen, som man inte i något skede först har satt dit…

Jag skakar alltså inte mina tal ur rockärmen i den meningen att jag inte skulle förbereda mig.

Jag har bara tagit för vana att låta Herren göra sista urvalet i vad jag faktiskt ska säga av allt det jag har tänkt och förberett, och följaktligen lämnar jag oftast anteckningarna kvar på första bänk när jag går till mikrofonen…

Nå, det var ju mina gamla anteckningar jag började skriva om, ursäkta utvikningen!  När jag tittar i dem, blir jag ofta obehagligt överraskad av att se hur mycket jag glömt av sådant, som Herren visat mig i Skriften för tio eller femton år sedan! På samma gång är det ju så innerligt roligt med återupptäckter, att man gärna står ut med att bli påmind om hur lätt man  glömmer!

Då och då, när jag blir påmind om något jag lyckats glömma, kommer jag att tänka på något Sven Reichmann sade i bibelskolan jag gick på åttiotalet: ”Det finns inget vi glömmer så snabbt som ett tilltal från Herren! Ni vet hur det är när nån profeterar i ett möte, frågar man veckan efter vad han sade, då svarar folk att det var härligt och uppbyggligt, men det är ganska få som kan tala om vad han egentligen sade! Det här beror på att den köttsliga naturen inte är ett dugg intresserad av den sortens tilltal från Gud, som går en själv in på livet”

Och sedan sade han en sak till: ”Om ni vill ta vara på det Gud uppenbarar för er, då finns det egentligen bara ett  sätt, och det är att skriva upp det med detsamma, innan man hinner glömma bort det! Sen kan man gå tillbaka till sina anteckningar, (om man nu inte glömmer det också)…”

Nu befinner jag mig alltså i den lyckliga situationen, att jag hade anteckningar, massor med anteckningar! Det gäller bara att ta sig tid att verkligen läsa dem också!

Sven kallade sitt sätt att ta vara på Guds tilltal och uppenbarelse ”kollegieblocksmetoden”.

Den rekommenderas å det varmaste! Det som suddas ur minnet finns kvar på pappret – det är som jag själv någon gång har sagt, köttet och djävulen tycks i samarbete kunna stjäla Guds uppenbarelse från mig genom att sudda ut ur mitt minne sånt de vill att jag ska glömma, men de har ännu aldrig suddat ut något från mina papper! Det här är alltså ett både enkelt och billigt sätt att gardera sig för tjuvens påhälsningar.

Har man en sak till pappers, då kan man friska upp sitt minne genom att gå tillbaka till det skrivna, och det är viktigt, för det är genom det personliga tilltalet som Herren renar, rensar och formar oss, om det sedan kommer genom Bibeln, genom förkunnelsen, eller genom att man bara plötsligt får något klart för sig.!

Jag har hört och läst både det ena och det andra om andlig krigföring i mina dagar, men detta var nog något av det värsta…. jag minns inte ens vad boken hette längre, jag minns bara känslan av uppgivenhet över vad som matas i Guds folk i dessa tider.

Om man jämför totalsumman av den undervisning om den andliga striden, som finns tillgänglig i dagens läge, med en trädgård, då talar vi nog om en sällsynt vildvuxen sådan! Där finns massor av bra saker. träd med god frukt, men där finns också massor av sånt, som med fördel kunde rensas ut.

Gemensamt för de mer osunda grenarna på krigföringsträdet är, att de alla tenderar att bli mer eller mindre överandliga – den enkla, praktiska tillämpningen av Bibelns anvisningar för det dagliga livet förloras i diverse rituella religiösa beteenden av det så kallat karismatiska slaget.

Gemensamt för dem alla är också, att utövarna av dem inte förefaller behöva ta på sig sitt kors och följa Jesus på det sätt, som Bibeln anvisar, för att kunna vara med och kriga av hjärtans lust.

När jag säger ”överandlig” avser jag rätt och slätt en andlighet som inte är förankrad i verkligheten, i det dagliga liv vi lever här på jorden, jag avser en ”andlig” strid, som man ägnar sig åt enbart vid speciella tillfällen, i slutna sällskap, och med utövande av beteenden och ritualer, som förutsätts ha önskad effekt på andevärlden, men som inte grundläggs via den kamp vi på riktigt har att utkämpa, den som utkämpas i det dagliga livet, och då kanske främst av allt i relationerna till våra medmänniskor!

När nu detta är sagt bör jag väl också försöka definiera vad jag tror att vore en sund och biblisk andlig krigföring, för en sådan finns, det är jag övertygad om, och det är meningen att vi ska vara med och utkämpa den kampen!

En av texterna för den här söndagen, sjunde efter pingst i kyrkoåret, alltså den från Rom 12, lyder så här:

”Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor, så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen! Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan övervinn det onda med det goda!”

Aposteln talar alltså om andlig krigföring här, det framgår tydligt av den kampsituation han hänvisar till i sista meningen.

Det är dock iögonenfallande tydligt, att han inget säger om att ”binda andefurstar”, inget om att ”tala krigstungor”, inget om att ”bryta ner ockulta fästen”, inget om allt det som så ofta dyker upp i nutida funderingar om andlig strid! Det är väl ändå rätt anmärkningsvärt!

Ännu mer anmärkningsvärt är, att varken Jesus eller någon av de andra apostlarna heller lär ut några tekniker för sådant!

Hur är det här med andlig strid då tänkt att fungera, egentligen?

Jag tror att det hela är så enkelt, att vi inte lyckas se det. Istället krånglar vi till det av hjärtans lust, som vanligt.

Om vi följer principen om att det ena bibelstället ska tolkas med det andra, kommer vi från Rom 12 vidare till  Efesierbrevets sjätte kapitel.

Där  talas också om andlig kamp. Där slår den helige Ande fast, att den kamp vi har att utkämpa inte är en strid mot kött och blod, alltså mot andra människor, utan det vi har att brottas med är andemakter av varierande dignitet!

Nå, här har vi nu alltså en tydlig, grundläggande befallning från Herren, vad det gäller den andliga striden: slåss inte mot kött och blod, alltså människor!

Vi möter alltså precis samma uppmaning här som i Rom 12-texten.

Vad brukar då motståndarna, de onda andemakterna, ta till i det läget, när Herren har gett sitt folk en klar befallning?

Jo, de försöker naturligtvis få oss att göra just det, som Gud har sagt att vi inte ska göra!

Taktiken från Edens lustgård har inte förändrats, för demonerna vet, att om de lyckas få oss att göra det, som Gud har sagt att vi ska låta bli, då har de vunnit den ronden!

Om vi däremot gör som Gud säger vi ska göra, avstår från att strida mot kött och blod, och istället väljer att förlåta våra fiender, och ge rum för Guds vrede och dom genom att avstå från att hämnas och ge igen, då har vi, som det står i Ef 6, ”stått fasta och behållit fältet”!

Då har vi utkämpat den andliga striden på det frontavsnitt, som vi har fått oss tilldelat, och vi har stridit med de vapen, som det var tänkt att vi skulle använda, och gör vi det, då vinner vi!

Att ställa till med intensiva sessioner av andlig krigföring av modernt snitt, där man samlas i mjuka soffor i ett mysigt vardagsrum för att ”ta auktoritet över andefurstarna”, samtidigt som man har både den ena och den andra konflikten på gång med sina medmänniskor, det är inget annat än ett fromt självbedrägeri.

Den enda seger man kan hoppas på under de omständigheterna vore om den onde skulle skratta ihjäl sig åt oss, och så länge som han redan har skrattat åt oss och överlevt, tror jag inte vi ska hoppas alltför mycket på det.

Bibelns anvisningar är enkla, de är begripliga, och de är tillämpbara för var och en. Man behöver inte vara nån slags andlig supermänniska med speciella nådegåvor, för att kunna bli segerrik i den andliga striden!

Han, som är i oss, är större än den som är i världen, och om vi i konfliktsituationer är villiga att på anvisat sätt ta ett steg bakåt, och överlämna hämnden åt honom, då lever vi i den tro, som övervinner världen.

Det onda ska övervinnas med det goda, och vill vi inte spela efter den regeln, då kommer vi att bli övervunna av det onda, oavsett vilka kunskaper och gåvor vi i övrigt besitter!

Det är korsets väg, som anvisas i de befallningar Ordet ger.

En andlig krigföring där man inte behöver ta korset på och säga nej till sig själv, och till sin egen lust att hämnas och hävda sig och försvara sig och ge igen, det är ingen andlig krigföring alls.

Det är, i varje fall som jag förstår Guds Ord, bara slöseri med tid och krafter.

Som kristen är det just i sådan terräng jag befinner mig. Vargen kommer för att slakta, stjäla och förgöra, den onde går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon han kan komma åt. Under sådana omständigheter är det helt befogat att säga tack, gode Gud, jag har överlevt den här veckan också!

Ondskan angriper oss på tre fronter, dels via ondskan vi bär  inom oss, den vi kallar den köttsliga naturen, dels via onda människor, och dels får vi tampas med ondskans andemakter direkt. Somliga veckor är det mer av det ena, andra är det mer av det andra, och nån vecka kan de låta det vara lugnt, antagligen för att man ska invaggas i en falsk säkerhet och sänka garden.

 (Jodå, det finns nog onda andar här i Finland också, fast vi är så ”civiliserade” här. Ibland stöter jag på människor som har problem med denna ”andliga influensa”, ibland råkar jag ut för närgången uppvaktning själv.)

I en situation som denna, med en hänsynslös fiende med lejontänder och vargnatur, som ständigt är ute på rond för att se vem han eventuellt ska lyckas sluka, kan man minsann behöva överlevnadsstrategier!

Det viktigaste för ett får som inte vill bli vargmat torde vara att hålla sig till herden.

Ibland möter jag en inställning hos kristna som ungefär låter så här: ”Hur långt bort från Jesus kan jag gå, och ändå fortfarande vara en kristen?” Den inställningen är rent djävulsk. Har man en sån inställning till sin Herre och Gud är man nog mer allmänreligiös än kristen. Och rejält i farozonen för att bli lammstek!

Om jag får ställa en närgången fråga: Vem är det egentligen du älskar, om du inte vill komma närmare Jesus, utan hellre vill hålla distans för att få fortsätta att gå dina egna vägar? I Bibeln står det något om människor som älskar sina njutningar mer än de älskar Gud… njutningar som fungerar som lockbete för att få oss inom räckhåll för den som lurar i buskarna.

Det näst viktigaste är att hålla sig till flocken. När vargen ska ha fårstek, då söker han efter ensamma får, såna som har kommit bort från de andra fåren och bort från herden. Många kristna tycker att de kan strunta i församlingsgemenskapen. ”Det går väl bra ändå, och förresten tycker jag mina medkristna är en samling förstockade idioter, vad skulle jag med dem till?” Så både tänker och säger många, som kallar sig kristna.

Resonerar du så skulle jag vilja fråga dig några saker, bara några, fast där kunde finnas många frågor att ställa om det här: Om du tycker att det är bekvämast att vara privatkristen, vem är då din herde? Vem ber för dig, och står till ditt försvar? Vem uppmuntrar dig när du är nere? Vem förmanar dig när du är på väg åt fel håll, rakt i gapet på rovdjuren?

Högmod går före fall, och att tro sig klara sig utan hjälp av andra, det är rätt och slätt högmod.

 Jag har överlevt den här veckan, tack och lov!

Inte för att jag är något slags andlig kampsportare, som kan slå ner allt motstånd jag möter. Utan för att jag har de här tre sakerna som min överlevnadsstrategi:

Jag håller mig till Jesus. Hans rättfärdighet. Hans sanning. Kraften i hans blod och hans namn. Glädjen över att få ha mitt namn skrivet i himlen. Herren är min herde!

Och jag har förebedjare. Människor som så att säga håller en bönesköld över mig. De är en sån otrolig gåva från Gud, de som på detta sätt skyddar och bär mig!

Och jag har ett par stadiga, rättframma bröder i Herren, som jag gör räkenskap inför, och som vid behov tar mig i nacken.

Jag behöver både Herren och mina syskon i Herren, om jag ska överleva här i vargmarkerna.

Gud bevare mig från att någonsin bli så förvirrad att jag börjar tro att jag klarar mig utan dem!

Boken är utformad som en brevväxling mellan en ung frestardemon här uppe på jordytan och hans handledare, en gammal och garvad överdjävul nånstans långt nere i den diaboliska byråkratin. Genom de råd och anvisningar nybörjaren får om hur han på bästa sätt ska leda sin ”patient” till förtappelsen, får man som läsare en tämligen unik inblick i hur ondskans strategi ser ut, både vad det gäller att förleda enskilda människor, och leda hela samhället på villospår!

Man frestas säga att Lewis verkligen har lyckats tänka som den onde!

Den här boken är, i min mening, åtminstone, en av de viktigaste kristna böcker som skrevs under nittonhundratalet, just på grund av den här unika inblicken i både ondskans övergripande målsättning,  och dess metoder för att uppnå dem.

Ibland ställer Lewis också saker på huvudet på ett sätt som får läsaren att studsa till, och undra om det faktiskt kan vara på det här sättet? Åtminstone reagerade jag så, när jag läste ”brevskolan” första gången för kanske trettio år sedan.

Så här beskriver gamle Tumskruv hur man från helvetets sida t ex agerat för att få människor att uppfatta allt gammalt som något mindre värt, just för att det är gammalt och vant:

”Skräcken för Det Gamla Vanliga är en av de mest nyttobringande känslor vi har lyckats framkalla i människohjärtat. Den är en outsinlig källa till kätteri i religionen, till dårskap i rådslag, till otrohet i äktenskapet och till obeständighet i vänskap. En gång i världen visste människorna att somliga förändringar är till det bättre, andra till det sämre, och andra åter vare sig det ena eller det andra. Vi har nu fått dem att i stor utsträckning glömma denna kunskap. Det enbart konstaterande adjektivet ”oförändrad” har vi nämligen ersatt med det känslobetonade ”stagnerande”!

Man behöver inte annat än se sig om i världen av idag för ett inse hur väl just denna speciella taktik har lyckats!

I kristenheten tycks det yttra sig i att vi inte alltid lyckas se skillnad på ”förnyelse” och ”nyhet”.

Förnyelse innebär att något som vi i den kristna församlingen har haft från första början, men som kanske glömts eller förvanskats under århundradenas lopp, återupptäcks och ges tilllbaka till oss av Herren.

Nyhet innebär att något nytt, något som inte vare sig Jesus eller hans apostlar gjorde eller lärde, smygs in i församling och förkunnelse och basuneras ut som det enda raka och rätta, och hur har vi inte förstått det här förr… och eftersom ingen gärna vill framstå som förstockad och stagnerad går det alltför ofta så att soppan som serveras blir uppäten, även om döden är i grytan.

Och det här var bara ett av de otaliga guldkornen i ”Brevskolan”!

Boken rekommenderas å det varmaste!

De direkta angreppen i form av öppen förföljelse har församlingen klarat med glans, så som framgår av de inledande meningarna i brevet.

Nu har alltså den onde gått in för en ny taktik, och de listiga angreppen är värre än frontalattacken var!

Hänvisningen till Bileam visar att den onde här faller tillbaka på en taktik som redan tidigare visat sig vara effektiv mot Guds folk.

Berättelsen om Bileam, och vad han gjorde finns i 4 Mos, kapitlen 22 – 25.

Genom att bussa moabiternas unga vackra kvinnor på Israels män, och locka med de orgier som hörde samman med deras avgudakult, lyckades Moabs kung få Israel att avfalla från Herren, och det var Bileam som gav honom idén!

Det Bileam åstadkom var att Israel lärde sig att kompromissa.

De behövde inte överge sin tro på Israels Gud för att få det de ville ha av moabitiskorna, det räckte med att de tonade ner den, och delade sin lojalitet genom att också tillbe andra gudar litet grann!

Under de stora romerska förföljelser, som pågick under den tid när det här sändebrevet skrevs, krävde man inte heller att de kristna skulle avsvära sig sin tro på Jesus, man krävde bara att de också skulle offra rökelse inför kejsarens bild. Sen var allt bra, och de fick fortsätta att finnas!

Samma system som med Israel och tillbedjan av Moads avgudar alltså – fortsätt för all del att tro på Gud, bara ni ger litet åt våra avgudar också…

Det gäller alltså att se upp med avgudarna! Och en avgud, det är rätt och slätt något som har ständig förkörsrätt i ens liv, det som ständigt får högsta prioritet, det som inte får ifrågasättas, det som till och med Gud och Hans Ord och befallningar får vika för.

Det kan vara fotboll, det kan vara frimärksamlande, det kan vara alkohol, det kan vara den Enda Rätta Läran, det kan vara vad som helst.

När brevet till Pergamus skrevs fanns också redan så kallade gnostiker i de kristna församlingarna, människor som menade sig vara i besittning av en högre, hemlig insikt, som var den ”riktiga” kristendomen. I de lärorna fanns bland mycket annat den tanken, att eftersom den kristne är en andlig varelse spelar det ingen roll vad man gör med kroppen, den kan ägna sig åt vilka utsvävningar som helst utan att den andliga människan påverkas eller tar skada. Med den läran i bakfickan syndade man sedan på nåden hur friskt som helst – vilket i praktiken är detsamma som att ta steget in i avgudadyrkan.

Nikolaiternas lära gick i grund och botten ut på samma sak – att få de troende att flytta sin lojalitet från Jesus till något annat, i deta fall till människor.

Det grekiska ordet är sammansatt av ordet för att besegra och behärska, och ordet för folk.

Nikolaiterna var alltså de som ville behärska andra, utöva makt i församlingen.

För att uppnå detta drev man en lära som uttrycks t ex i det Ignatius av Antiokia skrev ca 110 e Kr, tjugo år efter att sändebrevet vi studerar skrevs.

Denne Ignatius var en av församlingsföreståndarna i församlingen i Antiokia, och han uttrycker sig så här: ” Ni ska underkasta er församlingsföreståndaren som om han vore Kristus själv, och ni ska anse de äldste likvärdiga med apostlarna.” (!)

Han krävde alltså underkastelse och blind lydnad.

Detta är nikolaiternas lära, och vartefter den slog igenom ledde den till följande utveckling:

I stället för självständiga församlingar med ett delat ledarskap och aktiva medlemmar fick man småningom passiverade församlingar under präst- och biskopsvälde, till slut med en påve på toppen.

På en del håll, t ex i Antiokia, gick det hela så omärkligt och smidigt, att ingen protesterade desto mer. Först tog sig uppenbarligen en av de äldste, presbytererna, mer att säga till om än de andra, och så småningom blev en episkop, alltså församlingsförståndare, den redan nämnde Ignatius, mogen att börja utforma det som blev början till våra dagars biskopsämbete. Fast då gällde det inte ännu makt över många församlingar.

På andra håll gick de som ville ha makt i församlingen mer bryskt tillväga, i Korint blev det mycket oro och strid med anledning av de nya ordningarna. – bl a tog de härskarlystna sig för att utan giltig orsak avsätta några av de äldste. Det här känner vi till genom att Clemens skrev brev till Korint omkring år 100 och försökte lugna ner situationen.

Samtida med Ignatius levde i Rom en viss Hermas. Han hade profetisk gåva, och tjänade församlingen där som profet. Någon gång kring 110 e Kr försöker han i en skrift bekämpa det han ser som främmande för församlingslivet, alltså just de hierarkiska maktstrukturer, som han ser håller på att bildas. Tydligen har man gjort försök att tysta ner honom, och andra profeter, för han säger bland annat att episkoperna försöker övervaka och styra profeterna.

Detta är vad Skriften kallar att utsläcka Anden.

Av årtalen ser vi att det här var något som blossade upp strax efter att den första generationen kristna med Kristi apostlar i spetsen hade lämnat detta jordeliv – det som hade hållit tillbaka på den här punkten var borta.

Man kan säga att istället för apostlarna, profeterna, evangelisterna, herdarna och lärarna, tog nu biskoparna över ledarskapet i församlingarna. Där de förra hade lett genom att själva vara ledda av Anden, och arbetat i kraft av den nåd och de gåvor Anden gav, där började biskoparna nu leda genom mänsklig maktutövning, och genom en upphöjelse av sig själva enligt Ignatius´modell.

Eftersom detta nya ledarskap, det som kallas det monarkistiska episkopatet, kom att ställa sig som mellanlänk mellan Gud och den vanliga församlingsmedlemmen, kom också något som hade betänkligt stora likheter med det gammaltestamentliga prästämbetet åter i verksamhet.

Dessutom hade det också betänkligt stora likheter med det prästsystem som fanns i andra samtida religioner och kulter!

Och detta visade sig vara ett mycket effektivt sätt att få evangelisation och mission att stanna av! När det här systemet tog över under de första århundradena e Kr blev resultatet att den kristendom, som erövrat hela Medelhavsområdet på hundra år, i princip ersattes av en kristendom som under de följande 1300 åren knappt nådde utanför Europas gränser.

Varningen från Pergamus gäller alltså framför allt två saker:

1. Kompromisser som leder till laglöshet och avgudadyrkan.

Sådana är ett typiskt fenomen för den västerländska nutidskyrkan.

Det ska vara konsensus, om vi så ska dö på kuppen.

Kompromissanden får missionselden att slockna.

Man kan nämligen inte slå den man går ihop med.

2. Maktstrukturer i den kristna församlingen.

Gud hatar nikolaiternas lära, för den förstör Kristi kropp och ersätter den med ett världsligt system, som är ett hinder för Guds verk, och passiverar och omyndigförklarar det stora flertalet av Herrens tjänare.

Man visste uppenbart vad man ville, det fanns en medvetenhet om varför Jesus har en församling här i världen, och vad som är den församlingens uppgift! Man ville bland dem som var ansvariga för ungdomsarbetet kort sagt leda ungdomarna fram till en klar, personlig och öppet bekänd tro på Jesus som Frälsare och Herre. Och många var också de ungdomar som kom till tro och blev frälsta, inte minst inom ramen för skriftskolarbetet!

Och inte har man prutat av på de målsättningarna sen jag slutade jobba för Inremissionen, och således tappade det mesta av den personliga kontakten ditåt. Där finns fortfarande mycket att glädja sig åt!

Fast den onde är ju inte glad, förstås.

Så nu är det kampanj på gång mot det sätt som ungdomsarbetet bedrivs på i nämnda församling!

Det skrivs anonyma insändare i lokalpressen, där beskyllningarna för allt möjligt andligt missbruk haglar.

Inga bevis och inga hänvisningar till något som skulle gå att kolla upp har kommit fram, och de som har uttalat sig med eget namn under det skrivna har tagit till uttrycket ”enligt uppgift” – vilket är detsamma som att erkänna att detta handlar om ren ryktesspridning.

Jag tvivlar i och för sig inte alls på att en och annan ungdom har kunnat krisa till följd av en klar undervisning om himmel och helvete och hur en människa kan bli frälst.

Förr i världen kallades sånt för syndanöd, och sågs som något positivt och bra!

Jag hoppas verkligen att det någon gång skulle ha hänt att Herren skulle ha kunnat använda också något jag själv har sagt till att ge någon obotfärdig syndare sömnlösa nätter!

Jag tvivlar inte heller på att det har kunnat hända att någon ungdom med latenta psykiska problem har kunnat få dessa aktualiserade av att få ta del av evangeliets budskap, det tränger minsann på djupet så det förslår, och lyfter fram allt möjligt undanträngt i ljuset!

Sådant har i alla tider hänt, och händer naturligtvis också fortfarande där Guds Ord predikas.

Vem skulle nu kunna vara oberörd inför något som är vassare än ett tveeggat svärd, och tränger in till människans allra innersta skrymslen – och inte bara det, utan som också ger klara besked om vad som är rätt och fel, sant eller lögn!

Det är ju just för att behovet föreligger som Ordet ska predikas, alltså behovet av att få sin synd identifierad som synd, så att budskapet om förlåtelse kan få en personlig relevans för den som hör det, och behovet av att få del av den sanning som gör fri, så att det som ligger och jäser och sprider död och förintelse omkring sig i människans mörkaste gömmor tvingas fram i ljuset, är lika stort idag som det nånsin har varit!

Vi har nuförtiden vant oss att tänka att en själskris alltid är något illa, något som ska dämpas och bearbetas och arkiveras med hjälp av terapi och mediciner.

Så tänkte inte gamla tiders kristna. De visste att en andlig kris alltid innebär såväl en dom som en möjlighet, och att båda dessa saker hör ihop!

Domen behöver gå över det i mitt liv, som gör att jag behöver frälsning, innan jag kan förstå att jag inte bara har en möjlighet att bli frälst, utan också verkligen behöver låta mig frälsas!

Det som en del – säkert välmenande – människor i Kokkola uppenbarligen nu vill, det är att tämja och vattna ur ungdomsarbetet i församlingen till den punkt där ingen längre blir varken störd i sin syndasömn eller omvänd.

Detta kan väl sägas vara ett skolexempel på hur kortsynt mänsklig välmening kan användas av själafienden till en strävan som, om den lyckas, leder till att människor hamnar i evigt fördärv.

Var välsignade, präster och ungdomsarbetare i Karleby! Ert arbete har inte varit förgäves, så låt er inte skrämmas av motståndarna!