Det är inte så alldeles lätt att utläsa av texten vad som egentligen var Sardesförsamlingens problem. Det står att Herren har det emot dem, att de är döda, fast de har det namnet om sig att de lever. Men vad är det som har hänt? Varför har de sjunkit in i denna dödsdvala?
De uppmanas att vakna upp och omvända sig, så alltså finns det synd av något slag.
Men vad är det de ska omvända sig från?
Den enda ledtråd jag har lyckats hitta finns i församlingens/stadens namn, och ordlekar och anspelningar på namn är ju i och för sig inte så ovanliga i Skriften…
”Sardes”
Den som är sardonisk är bitter, hånfull, föraktfull, och gör narr av andra.
Den som är sarkastisk är rätt och slätt elak.
Jag tänker mig att detta var dels en debattglad församling, där man trätte om lärofrågor, ordningsfrågor, praktiska saker, och allt annat man kan gräla om och försöka få sin vilja fram i, där man disputerade och diskuterade och grälade, inte för att hitta Guds väg och vilja, utan för att trycka ner sina motståndare och själv få rätt.
Sånt är synd, för det sker inte av tro och inte i kärlek.
Dels tänker jag mig att man hade en jargong av ett slag, som fick människor att bli ledsna och sårade, en umgängesstil som gynnade de munviga och fick andra, mer tystlåtna och försiktiga, att känna sig utanför. En jargong som gynnade ytlighet och undvek djup.
Med all sannolikhet fanns där också en tredje dimension av elakhet och ondska, nämligen intriger och maktspel, med åtföljande skvaller och ryktesspridning.
Till slut föreställer jag mig att det var en församling där spontana uttryck för glädje över Gud och hans frälsning ogillades och förlöjligades – det passar väl in i ett mönster av sarkasmer och ytliga, sardoniska människor!
De här fyra sakerna sammantaget skapade en dödens atmosfär, där man visserligen hade ett yttre sken av religiositet, men där kärleken blir på undantag, ödmjukheten lyser med sin frånvaro, och evangelisationen, om den alls finns, blir av det slag som Jesus beskriver i Matt 23:15…ni far omkring över land och vatten för att göra en proselyt, och när ni lyckas, då gör ni honom till ett Gehennas barn, värre än ni själva är….
(I och för sig räcker det med att ett par av de här fyra sakerna finns, för effekten ska bli andlig dödsprocess)
”Sardespersonligheter” i Skriften, finns de?
Ja, en finns i III Johannesbrevet, där den Diotrefes, som där beskrivs, förefaller vara en elak och ränksmidande människa av högsta potens. Han hade behövt omvända sig från sitt begär att vara den främste, vara den som hade mest att säga till, den som andra bugade för och lydde.
Ett annat exempel har vi i Apg 2, där de, som hånfullt förklarar lärjungarna vara fulla av sött vin, nog är tämligen influerade av Sardes-anden. De hade behövt omvända sig från sin benägenhet att se ner på andra, och göra narr av sånt de inte begrp sig på.
I 2 Kor 10:10 konstaterar aposteln att det fanns folk i Korint som uttalat sig hånfullt och nedsättande om honom och hans sätt att fungera. Dessa hade åter behövt omvända sig från sin motvilja mot att underordna sig Herrens apostel och hans undervisning, och det är nog en omvändelse många skulle behöva göra i vår tid, när det är så populärt att ifrågasätta och förkasta det Paulus på Herrens befallning har skrivit, oss till undervisning och vägledning.
I 1 Tim 6:3-5 beskrivs människor som har ”en sjuklig lust att diskutera och strida om ord”.
Det här är också fråga om ”sardes-personligheter”, vad jag kan förstå.
I GT har vi et exempel i Mikal, Sauls dotter, som i 2 Sam 6 tar sig för att förlöjliga sin make Davids glädje inför Gud. Hon fick sedan inga barn så länge hon levde, vilket får tjäna som ett varningens ord.
Den församling som låter sardes-anden ta över, så att lovsången och tillbedjan hamnar i föraktets tvångströja, den ska inte vänta sig någon fruktsamhet, inte förrän en omvändelse har skett, i alla fall.
Man kan säga att det som fanns i Sardes var ett slags andlig miljöförstöring. Där fanns inget av den tilldragande härlighet, som finns där människor älskar Jesus och varandra, och vill varandra väl. Den sortens miljöförstöring har åter och åter igen visat sig vara en effektiv metod att störa evangeliets utbredning, på samma gång som det hindrar de redan frälsta från att nå någon andlig mognad.