Jag har fått en fråga, som gäller vår möjlighet att som kristna utöva auktoritet i andevärlden.
Frågeställaren nämner en numera avliden pastor, som ”tog auktoritet” i bön, och då ”hände det saker i andevärlden”.
Frågan lyder alltså i princip:”Hur gör man för att utöva andlig auktoritet?”
Ja, jag var bekant med den nämnde gudsmannen, och känner till det här draget i hans verksamhet. Jag har också rört mig i andra sammanhang, där andra har sysslat med så kallad auktoritetsbön, och också själv i tiderna många gånger deltagit i bönesessioner med den här inriktningen.
Så, när frågan plingade in i telefonen beslöt jag mig för att skriva ett inlägg här, och redogöra för hur jag tänker om den här saken.
Utgångspunkten för bedömning av allt vi undervisar och utövar i den kristna församlingen är alltid frågan: ”Är detta något som Jesus och hans apostlar lär och praktiserar?”
Andlig auktoritet finns tveklöst med i Nya Testamentet.
Det mest iögonenfallande exemplet är, naturligtvis, att onda andar drivs ut ur människor.
Då uttalar man en befallning i Jesu namn, och vänder sig direkt till den onda närvaron.
Däremot finns det inte ett enda exempel i Skriften på att man skulle ha försökt sig på att direkt befalla andemakter att lämna ett visst geografiskt område – något man däremot nog sysslade med under åttiotalets auktoritetsbönesessioner!
Här drar jag då öronen åt mig idag, även om jag inte gjorde det då.
Om inte Jesus och hans lärjungar utövade andlig auktoritet på det sättet, då ser jag inte att kristna idag heller skulle ha något mandat att göra det.
Och jo, visst har jag varit med på samlingar, där vi alla var övertygade om att ”nu hände det något i andevärlden!” Problemet var bara, att det vi trodde hade hänt i andevärlden aldrig manifesterade sig i sinnevärlden!
Om vi nu hade t ex frejdigt befallt andefursten över den stad, där vi befann oss, att försvinna och ge plats för evangeliet, och sedan absolut inget hände i väckelse- eller förnyelseväg i den staden, vad fanns det då för grund att påstå att något hänt i andevärlden?
Daniels bön fick något att hända i andevärlden, men, märk väl, han vände sig till Gud med sin bön, han riktade sig inte till några onda andemakter. Sedan skickade Gud mäktiga änglar att börja rensa upp och bereda väg för bönesvaret, alltså att Israels folk skulle få återvända från fångenskapen.
Sedan hände det något också i det synliga! Vi ska se i det följande vad Daniels auktoritet, detta att hans bön om befrielse blev hörd och besvarad, kunde tänkas grunda sig på.
De första kristna fortsatte i de fotspåren, de vände sig också till Gud med sina böner, när ondskan trängde på! Vi har ett gott exempel på det i Apg 4:23-31.
Jag är alltså böjd att se praktiserandet av av så kallad auktoritetsbön, alltså att försöka direkt befalla andemakter, som ett välment försök att ta en genväg i kampen mot det onda.
Det finns nämligen en äkta, biblisk väg att utöva auktoritet, och det är den vi ska satsa på, även om den inte är fullt lika bekväm som att bara få kommendera och befalla.
Låt oss först se på vad som är grunden för att utöva auktoritet.
Det ser vi i Lukasevangeliets sjunde kapitlet, berättelsen om den romerske centurionen.
Jesus säger om den mannen, att han inte funnit så stor tro ens i Israel, som han visar!
Vari bestod då denna tro?
Han säger, att Jesus bara behöver säga ett ord – uttala en befallning – så kommer hans tjänare att bli frisk. Orsaken till att han så självklart kan tro detta framgår också. Han har insett, att grunden för Jesu auktoritet är hans fullkomliga lydnad inför Fadern!
”Jag är själv en man som står under lydnad, och alltså lyder mina soldater mig, och du fungerar på samma sätt, Jesus!”
Paulus uttrycker samma sanning i 2 Kor 10:4-6. ”Så snart ni har blivit fullkomligt lydiga är vi redo att straffa all olydnad.”
Ett liv präglat av ”ske Din vilja”, ett liv i trons lydnad, är alltså grunden för den andliga auktoriteten.
Exempel på sådant, som antingen bygger upp eller raserar den grunden:
Jesus säger i Matt 5, att om man är på väg att tjäna Herren, och på vägen blir påmind om att man har något otalt med en medmänniska, då ska man först reda upp den saken, sen kan man komma med sin offergåva – komma för att tjäna Gud på olika sätt, också i bön och förbön.
Kan man vänta sig någon andlig auktoritet, om man inte vill lyda, inte vill reda upp med sin nästa?
Den som ödmjukar sig ska bli upphöjd, och att erkänna att man gjort fel, och be om förlåtelse, det är att ödmjuka sig.
Det står skrivet i Rom 12 att vi inte ska hämnas oss själva, utan överlämna hämnden åt Herren. Detta gör vi genom att förlåta och välsigna våra motståndare. På det sättet, sägs det, blir vi inte övervunna av det onda, utan övervinner det onda med det goda.
Det är alltså en kampsituation, som beskrivs!
Vi utövar alltså andlig auktoritet genom att förlåta och välsigna våra fiender, och vi förlorar striden om vi börjar ”kämpa mot kött och blod”. något vi får tydlig befallning att inte göra i Ef 6.
I Uppb 12:11, mitt i det kapitel, som beskriver den väldiga strid i himlen som slutar med att Djävulen och hans änglar blir utkastade, sägs det vad det var som vann den striden.
”De övervann honom i kraft av Lammets blod och sitt vittnesbörds ord, och de älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden”.
Där beskrivs ingen genväg, precis, men där beskrivs en väldig auktoritet!
Den auktoriteten kommer ur lydnad: de vandrar i ljuset, lever i syndernas förlåtelse och blodets rening, och de bekänner sig öppet till Kristus, också när det leder till obehag och fara att göra det.
Den som pantar på sina synder, och ligger lågt med vittnesbördet om Kristus, ska följaktligen inte vänta sig att vara ”känd i andevärlden”. Se Apg 19:13-18! Av den texten framgår tydligt, att det var både Jesu namn, och vem som uttalade det, som sammantaget gav auktoriteten.
Sen har vi det faktum, att Jesus har befallt oss kristna att älska varandra.
Han har bara en församling, det är vi människor som har ställt till med alla de olika partier, som nu försöker bryta sönder Kristi kropp.
I 1 Kor 11:17-19 säger aposteln att stridigheterna i församlingen gör att deras sammankomster är till mer skada än nytta, och sedan kommer han med ett anmärkningsvärt uttalande: ”Partier måste ju finnas bland er, för att det ska visa sig vilka det är som håller provet!”
Jaha, vilka är det då?
De,som inte partiansluter sig, förstås!
De som bekänner sig som kristna, inte som påsk- pingst- eller midsommarvänner!
De som älskar sina syskon i Herren utan att titta snett på skylten de har över bönehusdörren!
Den sortens kristna har auktoritet, de kan göra sin röst hörd i himlen!
Den som hellre håller sig till sitt parti, och tar avstånd från sina syskon om de inte hör till det partiet, de bryter mot Herrens befallning.
Det är inte lydnad.
Det ger ingen auktoritet i andevärlden.
Sammanfattningsvis skulle jag också vilja säga, att uttrycket ”ta auktoritet” leder oss in på helt fel tankespår.
Auktoritet är inte något man ”tar sig” då och då.
Det finns inga genvägar till den.
Auktoritet är något man antingen har i följd av sin gudsrelation och sin vandring i ljuset, eller så har man den inte i följd av sin olydnad.
Har man den, då följer den en i allt man säger och gör, har man den inte, då kan man inte heller ta sig den.
Har man den, då ska man vara medveten om att det kan komma tillfällen då man får lov att medvetet utöva den. som t ex när en medmänniska plågas av det onda.
Detta är då i korthet vad jag ser Guds Ord säga om detta med andlig auktoritet, och då kan jag naturligtvis inte gå och påstå något annat!
Ännu om den avlidne pastorn, som nämndes i frågan: han var tveklöst en man, som hade andlig auktoritet. En ödmjuk man, en som älskade allt Guds folk, och var medveten om sina svagheter!