Upptäcktsfärden genom sändebreven som vi gör för att komma på vad den onde har för metoder att bromsa och hindra evangelisation och mission fortsätter, nu kommer vi till församlingen i Tyatira, en församling som kan sägas ha det mesta. Tyvärr måste Herren också här säga, at han har något emot dem, och det har han har emot dem är så allvarligt att de småningom förlora allt, om de inte gör något åt saken.
”Jag har det emot dig att du låter kvinnan Isebel hållas…”
De har nämligen drabbats av motsvarigheten till det vi nuförtiden skulle kunna kalla toleranssjukan! Toleranssjukan är den andliga sjukdom som får oss att tro att vi måste låta alla få leva som de vill och känner för, och låta alla hållas med alla galenskaper de kan hitta på att vilja införa i Kristi församling, för annars är vi ”kärlekslösa, hårda och dömande, och stöter bort människor”…
Den sjukan tar sig konkret uttryck, nu som då i Tyatira, i att man ”låter dem hållas”, alltså, man vet vad som händer, man vet att det inte är bra, men man väljer – av olika orsaker – att inte ta itu med det.
Eller, även om det på ytan kan se ut som olika orsaker handlar det ofta ändå i grunden om samma sak, nämligen rädsla, rädsla för att verka gammalmodig, rädsla för att bli hånad och föraktad, rädsla för konflikter, rädsla för ”kvinnan Isebel”. Denna Isebel, som nämns vid namn här i texten, har sin gammaltestamentliga förebild i den hedniska prinsessan Isebel i GT. Hon gifte sig med Israels kung Ahab, trycte ner honom under toffeln med besked, och ställde sedan från sin drottningsmaktposition till otroligt med elände i landet.
”Isebel” i Tyatira kan alltså på goda grunder antas ha varit en utpräglad maktmänniska.
Sådana sprider rädsla omkring sig, skrämmer till underkastelse, gör andra rädda för att ta strid. Så de får hållas, det är minsta motståndets lag.
Nu är det så, att maktmänniskor, människor som binder andra till sig, upphöjer sig själva, vill ha kontroll över andra, bygger sina egna små kungadömen, de är i grunden främmande för vad det är att följa Jesus, och de varken kan eller vill leda sina anhängare i riktning mot en sann efterföljelse. Istället använder de valda, lämpligt förvrängda delar av Bibelns budskap, uppblandade med lämpliga människotankar, till att manipulera och tvinga andra att erkänna dem som ledare och huvudpersoner.
Det har tyvärr visat sig att kristna församlingar i allmänhet är ett lätt byte för maktmänniskor. Vi är ju så snälla och välmenande, och vill i det längsta tro det bästa om alla – ”han vill nog väl, fast han är litet kantig”, eller ”hon har nog säkert de bästa avsikter, även om hon har en tendens att alltid vilja ha sin vilja igenom”. Och sen har vi ju paradursäkten för att undvika konfrontation: ”Vi ska hålla frid i församlingen, om så till varje pris!”
Och så blir det som i Tyatira – eller i Knutby – de får hållas, även om man ser att det går åt skogen på en del punkter! Och när de har fått hållas ett tag, då har de redan byggt upp en sådan maktbas, att det är de, som börjar göra sig av med sådana som upplevs ”opålitliga”, alltså inte tillräckligt undfallande…..
Konflikträdsla löser inte den här sortens problem.
I vår tid har vi dessutom den typ av människofruktan, som får de kristna att vara rädda för att betraktas som gammalmodiga, och såna som inte följer med sin tid. Och kanske den bästa uppfinningen av alla, som den onde har kommit på: Att skrämma de troende med anklagelsen om att i själva verket inte alls ha förstått vad kristendomen egentligen går ut på!
Den filosofiska riktning, som kallas humanism, har varit ett effektivt redskap för att driva utvecklingen åt det här hållet.
Den är i grunden ateistisk, humanismen är den filosofiska tankebyggnad som placerar människan där teologin placerar Gud. Men trots detta har man i stora delar av den västerländska kristenheten tagit in en mängd tankegods från humanismen, och börjat kalla det kristendom!
Härifrån kommer den moderna toleranssjukan, som har exakt samma effekt nu som den hade i Tyatira: Man låter villolärarna hållas, och bjuder rentav in dem!
Men, det är fortfarande så, att litet surdeg syrar småningom hela degen! Jfr 1 Kor 5
Därför skrev jag i början, att de skulle komma att förlora allt, om de inte gjorde något åt saken där i Tyatira.
Den ”kärlek”, som humanismen för fram i församlingen, den som inte rensar ut synd och villolära, utan menar att alla ska få hållas och allt måste få gå an, den är ingen kärlek, den är bara vitmålad laglöshet.
Vi får här i Tyatira på ett sätt motsatsen till Efesus: här har vi en församling som nog går in för att göra lärjungar, men sedan i sin stora tolerans låter bli att lära dem att hålla Jesu befallningar. Helgelsen blir borta, och det är det andra diket.
Vi ser i Tyatira också en församling, där människor får lära sig/tvingas att underkasta sig en människa istället för att i frihet underordna sig och följa Herren. Eftersom en maktmänniskas undersåtar inte är inställda på att trolova människor med Kristus, utan istället bara värvar nya medlemmar till sekten, så är missionen och evangelisationen i Tyatira dubbelt torpederad, på samma gång som de som redan har kommit till tro blir vilseförda!
Det är inte svårt att se paralleller i nutid. Maktstrukturer saknas inte i kristenheten.
Herren har ett mycket skarpt varnande tilltal till den här församlingen, och det är inte svårt att förstå varför. Skulle vi se en människa, som har cancer på det stadiet där den ännu går att behandla, och den människan skulle bara blunda och låta cancern hållas, och hoppas att allt ska ordna sig med tiden, nog skulle vi också ha ett varningens ord att säga till den personen!
Det som händer i Tyatira, det är att jämföra med cancer i Kristi kropp.
I den yttersta tiden kan vi vänta oss mycket av den sorten, också att den ska försöka metastasera i våra egna sammanhang och församlingar.
Då gäller det att minnas, att man inte kan tala cancer tillrätta, och man kan inte hoppas på att den ska försvinna av sig själv!
Att blunda och låta den hållas, det är den sämsta utvägen av alla!