Vad samlar du på, då?

Om jag själv skulle få den frågan, skulle väl det första svaret vara böcker. Sådana har jag i såna mängder, att man får befara att de understa snart börjar komposteras.

Om någon tar en rundvandring på min gård, skulle han kanske snarare konstatera att den där Ingmar tycks samla på ved – eftersom jag trivs i skogen och med skogsarbete, har jag nu i snart trettio års tid varje år skaffat hem litet mera ved än jag egentligen behöver, och detta har då resulterat i ständigt växande vedtravar.

De flesta tycks samla på någonting, om det sedan är gamla bilar, krukväxter, gitarrer, eller musik på vinyl är av underordnad betydelse, egentligen. Det är själva samlandet, som är grejen! Ibland undrar man om människan har någon undangömd ekorr-gen någonstans…

Bibeln har också en del att säga om samlande.

Vi kan ta texten från 2 Tim 4 som första exempel. Den talar om hur många människor, hellre än att lyssna till den sunda läran, samlar ihop lärare åt sig av den sort, som, istället för att hålla sig till sanningen, sådant som ”kliar i öronen”, alltså vad folk vill höra. Här uppstår då naturligtvis en växelverkan – den sortens lärare samlar å sin sida ihop åhörare av den sort, som gärna vill bli strukna medhårs från talarstolen!

Jesu liknelse om mannen, som ville bjuda in till festmiddag, den finns i  Luk 14:15-24, berättar om hur hans sändebud går ut för att samla de inbjudna till festen, men deras framgång är ringa, eftersom de inbjudan är upptagna med att samla pengar och ägodelar och hustrur åt sig, och tycker att den verksamheten är viktigare.

Man frestas nästan säga, att deras åkrar och oxar och hustrur har samlat dem mera effektivt, än de själva har ökat på sina samlingar! Det tåls att frågas ibland, om det är vi som äger våra grejer, eller om det är de, som äger oss…

Ja, vad samlar jag på, vad samlar du på?

Om vi samlar på pengar och prylar, och riktar in vårt intresse och vår energi på vad vi kan få ut av njutning och tillfredsställelse av den här världen, då är risken stor för att vi inte låter oss samlas av Herrens sändebud när inbjudan når oss!

Om vi samlar på kristna förkunnare, som antingen öppet, eller genom tigande samtycke understöder den livsstil, som ”generöst och tolerant” låter oss leva och bära dig åt som vi själva tycker är roligast, eller mest lönsamt, eller enklast, då är risken stor för att vi tror att vi har tagit emot inbjudan och allt är OK, medan vi i själva verket inte alls har släppt det vi har för händer – och i händerna – för att kunna vara med!

Det vi samlar på ger tydliga indikationer på hur vi handskas med vår inbjudan.

”Den som inte församlar med mig, han förskingrar”, säger Jesus!

Den, som har låtit sig bli insamlad när sändebuden kom, han är också kallad att bli en människa, som på något sätt, i någon utsträckning, är med och samlar in andra för Guds Rike.

Jesus berättar en liknelse om en man, som hade två söner. Han sade till den ene: ”Gå och jobba i vingården”, och pojken svarar ja, men går inte. Sen gav han samma uppmaning till den andre, och han säger först nej, men ändrar sig sen och går, och det var han, som faktiskt gjorde som fadern ville.

Översätter man det här till den kristna församlingen, så har ju alla, som accepterat sin inbjudan, alltså tagit emot Jesus, blivit Guds barn, precis som båda dessa gossar var söner till sin far. Detta, att ha blivit barn i huset, är dock ingen garanti för att man ska börja samla på rätt saker! Man har fortfarande kvar sin förmåga att säga nej till Fadern, och istället återgå till att syssla med sådant, som faller en mer i smaken.

Den som inte är med i arbetet att samla människor till Jesus, med böner, med att göra gott mot andra, med pengar, med att vittna, allt efter vad Gud har gett var och en för gåvor att förvalta, han är alltså  enligt Jesu ord en förskingrare!

Han har kanske själv låtit sig samlas, men sedan har han haft för bråttom med annat, som verkat mer viktigt för stunden. Här ger Jesu berättelse om de två sönerna oss hopp! Det går att ändra sig, det går att ångra sig, det går att ta ny kurs!

Tillbaka till liknelsen om festmåltiden. Hur kan det  gå så, att man struntar i sin  inbjudan, tackar nej när sändebuden kommer?

När det en gång finns frälsning, hur kan då folk bära sig så vanvettigt dumt åt, att de inte vill låta sig frälsas?

Kanske det beror på bristande överblick över situationen?

Man ser inte var man befinner sig, och man ser inte vart man är på väg.

Jag vill mena, att om man inser att man faktiskt, på riktigt, är en syndare, och att man i följd av detta faktiskt, på riktigt, är på väg till helvetet och den eviga förtappelsen, då tar man nog emot sin inbjudan till räddning och evigt liv, och man släpper allt annat man har för händer för att kunna göra det fort nog!

Och hur kan det gå så, att man först säger ja tack till sändebudet, och sedan ändå vill fortsätta som förr, och börjar samla sådana lärare åt sig som slår godkänd-stämpel på ens synder i stället för att mana till omvändelse?

Samma orsak. Man har inte insett sin belägenhet, inte sett, inte velat se, vilken fara man svävade i, innan man kom till tro.

Det är ju som bekant den, som inser hur mycket han har fått förlåtet, som älskar mycket, och det är kärleken till den Herre, som har förlåtit alla ens synder, som är drivkraften i det kristna livet!

Samlare är vi alla, det tycks ligga i vår natur. Den som satsar på att samla på en sorts saker, får dock lov att lämna bort andra – ingen kan ju satsa på att samla på allt! Och det man då väljer bort, det blir ju liksom förskingrat, det finns ingen insats, som håller det samman!

Gud är också en samlare. Jesus sändes ju för att församla Guds kringspridda barn!

Den onde samlar, han också.

”Mycket vill ha mer, och den onde vill ha fler” var det en gammal dam som sade någon gång, och nog förefaller hon ju ha rätt, minsann!

Församlade åt någotdera hållet  blir vi alla till slut, vi får antingen vår plats i Guds församling av räddade människor, eller så hamnar vi i den andra samlingen.

Idag har du och jag ännu möjlighet att påverka åt vilket håll det går, vem det blir, som slutligen samlar in oss!

Idag är fortfarande frälsningens dag! Sändebuden är fortfarande ute och bjuder in!

Om morgondagen vet vi ingenting, men idag finns ännu möjlighet att ändra kurs.

”Idag, om du får höra Hans röst, ska du inte förhärda ditt hjärta!”