Då och då läser jag litet i mina gamla anteckningsböcker, de som jag har predikoutkast i. Det börjar vara rätt många vid det här laget, snart en meter i bokhyllan, jag har ju ändå hållit på i trettio år!
Ibland har människor påpekat för mig, att det ser ut som om jag bara ställer mig upp och talar utan att vara desto mer förberedd, eftersom jag sällan följer något färdigskrivet manuskript, men skenet bedrar nog i det fallet. Om man börjar strunta i förberedelserna, och mena att Anden får ge en vad som ska sägas, då kan det gå som för den pastor, som, när han gått upp i talarstolen oförberedd, fick höra Herren säga ”Du har varit lat!”
En broder sade en gång ordagrant så här till mig efter ett möte: ”Jaha, så nu har du alltså skakat ett bibelstudium ur rockärmen igen”, och tonfallet var rätt knepigt. Jag svarade som det var, att det är svårt att skaka något ur ärmen, som man inte i något skede först har satt dit…
Jag skakar alltså inte mina tal ur rockärmen i den meningen att jag inte skulle förbereda mig.
Jag har bara tagit för vana att låta Herren göra sista urvalet i vad jag faktiskt ska säga av allt det jag har tänkt och förberett, och följaktligen lämnar jag oftast anteckningarna kvar på första bänk när jag går till mikrofonen…
Nå, det var ju mina gamla anteckningar jag började skriva om, ursäkta utvikningen! När jag tittar i dem, blir jag ofta obehagligt överraskad av att se hur mycket jag glömt av sådant, som Herren visat mig i Skriften för tio eller femton år sedan! På samma gång är det ju så innerligt roligt med återupptäckter, att man gärna står ut med att bli påmind om hur lätt man glömmer!
Då och då, när jag blir påmind om något jag lyckats glömma, kommer jag att tänka på något Sven Reichmann sade i bibelskolan jag gick på åttiotalet: ”Det finns inget vi glömmer så snabbt som ett tilltal från Herren! Ni vet hur det är när nån profeterar i ett möte, frågar man veckan efter vad han sade, då svarar folk att det var härligt och uppbyggligt, men det är ganska få som kan tala om vad han egentligen sade! Det här beror på att den köttsliga naturen inte är ett dugg intresserad av den sortens tilltal från Gud, som går en själv in på livet”
Och sedan sade han en sak till: ”Om ni vill ta vara på det Gud uppenbarar för er, då finns det egentligen bara ett sätt, och det är att skriva upp det med detsamma, innan man hinner glömma bort det! Sen kan man gå tillbaka till sina anteckningar, (om man nu inte glömmer det också)…”
Nu befinner jag mig alltså i den lyckliga situationen, att jag hade anteckningar, massor med anteckningar! Det gäller bara att ta sig tid att verkligen läsa dem också!
Sven kallade sitt sätt att ta vara på Guds tilltal och uppenbarelse ”kollegieblocksmetoden”.
Den rekommenderas å det varmaste! Det som suddas ur minnet finns kvar på pappret – det är som jag själv någon gång har sagt, köttet och djävulen tycks i samarbete kunna stjäla Guds uppenbarelse från mig genom att sudda ut ur mitt minne sånt de vill att jag ska glömma, men de har ännu aldrig suddat ut något från mina papper! Det här är alltså ett både enkelt och billigt sätt att gardera sig för tjuvens påhälsningar.
Har man en sak till pappers, då kan man friska upp sitt minne genom att gå tillbaka till det skrivna, och det är viktigt, för det är genom det personliga tilltalet som Herren renar, rensar och formar oss, om det sedan kommer genom Bibeln, genom förkunnelsen, eller genom att man bara plötsligt får något klart för sig.!