Det tredje sändebrevet i ordningen är riktat till församlingen i Pergamus. Det här var en församling som levde i en andligt sett speciellt svår omgivning. ”Där Satan har sin tron” syftar på det stora Zeustemplet med tillhörande altare som fanns i Pergamus – kring center för ockult tillbedjan och avgudadyrkan samlas förstås de onda makter som får denna dyrkan, och brukar inte vara speciellt vänligt inställda till de kristna!
De direkta angreppen i form av öppen förföljelse har församlingen klarat med glans, så som framgår av de inledande meningarna i brevet.
Nu har alltså den onde gått in för en ny taktik, och de listiga angreppen är värre än frontalattacken var!
Hänvisningen till Bileam visar att den onde här faller tillbaka på en taktik som redan tidigare visat sig vara effektiv mot Guds folk.
Berättelsen om Bileam, och vad han gjorde finns i 4 Mos, kapitlen 22 – 25.
Genom att bussa moabiternas unga vackra kvinnor på Israels män, och locka med de orgier som hörde samman med deras avgudakult, lyckades Moabs kung få Israel att avfalla från Herren, och det var Bileam som gav honom idén!
Det Bileam åstadkom var att Israel lärde sig att kompromissa.
De behövde inte överge sin tro på Israels Gud för att få det de ville ha av moabitiskorna, det räckte med att de tonade ner den, och delade sin lojalitet genom att också tillbe andra gudar litet grann!
Under de stora romerska förföljelser, som pågick under den tid när det här sändebrevet skrevs, krävde man inte heller att de kristna skulle avsvära sig sin tro på Jesus, man krävde bara att de också skulle offra rökelse inför kejsarens bild. Sen var allt bra, och de fick fortsätta att finnas!
Samma system som med Israel och tillbedjan av Moads avgudar alltså – fortsätt för all del att tro på Gud, bara ni ger litet åt våra avgudar också…
Det gäller alltså att se upp med avgudarna! Och en avgud, det är rätt och slätt något som har ständig förkörsrätt i ens liv, det som ständigt får högsta prioritet, det som inte får ifrågasättas, det som till och med Gud och Hans Ord och befallningar får vika för.
Det kan vara fotboll, det kan vara frimärksamlande, det kan vara alkohol, det kan vara den Enda Rätta Läran, det kan vara vad som helst.
När brevet till Pergamus skrevs fanns också redan så kallade gnostiker i de kristna församlingarna, människor som menade sig vara i besittning av en högre, hemlig insikt, som var den ”riktiga” kristendomen. I de lärorna fanns bland mycket annat den tanken, att eftersom den kristne är en andlig varelse spelar det ingen roll vad man gör med kroppen, den kan ägna sig åt vilka utsvävningar som helst utan att den andliga människan påverkas eller tar skada. Med den läran i bakfickan syndade man sedan på nåden hur friskt som helst – vilket i praktiken är detsamma som att ta steget in i avgudadyrkan.
Nikolaiternas lära gick i grund och botten ut på samma sak – att få de troende att flytta sin lojalitet från Jesus till något annat, i deta fall till människor.
Det grekiska ordet är sammansatt av ordet för att besegra och behärska, och ordet för folk.
Nikolaiterna var alltså de som ville behärska andra, utöva makt i församlingen.
För att uppnå detta drev man en lära som uttrycks t ex i det Ignatius av Antiokia skrev ca 110 e Kr, tjugo år efter att sändebrevet vi studerar skrevs.
Denne Ignatius var en av församlingsföreståndarna i församlingen i Antiokia, och han uttrycker sig så här: ” Ni ska underkasta er församlingsföreståndaren som om han vore Kristus själv, och ni ska anse de äldste likvärdiga med apostlarna.” (!)
Han krävde alltså underkastelse och blind lydnad.
Detta är nikolaiternas lära, och vartefter den slog igenom ledde den till följande utveckling:
I stället för självständiga församlingar med ett delat ledarskap och aktiva medlemmar fick man småningom passiverade församlingar under präst- och biskopsvälde, till slut med en påve på toppen.
På en del håll, t ex i Antiokia, gick det hela så omärkligt och smidigt, att ingen protesterade desto mer. Först tog sig uppenbarligen en av de äldste, presbytererna, mer att säga till om än de andra, och så småningom blev en episkop, alltså församlingsförståndare, den redan nämnde Ignatius, mogen att börja utforma det som blev början till våra dagars biskopsämbete. Fast då gällde det inte ännu makt över många församlingar.
På andra håll gick de som ville ha makt i församlingen mer bryskt tillväga, i Korint blev det mycket oro och strid med anledning av de nya ordningarna. – bl a tog de härskarlystna sig för att utan giltig orsak avsätta några av de äldste. Det här känner vi till genom att Clemens skrev brev till Korint omkring år 100 och försökte lugna ner situationen.
Samtida med Ignatius levde i Rom en viss Hermas. Han hade profetisk gåva, och tjänade församlingen där som profet. Någon gång kring 110 e Kr försöker han i en skrift bekämpa det han ser som främmande för församlingslivet, alltså just de hierarkiska maktstrukturer, som han ser håller på att bildas. Tydligen har man gjort försök att tysta ner honom, och andra profeter, för han säger bland annat att episkoperna försöker övervaka och styra profeterna.
Detta är vad Skriften kallar att utsläcka Anden.
Av årtalen ser vi att det här var något som blossade upp strax efter att den första generationen kristna med Kristi apostlar i spetsen hade lämnat detta jordeliv – det som hade hållit tillbaka på den här punkten var borta.
Man kan säga att istället för apostlarna, profeterna, evangelisterna, herdarna och lärarna, tog nu biskoparna över ledarskapet i församlingarna. Där de förra hade lett genom att själva vara ledda av Anden, och arbetat i kraft av den nåd och de gåvor Anden gav, där började biskoparna nu leda genom mänsklig maktutövning, och genom en upphöjelse av sig själva enligt Ignatius´modell.
Eftersom detta nya ledarskap, det som kallas det monarkistiska episkopatet, kom att ställa sig som mellanlänk mellan Gud och den vanliga församlingsmedlemmen, kom också något som hade betänkligt stora likheter med det gammaltestamentliga prästämbetet åter i verksamhet.
Dessutom hade det också betänkligt stora likheter med det prästsystem som fanns i andra samtida religioner och kulter!
Och detta visade sig vara ett mycket effektivt sätt att få evangelisation och mission att stanna av! När det här systemet tog över under de första århundradena e Kr blev resultatet att den kristendom, som erövrat hela Medelhavsområdet på hundra år, i princip ersattes av en kristendom som under de följande 1300 åren knappt nådde utanför Europas gränser.
Varningen från Pergamus gäller alltså framför allt två saker:
1. Kompromisser som leder till laglöshet och avgudadyrkan.
Sådana är ett typiskt fenomen för den västerländska nutidskyrkan.
Det ska vara konsensus, om vi så ska dö på kuppen.
Kompromissanden får missionselden att slockna.
Man kan nämligen inte slå den man går ihop med.
2. Maktstrukturer i den kristna församlingen.
Gud hatar nikolaiternas lära, för den förstör Kristi kropp och ersätter den med ett världsligt system, som är ett hinder för Guds verk, och passiverar och omyndigförklarar det stora flertalet av Herrens tjänare.