Min reaktion på det var ett: ”Då får jag lov att börja förbereda mig!”

Så jag läste Bibeln, jag lånade teologisk litteratur från biblioteket, jag klippte ur alla bra artiklar jag hittade i kristna tidningar, och klistrade in dem i mappar – det var den tidens copy-paste! Jag har fortfarande kvar mycket av det materialet, och konsulterar det då och då.

Kort sagt, den kallelse, som jag kände fanns nånstans därinne, gav mig fullt upp att göra, innan den alls hade börjat ta sig några andra synliga uttryck!

Någon gång för länge sen läste jag ett uttalande av en av de stora författarna. Han hade blivit tillfrågad hur det var möjligt för människa att ha en sådan fantastisk inspiration att han kunnat skriva så många och så bra böcker. ”Mina böcker består till tio procent av inspiration, resten är transpiration”, lär han ha svarat.

Så här i efterhand har jag insett, att arbetet i Guds Rike fungerar litet på samma sätt. Gud ger en kallelse – ”Gå och arbeta i min vingård, också du!” – och människan gensvarar på den kallelsen genom att gå in i arbetet och börja satsa av sin tid och sina resurser.

Ska man tjäna Gud är ”inspiration” – att Gud ”andas in” sin kallelse i en – det första man behöver. Finns det ingen kallelse, är det bara egen ambition som driver en, då blir det man börjar jobba med det Bibeln kallar en ”självvald gudstjänst”.

Det har varit väldigt mycket tal om att ”höra Guds röst” under de två senaste decennierna, åtminstone i de kristna kretsar där jag har rört mig. Människor har velat ha reda på vad Gud har att säga just till dem, och det är bra att så har varit fallet! Den inspiration vi behöver i kristet arbete kommer från Guds tilltal! Frågan är vad människan sedan gör med den inspiration, de visioner och den vägledning hon får?

Jag tror att vi behöver se kallelsen som något som börjar här och nu, inte som en dröm om vad som ska hända någon gång i framtiden.

Kallelsen är en kallelse inte bara till fältarbete, utan också till förarbete!

Guds tilltal blir en nåd, som inte bär någon frukt i våra liv, om vi reagerar på det med att säga något i stil med: ”Vad härligt att Gud vill göra detta i mitt liv, men det har ju inte börjat än, så nu gör jag något annat tills det händer!”

Tyvärr är det ofta just detta, som händer i praktiken, trots att Bibeln uttryckligen varnar oss för att ta emot Guds nåd på ett sådant sätt, att den blir utan frukt.

Vi tar ett exempel: Säg att någon känner kallelse att åka till Italien, bosätta sig där och sprida evangeliet i sin omgivning.

Han har inte en blek aning om när eller hur detta ska ske, men inspirationen finns där. Då kan han antingen säga ”Pris ske Gud, Herren har kallat mig att flytta till Italien nån gång i framtiden och bli evangelist”, och sedan inte göra något mer, eller också kan han fråga Herren vad han ska göra här och nu. Då kommer han förmodligen att inse, att det vore en god idé att börja läsa italienska, och på andra sätt förbereda sig för uppgiften!

Men. Att få inspirationen kanske gick på fem sekunder, men att lära sig italienska kräver arbete, och tar tid!

Därför väljer vi inte alltid att göra det som vore det rättaste och vettigaste, vi väljer det som går lätt i stället.

Jag tror att det inte är för mycket sagt om jag påstår, att vilken ”inspiration”, vilken kallelse en människa än får, så finns det något slag av förarbete hon kan göra, och också förväntas göra, för att förbereda sig för den, och det är oftast saker som innebär ”transpiration” – arbete!

Om en ”inspirerad” människa också är villig att arbeta för att förbereda sig, och inte bara väntar på att det Gud talade om bara ska ramla över en, då blir inte heller någon chock för en att sedan, när man kommer in i sin kallelse på allvar, upptäcka, att arbetet i Herrens vingård faktiskt är just arbete!

Har du hört uttrycket ”att använda apostlahästarna”? Det betyder ”att gå till fots”, och det kommer från det faktum, att apostlarna gick till fots från stad till stad när de utbredde budskapet om Jesus över romarriket! Och det var inga korta sträckor det handlade om!

De blev inte hämtade med Elias eldvagn när de skulle flytta sig från ställe till ställe, nej, de traskade till fots, i hetta och damm, i hård terräng, och med en myckenhet av transpiration! Men de hade redan gått till fots och svettats på Israels vägar och stigar tillsammans med Jesus i tre års tid, som en del av den förberedelsetid Herren gav dem, så de var härdade och vana!

Jag skrev något om ”självvald gudstjänst” för en stund sedan. Sådan hamnar man in i när det är något annat än Guds kallelse som får en att arbeta – må det sedan vara egna ambitioner, dåligt samvete, eller andra människor som vädjar till ens pliktmedvetande.

Att försöka uträtta något i Guds Rike med enbart arbete, utan någon Andens inspiration, blir ett bedrövligt slaveri. Många av oss har erfarenhet av hur det är att jobba med saker man saknar rätt inspiration för, både i det vanliga arbetslivet och i församlingen. Jag tror inte det är Guds vilja att vi ska behöva göra den sortens slavtjänst åt Honom!

Redan i gamla förbundets gudstjänst gav Gud nämligen en befallning om att de som bar fram offren till altaret inte skulle bära yllekläder, för yllet framkallar svett! Det är alltså inte transpirationen i sig som är bra och eftersträvansvärd!

”Jag har arbetat mer än de alla” säger Paulus, och fortsätter ”dock icke jag, utan Guds nåd som varit med mig!” Svettigt hade han haft det, men man har inget intryck av att hans tjänst var något stickigt och kliande, som han helst av allt hade klätt av sig så fort som möjligt! Det var ju ändå Gud, och Hans kraft, som gjort jobbet möjligt!

Det är på grund av risken att få på sig den självuttänkta tjänstens yllekalsonger, som det är så viktigt att verkligen be Gud om vishet hur man ska gå vidare med den kallelse man anar. Försöker man tänka ut det själv, då finns det stor risk för att man ”börjar i anden och slutar i köttet” – alltså försöker förverkliga något, som i och för sig kanske är en äkta Guds kallelse, men gör det helt efter eget huvud.

”Kraft till tjänst är tjänstens lön”, sa de gamle. Om det tillåts mig, skulle jag vilja göra en liten omdisponering i det uttrycket, och säga ”Kraft till tjänst är tjänstens förutsättning”!

I den gudstjänst Herren väljer åt oss får vi både göra det vi är tänkta att göra, och bli det vi är tänkta att vara, och emellanåt får vi härliga glimtar av vad det var Jesus menade när han sa: ”Min mat är att göra Dens vilja som har sänt mig, och att fullborda Hans verk”.

Av det uttalandet förstår vi, att tjänsten i Guds Rike inte är tänkt att slita ut oss, tvärtom, om allt får ske enligt Guds vilja, då kommer den att bygga upp oss, även om den minsann nog emellanåt tar hela vår varelse och alla våra resurser i anspråk!

Det är när andra viljor än Guds får blanda sig i, som det går överstyr…

Om någon tar en rundvandring på min gård, skulle han kanske snarare konstatera att den där Ingmar tycks samla på ved – eftersom jag trivs i skogen och med skogsarbete, har jag nu i snart trettio års tid varje år skaffat hem litet mera ved än jag egentligen behöver, och detta har då resulterat i ständigt växande vedtravar.

De flesta tycks samla på någonting, om det sedan är gamla bilar, krukväxter, gitarrer, eller musik på vinyl är av underordnad betydelse, egentligen. Det är själva samlandet, som är grejen! Ibland undrar man om människan har någon undangömd ekorr-gen någonstans…

Bibeln har också en del att säga om samlande.

Vi kan ta texten från 2 Tim 4 som första exempel. Den talar om hur många människor, hellre än att lyssna till den sunda läran, samlar ihop lärare åt sig av den sort, som, istället för att hålla sig till sanningen, sådant som ”kliar i öronen”, alltså vad folk vill höra. Här uppstår då naturligtvis en växelverkan – den sortens lärare samlar å sin sida ihop åhörare av den sort, som gärna vill bli strukna medhårs från talarstolen!

Jesu liknelse om mannen, som ville bjuda in till festmiddag, den finns i  Luk 14:15-24, berättar om hur hans sändebud går ut för att samla de inbjudna till festen, men deras framgång är ringa, eftersom de inbjudan är upptagna med att samla pengar och ägodelar och hustrur åt sig, och tycker att den verksamheten är viktigare.

Man frestas nästan säga, att deras åkrar och oxar och hustrur har samlat dem mera effektivt, än de själva har ökat på sina samlingar! Det tåls att frågas ibland, om det är vi som äger våra grejer, eller om det är de, som äger oss…

Ja, vad samlar jag på, vad samlar du på?

Om vi samlar på pengar och prylar, och riktar in vårt intresse och vår energi på vad vi kan få ut av njutning och tillfredsställelse av den här världen, då är risken stor för att vi inte låter oss samlas av Herrens sändebud när inbjudan når oss!

Om vi samlar på kristna förkunnare, som antingen öppet, eller genom tigande samtycke understöder den livsstil, som ”generöst och tolerant” låter oss leva och bära dig åt som vi själva tycker är roligast, eller mest lönsamt, eller enklast, då är risken stor för att vi tror att vi har tagit emot inbjudan och allt är OK, medan vi i själva verket inte alls har släppt det vi har för händer – och i händerna – för att kunna vara med!

Det vi samlar på ger tydliga indikationer på hur vi handskas med vår inbjudan.

”Den som inte församlar med mig, han förskingrar”, säger Jesus!

Den, som har låtit sig bli insamlad när sändebuden kom, han är också kallad att bli en människa, som på något sätt, i någon utsträckning, är med och samlar in andra för Guds Rike.

Jesus berättar en liknelse om en man, som hade två söner. Han sade till den ene: ”Gå och jobba i vingården”, och pojken svarar ja, men går inte. Sen gav han samma uppmaning till den andre, och han säger först nej, men ändrar sig sen och går, och det var han, som faktiskt gjorde som fadern ville.

Översätter man det här till den kristna församlingen, så har ju alla, som accepterat sin inbjudan, alltså tagit emot Jesus, blivit Guds barn, precis som båda dessa gossar var söner till sin far. Detta, att ha blivit barn i huset, är dock ingen garanti för att man ska börja samla på rätt saker! Man har fortfarande kvar sin förmåga att säga nej till Fadern, och istället återgå till att syssla med sådant, som faller en mer i smaken.

Den som inte är med i arbetet att samla människor till Jesus, med böner, med att göra gott mot andra, med pengar, med att vittna, allt efter vad Gud har gett var och en för gåvor att förvalta, han är alltså  enligt Jesu ord en förskingrare!

Han har kanske själv låtit sig samlas, men sedan har han haft för bråttom med annat, som verkat mer viktigt för stunden. Här ger Jesu berättelse om de två sönerna oss hopp! Det går att ändra sig, det går att ångra sig, det går att ta ny kurs!

Tillbaka till liknelsen om festmåltiden. Hur kan det  gå så, att man struntar i sin  inbjudan, tackar nej när sändebuden kommer?

När det en gång finns frälsning, hur kan då folk bära sig så vanvettigt dumt åt, att de inte vill låta sig frälsas?

Kanske det beror på bristande överblick över situationen?

Man ser inte var man befinner sig, och man ser inte vart man är på väg.

Jag vill mena, att om man inser att man faktiskt, på riktigt, är en syndare, och att man i följd av detta faktiskt, på riktigt, är på väg till helvetet och den eviga förtappelsen, då tar man nog emot sin inbjudan till räddning och evigt liv, och man släpper allt annat man har för händer för att kunna göra det fort nog!

Och hur kan det gå så, att man först säger ja tack till sändebudet, och sedan ändå vill fortsätta som förr, och börjar samla sådana lärare åt sig som slår godkänd-stämpel på ens synder i stället för att mana till omvändelse?

Samma orsak. Man har inte insett sin belägenhet, inte sett, inte velat se, vilken fara man svävade i, innan man kom till tro.

Det är ju som bekant den, som inser hur mycket han har fått förlåtet, som älskar mycket, och det är kärleken till den Herre, som har förlåtit alla ens synder, som är drivkraften i det kristna livet!

Samlare är vi alla, det tycks ligga i vår natur. Den som satsar på att samla på en sorts saker, får dock lov att lämna bort andra – ingen kan ju satsa på att samla på allt! Och det man då väljer bort, det blir ju liksom förskingrat, det finns ingen insats, som håller det samman!

Gud är också en samlare. Jesus sändes ju för att församla Guds kringspridda barn!

Den onde samlar, han också.

”Mycket vill ha mer, och den onde vill ha fler” var det en gammal dam som sade någon gång, och nog förefaller hon ju ha rätt, minsann!

Församlade åt någotdera hållet  blir vi alla till slut, vi får antingen vår plats i Guds församling av räddade människor, eller så hamnar vi i den andra samlingen.

Idag har du och jag ännu möjlighet att påverka åt vilket håll det går, vem det blir, som slutligen samlar in oss!

Idag är fortfarande frälsningens dag! Sändebuden är fortfarande ute och bjuder in!

Om morgondagen vet vi ingenting, men idag finns ännu möjlighet att ändra kurs.

”Idag, om du får höra Hans röst, ska du inte förhärda ditt hjärta!”

Det vanliga mönstret är att man nån gång i unga år hade en dragning, lust, eller hur man nu ska beskriva en kallelse, att åka nånstans, t ex som missionär eller volontär, eller annars göra något speciellt i Guds Rike, men sen kom där annat emellan, och så blev det aldrig av.

Man behövde ju skaffa en utbildning, sen fick man ett jobb, man gifte sig, och fick barn. Kanske man led av den inte alltför ovanliga oförmågan att hävda det man själv ville gentemot omgivningens förväntningar, eller så bromsades man av rädsla att misslyckas, kände osäkerhet om nu detta, som man upplevde, nu verkligen är från Gud – listan över saker som kan få en människa att komma på sidan av en upplevd kallelse kan göras lång!

Sen är man helt plötsligt medelålders, och insikten om att tåget, som man kunde ha klivit på i unga år, för länge sedan har gått kastar sig över en. Och den insikten kan vara väldigt knäckande för den som drabbas!

Ibland reagerar man med att bli bitter på de människor eller omständigheter som man menar var det som hindrade en.

Då är det synd om ens familj, om det råkar vara den, som man börjar se som det, som hindrade en från att bli det man var tänkt att vara! Jag har också någon gång fått ta del av hur det kan vara för den, som  drabbas av den sortens anklagelser.

Att tvingas dela liv och husrum med någon, som gör en ansvarig för att han missade sitt livs stora chans, är ingen paradisets förgård – snarare då som trappnedgången till det andra stället.

Inte för intet står det  skrivet att bittert sinne är lika illa som benröta för den som drabbas, så det här att gå och gräva ner sig i bitterhet och besvikelse är den sämsta idé man alls kan komma på i det här läget, både för egen del och för omgivningen.

Hur gör man då, hur kan man leva med följderna av den missade kallelsen, hur går man vidare?

Ja, svaret på den frågan blir ett ”just det”.

Man går vidare!

Israel hade missat sin kollektiva kallelse att vara ett Guds folk, ett heligt folk, och den yttersta konsekvensen av det missade tåget var att de hamnade i den så kallade babyloniska fångenskapen.

Där får de följande besked av Herren: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, nämligen fridens tankar och inte ofärdens, för att ge er en framtid och ett hopp! Ni ska söka mig, och ni ska också finna mig, om ni söker mig av hela ert hjärta, för jag vill låta mig finnas av er, säger Herren!”

Världens sätt att bearbeta det som gått på tok är att söka sig bakåt längs tidslinjen, gräva i det, som har varit och försöka bearbeta och sortera det tills det blir hanterbart. Istället för att kånka på en ohanterlig stenhög, får man på det sättet i bästa fall en utmärkt vandrar-ryggsäck med stöd och remmar att transportera sin börda i, om bilden tillåts.

Gud gör tydligen precis tvärtom, han vill ha oss att se åt andra hållet, framåt!

Det som har varit, det har varit, det vi har felat får vi förlåtelse för, det tänker Gud inte längre på, så det behöver inte vi heller gräva ner oss i med grubbleriets grävskopa.

Istället uppmanas vi att söka Gud, och får löfte om att vi också ska finna honom, att han vill låta sig finnas av oss! Detta för att han har en framtid i beredskap för oss, en framtid som innebär ett hopp om en ny start, nya möjligheter!

Tåget som gick var inte sista tåget! Kanske var det sista tåget till just den stationen, som jag drömde om i ungdomen, men det finns ju andra stationer, andra möjligheter att leva ut sin tro och förverkliga sitt lärjungaskap!

En av den här söndagens texter är hämtad från Jer 18:1-10, den välbekanta texten om krukmakaren.

Det står att när ett kärl misslyckades i hans hand, då började han om igen, och gjorde ett annat istället, han slängde inte bort lerklumpen och sade att den hade missat sin bestämmelse, så nu var det kört!

Gud är alltså beredd att börja om, men är vi det? Är vi beredda att släppa taget om ungdomsdrömmen, släppa taget om det som inte blev, och istället se framåt? Tiden har ju inte stått stilla, alla konstellationer runt oss har förändrats, det jag skulle ha gjort för tjugo eller trettio år sedan finns inte längre kvar att göra, inte exakt sådant det var då!

Det hopp, den kallelse,  som finns för din framtid är inte detsamma som det, som fanns för ditt förflutna, så det gäller att se framåt och släppa taget, om du inte ska missa tåget en gång till!

”Han började om igen”

De här enkla orden har gett nytt mod, ny framtidstro åt massor av människor!

Jag hoppas innerligt att de ska få vara till tröst och befrielse för någon som läser det här skriveriet också!

Efter att jag småningom hade kommit till tro, hade jag länge problem med det talesättet, det lät i mina lutherskt renläriga öron som något slags självfrälsningslära, som man naturligtvis skulle ta avstånd från!

Småningom har jag dock kommit att tänka om – inte menade hon att människan skulle frälsa sig själv, hon menade att Gud förväntar sig att vi ska använda de resurser, som han har gett oss, i stället för att vänta att han ska göra sånt åt oss, som vi har förutsättningar att göra själva!

Nu finns det dock också i detta, som i så mycket annat, fallgropar man kan snubbla ner i.

Ta nu t ex att gräma sig över hur man har använt sina resurser fel, och att gruva sig för hur man ska räcka till för det som ligger framför. Det är två saker, som man aldrig borde slösa tid på!

Den som grämer sig lever i det förflutna. Han är så upptagen med sina gamla misstag och synder, eller med gamla oförrätter och motgångar, att han inte riktigt hinner leva i nuet! Den som ofta tänker ett ”om jag bara hade gjort si eller så – eller lämnat det och detta ogjort ”, han behöver lära sig att leva i syndernas förlåtelse så, att han förlåter sig själv och blir fri att gå vidare.

Förlåtelsen frigör resurser, fördömelsen binder resurser!

Den som gruvar sig lever i sin tur i framtiden. Han går och oroar sig och bekymrar sig för hur allt ska gå, och framför allt för hur allt ska gå , som han har den minsta anledning att vara nervös eller osäker inför, och låter detta stjäla så mycket av hans kraft, att inget blir kvar för den dag som är.

Grämelse och gruvande är alltså sånt man definitivt inte ska ha i huset, om man tar bilden från söndagens GT-text, berättelsen i 2 Kon 4:1-7 om hur profeten Elisa hjälper en fattig och nödställd kvinna, först ur hennes fixering vid sitt gruvande, och sedan också ur hennes trångmål.

Profeten börjar nämligen med att ställa frågan ”Vad har du i huset?”.

Det tycks rätt ofta vara så, att Herren vill hjälpa oss att upptäcka det vi redan har, istället för att vi sitter och grämer oss över det, som vi inte har, för lär vi oss se och använda det lilla vi redan har, kan han då också ofta hjälpa oss vidare.

Kvinnan i berättelsen fick sin uppmärksamhet fäst vid det lilla hon hade, och det var sedan avstampet för underverket, men hon fick själv samla ihop kärlen från grannarna, för det kunde hon göra, och de fick själva hälla oljan i byttorna, för det kunde de också göra själva!

Pojken med de fem bröden och två fiskarna i berättelsen om undret, då Jesus gav mat åt femtusen män, plus kvinnor och barn, valde att komma och ställa det han hade till förfogande, medan lärjungarna var mer fixerade vid problemet med den väldiga folkmängden, som skulle ha mat! Sen gick det ju så, att Herren hjälpte genom den, som ställde det han hade i hans tjänst – men lärjungarna fick både dela ut maten och samla ihop resterna, för det kunde de göra!

En annan variant på det här temat, som jag har stött på någon gång då och då i själavård och äktenskapsrådgivning, är den attityd,  som vill att Gud ska komma och lösa alla ens problem, medan man själv förväntar sig att bara få luta sig bakåt och ta emot.

När så inte sker, då blir man arg på Gud, och tycker sig inte få någon hjälp. Man vill liksom inte tänka sig, att man själv skulle ha något i huset, att man själv skulle ha något att bidra med, inte heller tänker man sig en lösning, som innebär att Herren visserligen ger verktygen, men det är jag själv, som ska använda dem!

En annan fallgrop hamnar vi i, om vi tror att vi ska hjälpa varandra, genom att lösa problem åt varandra.

Då gör vi varandra i värsta fall en björntjänst, ställer till mer skada än nytta, använder själva de resurser Gud har gett oss fel, samtidigt som vi ger andra den föreställningen, att de inte har något att bidra med själva, och bara hjälplöst ska låta sig omhändertas.

Verkligheten är ju att det mesta, som en sån som jag kan göra t ex för ett par som krisar, är att tillhandahålla verktyg, som de sedan kan använda för att arbeta på sin relation. Samt be för dem, förstås. Inte kan jag lösa någons problem!

Vi kan visa varandra vägen, men vi kan inte gå den åt varandra!

Tanken att jag är hjälplös, det är jättesynd om mig, någon annan borde komma och fixa allt åt mig, det är också en tanke, som man definitivt inte ska ha i huset! Det är en tanke som får oss att försöka göra både Gud och våra medmänniskor till våra springpojkar, få dem att göra sådant, som vi har resurser för själva, om vi bara tar fram dem, eller skulle ha resurser för, om vi är villiga att använda det vi blir erbjudna!

Söndagens tema är ”Jesus uppenbarar sin gudomliga kraft”, och huvudtexten handlar om bröllopet i Kana, där Jesus förvandlade vatten till vin. Detta var naturligtvis något, som bara han kunde göra. Men han öste inte upp vattnet i hundraliterskrukorna först, det fick de andra göra, för det kunde de göra! Både vatten och kärl var något de hade i huset, och då var det också deras sak att plocka fram det!

I berättelsen om när Jesus uppväcker Lasarus från de döda är det inte Jesus, som tar bort stenen från gravöppningen. Det kunde de andra göra. Inte är det heller Jesus, som lindar upp bindlarna, som Lasarus är inlindad i, det får lärjungarna order att göra, för det kunde de göra!

‘När Jakob skriver om hur vi ska förhålla oss till våra medmänniskor, då utdömer han helt det handlingssätt som med munnen välsignar en nödlidande medmänniska, men som inte i praktiken gör något för att hjälpa henne!

”Vad hjälper det att säga: gå i frid, kläd dig varmt och ät dig mätt, om man inte också ger den andre vad hans kropp behöver?”

Johannes är på samma linje: ”Om du ser en nödlidande broder, och har möjlighet att hjälpa honom, men stänger ditt hjärta för din broder, hur kan då Guds kärlek förbli i dig?”

Det är alltså inte meningen, att vi heller i detta sammanhang ska be Herren uppenbara sin gudomliga kraft för att göra sådant, som vi redan har fått medel och möjlighet att göra själva!

Gud kräver inte att vi ska klara oss enbart med det vi ”har i huset”, det räcker inte alltid, och det vet Han.

Men det, som  vi har , det ska vi använda, i förtröstan på att Han, som förvandlade vattnet till vin i Kana,  med sin gudomliga kraft ska välsigna också vår strävan att leva ett liv, som är till ära för Honom och till glädje för våra medmänniskor!

Om vi förtröstar på Honom, istället för att gruva och gräma oss, och tycka synd om oss själva fram till den punkt, där vi har blivit så självupptagna, att hela vår tillvaro kretsar kring vår egen navel, då kan vi också få vara med och se insidan av det ord, som säger att det är saligare att giva än att taga…

Vi fick svara i tur och ordning, och jag olycklige var först i tur, så jag hann inte annat än säga precis som det var: ”Jag kan inte påstå att jag egentligen brinner för någonting!”

Det finns saker jag tycker är viktiga, det finns saker jag är intresserad av, det finns saker jag lägger ner mycket tid och kraft på, ja.

Men ”brinner”?

För mig betyder det ordet en allt uppslukande passion, en hängivenhet så intensiv, att den inte ger utrymme för något annat i en människas liv, ett engagemang, som tar en människas hela varelse och alla resurser i anspråk.

Det är ett för stort ord för mig, det får jag bara lov att erkänna.

Sen undrar jag, om allt står riktigt rätt till, om man har den nivån av passion och engagemang för någonting, som kan beskrivas som ett ”något”?

Har jag förstått saken rätt, då är det väl en Någon, som vi ska älska av hela vårt hjärta, hela vår själ, all vår kraft och allt vårt förstånd? Det finns bara En, som ska ha den platsen i våra liv!

Jag hörde en gång en gammal och vis man säga så här: ”Det är inte bra, om Guds verk blir viktigare för oss än verkets Gud, det har gått fel, när Guds församling blir viktigare än församlingens Herre, och det bäddar för katastrof, när Herrens tjänst blir viktigare än tjänstens Herre!”

En annan sade så här: ”Vi behöver inte eldsjälar i församlingen, vi behöver människor som är brinnande i Anden!”

Det har tagit ett tag för mig att förstå vad han menade.

”Vad brinner du för?”

Jag tror att frågan är fel ställd från början, och således leder till felaktiga svar.

Den rätta frågan skulle vara: ”Vem brinner du för?”

Då skulle vi utmanas att pröva vilken plats Herren Jesus egentligen har i våra liv!

Är han på rätt plats, i centrum, då kommer nog de övriga prioriteringarna också på rätt plats!

Den var formulerad så här den här gången:

Det är så att jag tänker att jag skulle vilja leva mer för Gud och tjäna honom mera. Gärna leda någon till tro. Jag har diskuterat det här med några, men samtalen med en viss varmt troende kristen som jag ser upp till förbryllar mig. Denna person är lutheran och responsen från denna har varit något i stil med detta: ”Varför känner du sån press på att behöva göra saker för Gud? Inga saker som du gör kan göra dig till en bättre kristen.” Okej, det stämmer, men jag vill göra det för andras skull, har jag då svarat. Då har responsen blivit: ”Men du kan inte göra något för att förhindra Guds plan. Även om du inte skulle göra något, så kan Gud ändå göra allt han har planerat.”

 Det som denna vän har sagt till mig strider mot allt jag lärt mig hittills. Jag har tänkt att jag ska bli mer lik Jesus, tjäna Jesus mer, och förhoppningsvis följa missionsbefallningen.

 Vad tänker du? Är vännens råd bibliska? Och är de ett lutherskt arv? Jag har nämligen ur samma kretsar hört undervisning om att vi inte i oss själva kan välja något, utan att allt går enligt Guds plan. Kan hända att det är jag som har fel, men ur min synvinkel sett låter det som en villolära som får människor att bli passiva. Eller borde jag ta till mig vännens råd och slappna av?

Jag kommer omedelbart att tänka på ett tillfälle, när en man kom fram till mig efter ett möte. Hade jag haft någon slips hade han antagligen tagit tag i den och vridit om, han var något upprörd.

”Ni präster och predikanter” sade han. ”Varannan söndag talar ni om hur Jesus har gjort allt för oss, så alltså behöver vi inte göra någonting, och varannan söndag står ni och lägger ut texten om allt som vi ändå tydligen borde göra! Nu vill jag ha klart besked! Ska jag göra något, eller ska jag inte, och om jag ska göra något, vad ska jag då göra??”

Jag andades djupt ett par gånger, och sen svarade jag: ”Du ska leva rättfärdigt, men du ska aldrig låta lura dig att tro att det är det, som du ska bli rättfärdig av!”

Luther själv hade inga problem med det här. En del av hans efterföljare har däremot uppenbarligen blandat ihop frälsningen och lärjungaskapet så till den grad, att de upplever allt tal om efterföljelse som ett hot mot frälsningen.

Tanken hos dessa är den, att om människor får en undervisning om att leva ett rättfärdigt liv, om att leva i trons lydnad, då kommer de att fastna i gärningslära, och tappa bort rättfärdiggörelsen genom tro.

Så hamnar man i stället i det motsatta diket, där man passiverar Guds barn genom att på av dig beskrivet sätt mer eller mindre varna folk från att vilja följa Jesus i både tro och gärning.

Nu ska det genast sägas, att man inte är ute i helt ogjort väder, när man gör så här! Risken för att man börjar stapla upp sina goda gärningar, och lita på dem till någon del också, inte bara på det som Jesus har gjort, den risken är mycket verklig, och det är inte bara en, som har fastnat i legalismens kvarn på det sättet!

Den risken ska dock inte elimineras genom att man häller iskallt vatten på andras önskan att verkligen leva det nya livet i Kristus. Det är ungefär lika vettigt som att hindra ett litet barn från att lära sig gå med motiveringen, att barnet ju kan falla och göra sig illa. I stället ska man följa den modell, som den helige Ande genom Paulus ger i Efesierbrevets andra kapitel:

”Av nåden är ni frälsta, genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen ska berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi ska vandra i dem.”

Här har vi då både frälsningen av nåd,  och lärjungaskapets vandring i goda gärningar, och båda framställs som Guds gåva till oss! Läser man sedan t ex Rom 12, så får man en klar bild av att även om Gud har förberett denna goda livsvandring, så innebär detta inte att vi per automatik också kommer att vandra den!

Här uppstår då en konflikt mellan apostlarnas undervisning och den undervisning om människans trälbundna vilja, som du hänvisar till, en lära som ibland har dragits till överdrift i lutherska sammanhang, detta som en reaktion mot den överdrivna lära om den fria viljan, som fanns inom katolicismen, när reformationen startade. Igen förefaller det mig som om man av rädsla för att hamna i det ena diket hamnar i det andra.

Det förefaller mig helt klart, att ingen människa blir frälst av eget initiativ. Om inte Gud skapar tro genom evangelium, då har vi helt enkelt inte förmågan att gensvara på rätt sätt på hans kallelse. Ingen kommer till Gud utan att först ha blivit dragen dit.

Dock är det så, att även om Gud av nåd ger oss förmågan att säga ja till honom, så tar han inte samtidigt ifrån oss vår förmåga att säga nej. Detta gäller både själva frälsningen, och sedan också i efterföljelsen. Vi kan välja att göra det Gud kallar oss till och visar oss, eller vi kan välja att gå vår egen väg. De här små valen ställs vi inför dagligen.

I det förra fallet finns vi i Guds aktiva vilja, i det senare i hans tillåtande vilja, men det är i det första fallet som Guds vilja verkligen sker i våra liv! Och här är både Jesus och apostlarnas undervisning kristallklar: vi ska söka och följa Guds den vilja, som uppenbaras i de gärningar han förutbereder för oss, det är det, som är lärjungaskap!

Samtidigt ska vi hela tiden vara medvetna om, att vi är frälsta av nåd, både vad det gäller våra synder, och vad det gäller vår livsvandring i övrigt! Hela mitt liv, allt jag gör, är ständigt i behov av att helgas genom Kristus, jag kan aldrig åstadkomma något så perfekt att det skulle duga inför Gud på något annat sätt.

Är man medveten om det, då går man fri från risken att börja räkna sig något till godo av det man gör, man går fri från perfektionismens förbannelse, den där man knappt vågar flytta fötterna av rädsla för att något ska bli fel, och man har råd att bjuda på sig själv och misslyckas! Gud älskar mig lika mycket, jag är lika mycket hans barn, fast jag står där med båda fötterna i klaveret ibland!

Vi har en perfekt biblisk sammanfattning av det här redan i GT: ”Vad annat begär väl Gud av dig, du människa, än att du gör vad rätt är, vinnlägger dig om barmhärtighet, och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?”

Gud behöver inte våra goda gärningar, men vår medmänniska behöver dem desto mer!

För gudsförhållandet behövs bara att vi vandrar i den ödmjukheten inför Gud, att vi inser att allt verkligen är hans gåva, som vi inte klarar oss förutan – både syndernas förlåtelse, det liv han gett oss att leva, och detta, att han kontinuerligt renar och helgar sina barn!

Sen anser jag absolut att du ska slappna av! : )

Inte genom att följa din väns råd, och retirera till det som man i Sverige brukar kalla ”kyrkbänkens ämbete”, utan genom att börja dan med att be Gud leda dig i de gärningar han har berett för den dan, och sen bara se vad som händer, istället för att försöka planera en massa goda gärningar att göra! Sånt planerande brukar leda till att man börjar känna press, och det är vi inte kallade till!

Jesus säger : ”Min mat är att göra hans vilja, som har sänt mig, och att fullborda hans verk”, och på samma sätt är det hans vilja att det ska vara mat för oss att tjäna honom! Ingen press, ingen stress, ingen fördömelse! Mat, det är något som ger näring och välbefinnande, mat, det är något som bygger upp, inte sliter ut!

Ber man den bönen uppriktigt, då är det en bön efter Guds vilja, som han mer än gärna besvarar!

Till exempel genom att han gör så, att man börjar tycka bättre om sin medmänniskor! Kärleken är uppfinningsrik, kärleken är spontan, den är ett effektivt motgift mot rädsla och försagdhet, och den gör inget ont mot nästan….

I Nya Testamentets beskrivning är de kristna ”kristusbrev”, skrivna med den levande Gudens Ande på människohjärtan, brev som är kända och lästa av alla människor.

Detta ger en bild av kristna människor och församlingar, som fanns ute bland människorna, och frimodigt praktiserade sin tro i allas åsyn, och på ett sätt som gjorde att omgivningen kunde se Jesus i dem.

Nuförtiden slingrar vi oss ibland med att säga ”Men ni ska inte se på oss, ni ska se på Jesus!” när människor påpekar att vi inte lever som vi lär.

Det låter ju bra, visst, men tänk nu på de här människorna som aldrig sätter sin fot i kyrka eller bönhus, aldrig öppnar en andlig bok, och bläddrar förbi de kristna TV-kanalerna – var nånstans ska de se Jesus, om de inte får se honom i hans lärjungar??

En av mina vänner berättade en gång om hur han hade frågat ett par gamla kristna, om de skulle kunna hjälpa till i den personliga förbönen i samband med en kristen storsamling.

”Och vet du vad de svarade?”, utbrast han med något av förtvivlan i rösten. ” Jo, de sa att de inte klarade av något sånt, att de kunde och visste för litet! Och det här var människor, som suttit på möten och bibelstudier och kurser i tiotals år!”

Är det möjligen så, att vi västerländska kristna har för stor förtröstan på teoretiska kunskaper, och för litet förtröstan på Herren? Att vi har fastnat så på tanken att vi ska ha ett budskap, och kunna verbalisera det på ett tilltalande och helst också teologiskt oantastligt sätt, att vi har glömt att vi primärt är kallade att vara ett budskap, inte bara ha det?

”Ni är ett kristusbrev” skriver aposteln. Inte ”ni har ett kristusbrev”.

Det som nu följer i texten  är  helt och hållet min fria fantasi om hur det kunde ha blivit, om Jesus hade kört med samma fokusering på teori i sin undervisning, som vi ofta gör. Jesus undervisade sina lärjungar, visst, men inte gick det väl till så här ändå?

”Jesus hade inte kommit än, och lärjungarna satt och småpratade i klassrummet inför dagens första lektion. Petrus, okammad och fortfarande litet yrvaken, var för ovanlighetens skull tyst, och hörde tydligen bara med ett halvt öra på de andras sorl.

Hans ögon sökte sig gång på gång mot fönstret, mot bygatan som ledde ner mot stranden, mot människorna som redan var i full gång med dagens sysslor.

Judas Iskariot var sitt vanliga, prydliga jag, nyduschad och fräsch,  och dokumentportföljen stod exakt där den alltid brukade stå på golvet bredvid hans plats, lätt att nå, men ändå diskret ur vägen.

Han hörde med ett småleende på de andras samtal – han hade haft en bra start på dagen, när han läste börsnoteringarna!

Så öppnades dörren, och Jesus kom in med bibel och utkast under armen.  Sorlet upphörde, och alla satte sig tillrätta. Johannes, mönstereleven, satt med sin 0.5-blyerts i högsta hugg, alert som alltid och beredd att anteckna. Matteus lutade sig bakåt i lugn förlitan på sin exceptionella förmåga att memorera allt han hörde. Petrus plockade med resignerad uppsyn  fram sin bibel, och tittade sedan frågande på Jesus.

”Vad ska du tala om i dag, mästare”, frågade han. ”Jag förstod inte riktigt det där du sade igår om de möjliga teologiska implikationerna av att ta profetiska utsagor uttalade i en viss tid och på en viss plats på allvar på ett sådant sätt, att tron kontamineras av gärningar!”

”Nå, det ska väl klarna vartefter”, svarade mästaren. ”Idag ska vi ägna oss åt att studera de kommande olika synsätten på den undervisning jag ger er. Miljontals människor kommer att sitta i klassrum som detta, och ju mer det forskas, desto mer kommer teorierna att förökas!”

Förmiddagen gick, och solen steg allt högre.  Petrus svettades på sin fönsterplats.

Till slut räckte han upp handen. ”Mästare”, utbrast han.

De andra växlade uppgivna blickar. De kände igen tonfallet.

”Mästare”, upprepade Petrus. ”Om jag kommer tillbaka till mina  gamla fiskekamrater och börjar tala om ”den transcendenta verklighet som genom inkarnationens mysterium åstadkommit satisfaktion”, då kommer de att slänga mig i sjön! När jag sade ja till att följa dig, hade jag ingen aning om att jag skulle hamna så här långt bort från näten! Jag trodde att du skulle lära oss något om hur man hjälper och helar alla, som har det svårt, och att vi skulle få gå ute bland människorna också!”

Simon och Tomas tittade på varandra och skakade på huvudet. ”Att det ska vara så svårt för somliga att inse vilka fantastiska möjligheter till from verklighetsflykt, som erbjuds, bara man begriper att hålla bibelstudiet på ett teoretiskt plan!”

Så sade blicken de växlade…”

En ganska omöjlig historia, inte sant? Vi känner instinktivt, att det här inte kan stämma.

Jesus formade sina lärjungar till att vara budskap, han gav dem sin Ande för att de skulle vara hans brev till mänskligheten. Det brevet skrevs i hjärtat, inte bara i huvudet! Och eftersom han är densamme i går, idag och i evighet, kan vi förmoda, att inget har förändrats på den punkten!

Nu ska du inte tro, att jag försöker sprida kunskapsförakt.

Jag instämmer helt med den kloka människa som sade: ”Ett fullt hjärta i kombination med ett tomt huvud tenderar att resultera i fanatism”.

Det är bara det, att ett hjärta, som inte Herren har fått skriva sitt budskap i, plus ett huvud fullt av i och för sig god kunskap, inte heller resulterar i det Gud vill ha… för det är alltid någon, som skriver i våra hjärtan, och det som finns där, det kommer alltid ut.

Varav hjärtat är fullt, därom talar munnen, och det styr också våra handlingar!

”Är det så, att man på alla andra håll tror att kyrkan har monopol på allt som hör till kristendomen, och därför är det ingen annan som gör något åt det?”  Så löd frågan, som fick mig att skriva det här inlägget.

Och, javisst, det är väl helt naturligt, om man från diverse kursarrangörers håll tänker så! Vem skulle nu vara intresserad av att anordna kurser i sånt som hör till den kristna trons område, om inte församlingarna gör det? Här har vi alltså något man skulle kunna beteckna som ett outtalat, allmänt godtaget, och till allra största delen outnyttjat monopol.

Visst, det finns någon alphakurs här och var, men det är en grundorientering i kristen tro, som i huvudsak är utformad för att hjälpa människor att ta ställning till Jesus. Var finns den typ av undervisning, som hjälper de redan troende att gå vidare, växa i sin tro, fördjupas, mogna?

Jag har själv under ett antal år haft regelbundna undervisningskvällar i de församlingar där jag varit medlem, först i Maxmo församling i sexton år, och sedan i Kuni Betesda de senaste åtta åren. Deltagarna har kommit från flera olika församlingar, som mest tror jag att där har varit folk från åtta olika församlingar samtidigt. De kommer, därför att det enligt uppgift inte finns någon regelbunden, temainriktad bibelundervisning i deras egna församlingar. Outnyttjat monopol…

För typ tio år sedan hade jag en vinter weekendbibelskola i Lovisa, och dit kom det folk ända från Kouvola.

När jag undrade över att de kom så långväga ifrån, svarade de: ”No, kun ei tällaista opetusta saa missään”!  ”Sån här undervisning får vi inte annars!”

Och det var nu inga höga uppenbarelser eller något nytt evangelium, som predikades, det speciella var bara det, att det var bibeln, som var kursbok, och det fanns tydliga teman, som behandlades någotsånär grundligt. Alltså något som kunde finnas, och skulle behövas i varje kristen gemenskap! Outnyttjat monopol….

Då kan man fråga sig, varför monopolet inte utnyttjas? Är det så, att församlingsmedlemmarna inte vågar efterfråga sånt här, och sen tror församlingsledningen att ingen är intresserad? Det frågtes blott…

Det är en av de bättre böcker jag läst fram till denna dag!

Det var först många år senare som jag kom att lägga märke till vad boken ifråga hette på engelska, och det fick mig att studsa till! Där var titeln nämligen ”A normal Christian life”!

Gudsmannen Nee hade alltså velat undervisa sina medkristna om vad ett normalt kristenliv innebär och innehåller, men de svenska översättarna hade uppfattat det han talade om som något så extraordinärt, att de hade valt att kalla boken något annat på svenska!

Det sista Jesus gör här på jorden, innan han blir upptagen till himlen och sätter sig vid Faderns högra sida, är att ge sina lärjungar en avslutande befallning, åtföljd av löften om vad ett normalt kristenliv skulle komma att innefatta. Han ger också anvisningar om villkoren för att det kristna livet ska kunna bli normalt!

De här sista orden före himmelsfärden brukar vi kalla missionsbefallningen.

Vi har fyra versioner av den i vår Bibel, en i slutet av Matteus, en i slutet av Markus, en i slutet av Lukas, och en i början av Apostlagärningarna. Dessutom finns en femte i slutet av Johannes, där formulerad som en personlig befallning till Petrus, men inte heller den saknar allmän giltighet!

Av någon anledning är det dock i praktiken den version som finns i Matt 28, som har blivit missionsbefallningen med stort M ibland oss kristna, och kanske det är därför, som det, som Watchman Nee beskriver som ett normalt kristenliv, inte uppfattas som som så vanligt och normalt av stora flertalet troende…

Låt oss se på de olika versionerna, och på den helhetsbild de ger, när alla får vara med!

Matt 28:18-20

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

 Mark 1615-18

Och han sade till dem: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd. Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.”

 Luk 24:46-49

Och han sade till dem: ”Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni är själva vittnen om detta. Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden.”

 Apg 1:4-8

Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.” När de nu var samlade frågade de honom: ”Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?” Han svarade dem: ”Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

 Här märker man genast, att i tre av dessa fyra är betoningen på lärjungaskapets och uppdragets övernaturliga art väldigt stark! I två av dem får lärjungarna till och med order om att inte gå någonstans innan Anden har kommit, inte göra någonting i egen kraft!

Det är bara i en av dem, Matteusversionen, som det finns en chans för oss människor att inbilla oss att det här är ett uppdrag som vi har fått att utföra med hjälp av egen begåvning, egna kunskaper och egen kraft. Och det är just den versionen, som vi har valt att göra till missionsbefallningen framom andra!

Undra då sedan på, om kristenlivet många gånger har blivit så utarmat, att när någon kommer och vill beskriva ett normalt kristenliv, då har vi svårt att känna igen det som just normalt!

Jesus säger i Joh 16:6-7 till sina lärjungar att de inte ska sörja över att han går bort, för annars skulle inte Anden komma. Men hur det blir det för oss, om Jesus har farit upp till himlen, och den Ande, som han sedan sände till sin församling, inte tas emot? Då missar vi ju hela syftet med Kristi himmelsfärd!

Herren Jesus är med oss alla dagar till tidens slut, därigenom att den Ande han sände är med hans församling.

När tiden tar slut, då kommer han tillbaka, på samma sätt som han en gång steg upp till himlen.

I mellantiden har vi ett omöjligt uppdrag här på jorden, och en Hjälpare har vi också, en som gör det omöjliga möjligt. Samt en ”försvarsadvokat” i himlen, som garanterar att inga anklagelser mot Guds utvalda tas upp!

Och detta är det normala kristenlivet:  ett liv fritt från fördömelse, ett liv i gemenskap med Gud och hans Ande, ett liv där vi har fått dö bort från synden med Kristus, för att också uppstå med Kristus, ett liv där vi får vara en del av det Rike, som inte består bara i ord, utan också i kraft, ett liv där vi en gång ska få göra Herren sällskap i härligheten, för där han är, där vill han att också vi ska få vara!

Ja, vad är det för mening i att kalla Jesus Herre, om man inte är villig att ställa sig under det herraväldet? Och varför gör man det överhuvudtaget, varför kallar man Honom Herre, om man i praktiken inte vill ha Honom som Herre?

Den frågan aktualiseras varenda gång människor, som bär det kristna namnet, vill införa sådana seder och bruk och ordningar i den kristna församlingen, som Herren redan har sagt att Han inte vill veta av.

Den är alltså synnerligen aktuell mest hela tiden nuförtiden.

Den, som vill vara optimist kanske vill mena, att det kan finnas goda anledningar till att många kristna inte vill ta allt vad Herren och hans apostlar säger så på blodigt allvar. Man pekar på behovet av dialog med dem som tror annorlunda, behovet av att behålla kontaktytorna till världen, och man tar fram det till felaktigt slagord förvandlade Jesusordet om att inte döma. Och så menar man sig ha bevisat, att det inte är i någon ond avsikt man åsidosätter Guds Ord!

Nej, kanske det inte görs i ond vilja mot dem man vill vara till lags, alltså folket.

Men den som vill vara världens/folkets vän, han blir fortfarande Guds ovän!

Man kan inte ge sig hän åt både Gud och hans motståndare.

Man kan inte samtidigt både tillhöra dem som vill bort från Egypten, och de som vill återvända dit.

Välmeningen mot folket blir lika med en ond vilja mot Gud i det ögonblick Hans vilja åsidosätts för att majoriteten bland folket ska få som den vill.

Och när så sker, då byter Guds hus ägare, och blir Folkets hus.

Sedan spelar det ingen roll om vi talar om folkkyrka eller frikyrka, där den här mekanismen kommer i funktion, där blir resultatet ett ”folket dikterar” – som Laodicea, stadsnamnet från Uppenbarelsebokens tredje kapitel, betyder.

Sändebrevet till Laodicea i Uppb 3 är, det är jag övertygad om, skrivet rakt in i folkkyrkosituationen av idag – som också en bit i taget håller på att bli frikyrkosituationen av idag!

Det finns en orsak till att budet om att älska Gud över allt kommer före budet om att älska sin nästa som sig själv!

Det är för att frestelsen att vara andra människor till lags är så stark!

Älskar jag min nästa mer än Gud, då kommer jag att vilja låta alla mina medmänniskor få som de vill i tur och ordning, i toleransens och den laglösa kärlekens namn,  tills alla utom Gud har fått sin vilja fram.

Och hela tiden medan denna process pågår, fortsätter orden ”Herre, Herre” att höras under valven i Folkets hus… medan Jesu fråga kvarstår, glömd, förträngd, och obesvarad.