Det här är något, som ibland kan vara rätt obegripligt för deras hustrur, och som ställer till många problem i relationerna. Kvinnorna har svårt att förstå varför männen överhuvudtaget vill sitta och glo på snusk i datorn, och de har ännu svårare att begripa varför de inte bara slutar med det, när de märker att deras partner mår dåligt av det.

Pornografi lockar män på ett helt annat sätt än kvinnor, eftersom de är mer visuellt inriktade – reagerar mycket mer på synintryck med sexuellt innehåll än kvinnor gör.

Här finns alltså en stor skillnad på män och kvinnor redan från början.

Ett osunt intresse för porr grundläggs i allmänhet redan i de tidiga tonåren, innan pojkarna ännu har någon sådan mognad och insikt, som skulle kunna tala om för dem att den sortens sexuella aktiviteter, som de ser i tidningen eller på skärmen, är något i grunden fel och förvridet.

De blir upphetsade av nakenbilderna, får en kick av att titta på sexscenerna, söker samma kick om och om igen, och glider så in i det beteende, som ibland så småningom utvecklas till ett beroende.

Sedan kommer de egentligen aldrig vidare i sin känslomässiga utveckling vad det gäller sexualiteten. Beroenden har den effekten.

Det här fungerar på samma sätt som när en människa i tonåren blir beroende av alkohol eller droger – också då stannar den inre utvecklingen upp, och man blir på många sätt kvar på en tonårings nivå ända till beroendet bryts, och en försenad mognadsprocess i bästa fall kan börja komma igång.

Den situation, som hustrun till en porrberoende man befinner sig i, har många paralleller med alkoholisthustruns – mannen lovar gång på gång att han ska sluta med eländet, men det håller aldrig någon längre tid. Istället blir det ett evinnerligt smusslande och ljugande.

Och här är det egentligen inte alkoholen, eller, som i det här fallet, porrkonsumtionen, som är det enda, som är illa, det är i lika hög grad löftesbrotten och lögnerna, som äter upp förhållandet.

Att leva tillsammans med en människa, som ljuger och har hemligheter, som lovar och inte håller, blir i längden så smärtsamt, att man själv börjar förändras som person genom de skyddsmurar man bygger upp för att inte helt gå under.

De skyddsmurarna är ofta av det slaget, att de egentligen bara gör saken värre – man söker förklaringar på situationen för att orka bättre, men ibland blir förklaringarna bara mer lögner.

En av de värsta ingredienserna i den soppan heter förakt.

Bibeln talar i ps 123 om en situation, där en människa blivit mättad av förakt (1917)

Innebörden i det uttrycket är att man har blivit föraktad så länge av någon annan, att man till slut har internaliserat eländet och börjat förakta sig själv.

I en situation, där en man fortsätter att missbruka porr år efter år, ljuger för att undgå upptäckt, och sedan försvarar sig med motanklagelser när han blir fast, där finns det ständigt en laddning av förakt i luften.

Hustrun möter ett ständigt förakt -  mannen uttrycker ett allmänt kvinnoförakt när han njuter av porr, för pornografin är i sig ett uttryck för en sjuk kvinnosyn, och ett personligt förakt för henne, genom att han ljuger och bryter sin löften, och genom sitt beteende tydligt visar att han föredrar porraktriserna framom henne.
Vilka vägar finns det då att gå, om ett par har hamnat i den här situationen?

Jag vill mena, att den vägen går genom förändring, och den behöver komma på två sätt, både genom att mannen förändras, och genom att kvinnan förändras.
Om mannen ska förändras, då ska det börja med en omvändelse.

Det vanliga, åtminstone när det gäller kristna män, är att han skäms för sitt beteende, men är för stolt för att erkänna sitt problem och söka hjälp.

Den stoltheten är förstås inget annat än högmod, och högmodet är en värre synd än pornografin.

Så länge han låter högmodet styra sig, kommer han inte att vända om och söka hjälp, men detta, att han behärskas av sitt högmod, är i allmänhet inte något han förstår själv.

Den köttsliga naturen, eller gamle Adam, eller vad vi nu vill kalla honom, vill i det längsta framstå som rättfärdig. Han vill inte bekänna några skamliga svagheter! Vi har dock inte någon kallelse att låta köttet regera våra liv, vi är kallade att vandra i ande! För att vi ska kunna göra det, ska köttet korsfästas med sina lustar och begär, står det skrivet.

En stor del av denna köttets korsfästelse består just i att spotta ut stoltheten – inte bara svälja den så där tillfälligtvis, för då vill man ju ha den kvar, utan faktiskt börja se den som ett problem, och vilja bli av med den!

Att vandra i ande, vandra i ljuset, innebär bland annat att man bekänner sina synder för varandra – inte till höger och vänster, men åtminstone för någon annan människa! Gör man det, då får sig högmodet den knäck det behöver få, för att det ska finnas en väg framåt.

Att söka upp en medmänniska, som man har förtroende för, och berätta precis hur det ligger till, det är alltså ett viktigt steg på väg här, och det är på intet sätt omöjligt att ta – förutsatt att man vill ha någon hjälp!

Ibland vill folk helt enkelt ha kvar sin synd, och då är det inte mycket att göra åt saken.

Om en porrförslavad man skulle vilja gå den vägen, och småningom inse hur illa han har gjort sin hustru, och kunna erkänna det och be  henne om förlåtelse, och sedan också visa att han har börjat respektera henne på det sätt, som en man ska respektera sin äkta hälft, då är föraktet brutet från den sidan.

Då kvarstår det förakt, som hustrun har blivit marinerad i under så lång tid, att hon till slut har börjat förakta sig själv.

Den förändring hon behöver få uppleva, det är att igen kunna se på sig själv på ett sunt sätt.

Det inre föraktet kan vara så svårt att komma tillrätta med, att hon att behöva hjälp för att bli av med det, och komma till en enkel insikt, som kan vara väldigt svår att ta till sig, nämligen denna: ”Det är inte fel på dig, även om den andre har gjort fel mot dig! Felet ligger hos den som slår, så att säga, inte hos den som blir slagen!”

Om situationen har följt det vanliga mönstret, då har hustrun småningom tappat lusten för sexuellt umgänge med sin man på grund av pornografin, och sedan har mannen använt detta som ursäkt för att fortsätta i sitt beroende: ”Jag måste ju titta på porr och onanera, eftersom du inte vill ligga med mig”. Kanske inte fullt så rakt uttryckt, men det har varit det budskap hon har fått ta emot.

Och plötsligt är det då hon, som ska känna sig skyldig för hans beteende!

”Det är för att jag inte är tillräckligt mycket kvinna, som min man gör så här…”

Sådana här anklagelser behöver tas fram i ljuset och avslöjas som lögn, annars åstadkommer de just självförakt!

Också med tanke på nästa generation vore det viktigt att få ut pornografins ande ur huset!

Sånt här kan nämligen gå i arv.

Barn lär sig nämligen genom att iaktta.

I ett hem, där pappan tydligt visar att han betraktar mamma – och kvinnor i allmänhet – som underlägsna varelser, som tjänstefolk, eller objekt att utnyttja, är det förstås detta, som barnen lär sig – både flickorna och pojkarna.

Om pappa däremot respekterar sin hustru, visar henne kärlek och omtanke och värdesätter henne, och i största allmänhet inte kommer med nedsättande kommentarer om kvinnor, då är det det, som går vidare till nästa generation.
Jag skulle annars vilja se äktenskapsskolor i församlingarna, där unga vuxna kunde få en chans att granska och bearbeta vad de har med sig för slags ballast från sina barndomshem, bearbeta det, och kasta oönskade saker överbord!

Då kunde de här osunda länkarna mellan generationerna brytas.

Som det är nu  gifter folk sig inte bara utan att känna varandra, utan också, och det är lika illa, utan att känna sig själva!

Sen går de kanske från relation till relation, och eftersom de tar sig själva med varenda gång, blir det aldrig bättre.

Vi kan också ta en titt på vad som avses, när Nya Testamentet talar om otukt. Är porrmissbruk att betrakta som en form av otukt?

På Jesu tid fanns det två skolor bland de skriftlärda vad det gällde Mose lags bestämmelser om otukt som giltig orsak till skilsmässa.

Den ena menade att otukt enbart var fråga om äktenskapsbrott genom sexuellt umgänge, den andra utsträckte definitionen så långt, att det kunde räcka med om en kvinna lagade dålig mat eller inte höll hemmet städat och ordning – detta då naturligtvis för att det skulle vara så enkelt som möjligt för männen att bli av med oönskade fruar….

Med kännedom om detta kan man förstå att lärjungarna reagerade med förskräckelse på Jesu undervisning om skilsmässa!

I NT används två olika ord för otukt, ”porneuein” och ”moicheuein”.

Det förra betyder att bedriva hor eller otukt, alltså allt, som kan betecknas som sådana sexuella aktiviteter, som inte hör äktenskapet mellan man och kvinna till, det senare betyder rätt och slätt att begå äktenskapsbrott, alltså gå i säng med någon annan än den man är gift med.

Vårt ord ”pornografi” är bildat från porneuein, och betyder rakt översatt ”otuktig bild”.

Man kan alltså utan överdrift definiera porrkonsumtion som otuktigt beteende.

Den äkta man – eller hustru- som framhärdar i att regelmässigt titta på porr, och vägrar att söka hjälp för att bli fri från smörjan, han har tagit steget från att bete sig otuktigt då och då till att vara en otuktig människa.

Vi har här skillnaden mellan att vara en syndare och att vara en obotfärdig, förhärdad syndare.

Vi lever alla tillsammans med en syndare, alla vi som är gifta med en annan människa.

Min fru skulle få skilja sig från mig varje dag, om hon inte kunde godta att jag är en syndare – även om jag aldrig har varit inne på en porrsida på nätet i hela mitt liv, så finns det ju ändå annat i mitt sätt att vara och bete mig, som stör henne av och till!

Att försöka leva tillsammans med en förhärdad, obotfärdig syndare, som ständigt sårar och gör en illa genom sitt beteende, och av högmod vägrar söka hjälp, det är dock något annat.

Det kan till slut bli en situation, som man går så sönder av, att man helt enkelt inte orkar längre.

Jesus säger, att på grund av att människorna hade så hårda hjärtan, lät Herren Mose öppna möjlighet till skilsmässa i lagen, även om det inte var tänkt så från skapelsens början. I våra hjärtans hårdhet och vår obotfärdighet kan vi göra varandra så illa, att detta att gå skilda vägar till slut blir det minst onda av två onda ting.

Det här tror jag varje porrmissbrukare borde betänka – du kanske sitter där framför din porrsida med ditt äktenskap som insats, och med dina barns möjligheter att växa upp med en sund syn på vad det är att vara man eller kvinna som insats.

Är det verkligen värt det?

Jag skrev då, att saken i sig är viktig, och att det förvisso är nödvändigt att ta upp och bedriva kampanj mot alla slag av sexuella trakasserier, men att detta inte borde få resultera i en situation, där andra former av övergrepp och maktmissbruk glöms bort och sopas under mattan.

Som Jesus säger till fariséerna: ”Det ena borde ni göra, men inte underlåta det andra!”

Samma sorts tankar har väckts hos mig igen, nu är det den nyuppblossade debatten här i Österbotten kring prideparaderna, och i förlängningen naturligtvis också samkönade parförhållanden, som fått mig att fundera.

Jag undrar alltså igen: vad är det som glöms bort, vad är det som sopas under mattan? Vad är det uppmärksamheten avleds från?

Låt oss utgå från det gamla uttrycket för ”homosexuell person”, eftersom det i debatten har hänvisats till Sodom och Gomorra.

”Sodomiter” kallades de förr!

Tanken bakom den beteckningen var att städerna Sodom och Gomorra förstördes på grund av den ohejdat florerande homosexualiteten där, och att ”sodomi” därför kunde vara en passande beteckning.

Men var det faktiskt bara därför som dessa städer, belägna strax söder om Döda Havet, blev förstörda genom ett Guds direkta ingripande?

Eller fanns där också andra orsaker?

I Hesekiels bok ger Herren genom profeten i ett budskap till Jerusalem klart besked om vad det var, som pågick där i Sodom, och som väckte Guds avsky till den grad att det ledde till stadens förstöring.

”Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne beskärda, understödde hon likväl inte den arme och fattige. Tvärtom blev de högfärdiga och bedrev vad styggeligt var inför mig. Därför försköt jag dem.”  Hes 16:49-50

Det var alltså inte homosexualiteten, utan missunnsamheten, girigheten, habegäret, mammonsdyrkan, som var Sodoms primärsynd!

Att sedan också sexualdriften småningom fick en inriktning, som var mot naturen, det beskrivs ju här som verkan, inte orsak!

Att själv ha överflöd, och ändå  inte vilja dela med sig åt dem, som lider nöd, det är det, som är den verkliga sodomin!

Sedan, i följd av detta, kom sedan det högmod, som fick folket där att kasta också andra moralbegrepp överbord, men den snedvridna sexualitet som då växte fram var bara ett symptom på att samhället i sin helhet var sjukt och avgudadyrkande! Detta drabbade individer, men det hade sin rot i hela samhällets sjukdom!

När vi konservativa kristna – jag räknar mig själv som en sådan, även om mina ställningstaganden i olika frågor ibland har fått de konservativa att tycka att jag är för liberal, medan de liberala har tyckt att jag är förstockat konservativ -  konstaterar att utövad homosexualitet är synd, hänvisar vi till de klara bibelord som säger så, som t ex  uppräkningen över sådana som inte ska få ärva Guds Rike.

Vad man då inte får glömma, är att där  finns  giriga och roffare också uppräknade, och  äktenskapsbrytare, och otuktiga!

Beskedet från både GT och NT är kompakt ifråga om avgudadyrkan: fly ifrån den, syssla inte med den, ha inget att göra med den, den är något livsfarligt för en Jesu lärjunge!

I Efesierbrevets femte kapitel beskrivs girigheten som just avgudadyrkan.

Detta är något, som vi med fördel kunde framhålla och diskutera minst lika ivrigt som prideparader och homoäktenskap!

Detta gäller ju själva sjukdomen, roten till det onda, det som verkligen förstör och bryter ner samhället!

Det har hänt, att människor har kommit till mig och bett om förbön för att de känner dragning till det egna könet, och inte vill ha det så.

Man får höra vittnesbörd om hur människor i olika sammanhang har fått både förbön och själavård, ibland också exorcism, för att komma tillrätta med sina problem på det sexuella området.

Men när hörde du senast talas om någon, som fått förbön för att bli helad från sin girighet? Blivit befriad från sin materialism? Fått sitt habegär utdrivet? Fått själavård för sin missunnsamhet?

Ändå vore det ju väl så nödvändigt och bibliskt, och behjärtansvärt, att be att någon blir befriad från själva sjukdomen, som att be att någon slipper symptomen!

Sedan kan man ju undra, vem som kan tänkas ha någon glädje av att vi inom de kristna leden skjuter in oss på symptomen så till den grad, att själva sjukdomen glöms bort.

Mitt svar på den frågan blir det klassiska: köttet, världen, och djävulen.

Köttet vill ha det så här av flera olika orsaker.

Den första är, att på det här sättet behöver man ju inte avstå från något för egen del,  man får slänga litet sten på syndarna, samtidigt som man tackar Gud för att man inte själv är ”sån”. Sen kan man som en ”god kristen” fortsätta med att planlöst slösa bort de tillgångar, som Herren har anförtrott en, på allt som faller in under rubrikerna ”ögonens begärelse, köttets begärelse, och högfärd över detta livets goda”.

Den andra är, att man ju kan påtala synder, som inte bedrivs desto mer inom eget gäng, utan att riskera att stöta sig med människor som står en nära på något sätt, eller som man är beroende av. Som förkunnare har jag mer än en gång stått i talarstolen och vetat med mig, att säger jag nu det här, som kommer i mina tankar, då behöver jag inte vänta mig någon fler inbjudan till det här stället! För då kommer folket här, åtminstone en del av dem, att bli stötta och sårade och kränkta, och allmänt vrånga och argsinta….

I det läget vill gamle Adam helst hålla tyst med somt och tala desto högre om annat!

Den tredje är att köttet vill stå under lagen, alltså ha en regelbok att följa, en regelbok som är så utformad, att man kan tycka sig klara av att hålla den. På det sättet kan man ju fixa till litet egen rättfärdighet!

Världen vill också ha det så här.

Om de kristna kan fås att framstå som en samling egenrättfärdiga moralister, som inte har annat att komma med, än att fördöma vad folk sysslar med i sina sovrum, då är det lätt att sedan strunta i att lyssna på något de har att säga överhuvudtaget! Och i dagens kristendomsfientliga klimat är det att spela antikristligheten rätt i händerna, att ge dem trumf på hand genom att agera så, som de vill att vi ska agera.

Djävulen vill också ha det så här.

Allt, som på något sätt kan undergräva evangeliets trovärdighet, är hur hans synvinkel bra.

Om vi kristna ödslar allt vårt krut på att predika mot den utövade homosexualiteten, samtidigt som mammonsdyrkan, äktenskapsbrotten, skilsmässorna och omgiftandet, aborterna, och annat, som Gud inte vill se, får passera utan att på- eller omtalas desto mer, då är det så lätt för den onde att peka på vår dubbelmoral, på hur vi silar mygg och sväljer kameler, och den vägen riva ner vår trovärdighet.

Det är nämligen så, att evangelisation består av annat än enbart proklamation också! Utan den bekräftelse, som finns i människor, som verkligen lever evangeliet, blir det inte lätt att predika evangelium!

Nu är jag i och för sig övertygad om att de, som står på barrikaderna mot prideparader och annat besläktat, i princip är ute i en god sak. Det är inte av illvilja, som de säger vad de säger.

Om Gud säger: ”Det där är inte bra, det där vill jag inte att ni sysslar med”, då är detta en varning, som inte ska sopas under mattan.

Det är två saker, som fått mig att skriva det här inlägget, även om jag inser att det kan misstolkas som ett angrepp på kristna syskon, som jag känner mig besläktad med både i tanke och ande.

Det ena har jag redan framhållit, nämligen att det finns en stor fara i ensidigheten, och att det finns krafter, som väldigt gärna vill att vi ska bli och vara just ensidiga vad det gäller ställningstaganden mot sådant, som inte är av Gud och hans skapelseordning. Vi ska förkunna allt Guds rådslut, inte valda delar!

Det andra är, att Skriften klart och tydligt säger, att vi som kristna inte har något uppdrag att döma dem som står utanför, som inte är bekännande kristna. Dem ska Gud själv döma i sinom tid.

Det är inåt, till dem, som bekänner Jesus som Herre, som förmaningarna ska riktas! Rätt budskap till fel adress kommer inte att producera önskat resultat.

Vad det gäller de andra, så har vi ett uppdrag att predika evangelium för dem, ge dem Jesus.

Sen är det de, som tar emot honom, som ska göras till lärjungar, läras att hålla allt vad han har befallt!

Försöker vi ta det i någon annan ordning går det på tok.

Människorna behöver få bli födda på nytt, inte bli beteendetränade!

”I mitt brev till er skrev jag, att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare, då måste ni ju lämna världen! Jag skriver nu till er, att ni inte ska umgås med någon, som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare, inte heller ska ni äta tillsammans med en sådan. Hur kan det vara min sak att döma dem, som står utanför? Är det inte dem, som står innanför, som ni ska döma? Dem , som står utanför, ska Gud döma. Driv ut från er den, som är ond!”

Herrens apostel säger alltså klart ut, att det inte är den kristna församlingens uppgift att försöka få sin ickekristna omgivning att omfatta kristna moralbegrepp. Det är dem, som står innanför, de troende, som ska börja leva som Jesus lär, läras att hålla allt vad Jesus befallt.

Inte heller är det så, att de kristna ska ta avstånd ifrån, och vägra umgås med ickekristna på grund av deras moral – eller brist på moral. Det är när någon, som kallas broder, alltså någon som hör till gruppen bekännande kristna, kastar loss från Kristi lära, som det är dags att bli restriktiv i umgänget!

Så, hur är det idag?

Det förefaller mig som om de kristna i Finland till någon del lever i illusionen om att Finland skulle vara ett kristet land i den meningen att finländarna skulle vara kristna, och att det därmed skulle vara vår uppgift att försöka få befolkningen i sin helhet att omfatta en kristen moral, framför allt då en kristen sexualmoral.

Detta är då i så fall just en illusion.

Kristen är den, som tror i sitt hjärta att Gud har uppväckt Jesus från de döda, och bekänner med sin mun att Jesus är Herre, och de, som på det sättet är personligt troende är bara en liten minoritet av befolkningen.

Ska vi följa Bibelns anvisningar, då är det till den gruppen, som undervisningen och vägledningen ska riktas. Befolkningen i övrigt ska evangeliseras, föras till tro på Jesus, för ingen moral i världen kan ändå frälsa dem! Det kan bara tron på Jesus göra.

Jag vill alltså mena och hävda, att våra försök att få vår icketroende omgivning att omfatta kristna sexualmoralbegrepp är övervägande kontraproduktiva. Det är inte detta vi är kallade att syssla med.

Alla dessa ordstrider inför öppen ridå, för de någon till tro? Eller skapar de bara sikthinder, som gör att människorna får svårare att se Jesus? Skapas och stärks en uppfattning om att kristendom bara handlar om att lägga sig till med vissa yttre beteenden och avstå från andra?

Minst av allt är det någon idé att hota folk med helvetet om de bryter mot de kristna moralbegreppen.

Och det är här Röde Orm kommer in i bilden.

I sitt följe har denne nämligen en kristen präst, fader Willibald.

Vid ett tillfälle får denne höra berättas, hur man när kungen hade dött, hade slaktat fyra kristna trälar för att kungen inte skulle sakna tjänare i nästa liv. Berättaren är samma person som höll i yxan.

”Jag kunde nu säga dig att du för detta skall brinna i helvetet, men därmed vore icke mycket sagt, ty till helvetet skulle du ändå”, säger fader Willibald…

Om den katastrofen drabbar en medmänniska, att hon går evigt förlorad, då beror det på en enda sak: att hon har förkastat den räddning, som Gud erbjuder, och vägrar tro på Jesus.

Man blir inte frälst av att vara hetero, och inte går man förlorad för att man är homo. Till helvetet hamnar man ändå, oavsett vilken sexuell orientering man har, om man väljer att stå utanför Guds frälsning.

Gud kommer inte att fråga dig om du är H, B, Q eller T på den yttersta dagen. Frågan kommer att vara: ”Vad gjorde du av min Son? Trodde du på Honom? Kom du till Honom för att få förlåtelse för dina synder? Bekände du som synd det som han säger är synd? Följde du Honom?”

Relationen till Jesus Kristus, det är det enda viktiga.

Den bestämmer om du och jag ska vara innanför eller utanför.

Om jag säger att jag är en kristen, men vägrar godta vad Jesus och hans apostlar säger, då berättar detta något om min relation till Herren Jesus.

Då är jag på väg bort, och risken finns att jag till slut står utanför.

Därför säger Skriften tydligt att vi ska förmana dem, som står innanför, lära dem att hålla allt vad Jesus har befallt!

Men allt det här förmanandet av dem som står utanför, var står det något om det?

Eftersom det kanske finns fler som tyckte att texten är svår att förstå, publicerar jag nu mitt försök till svar här också!

(Om nån undrar varför jag nu plötsligt skriver så många inlägg på så kort tid, så beror det helt enkelt på att jag är förkyld och hängig, och inte orkar med så mycket annat än att sitta med böckerna och datorn…)

Det Jesus säger i Matt 19: 11- 12 är svar på det som lärjungarna just har sagt i vers 10, när de utbrister att om man sitter så stadigt fast i äktenskapet när man en gång har gift sig, förefaller det inte som någon god idé att gifta sig alls!

I Matt 19:3-9 svarar han på den fråga, som fariséerna ställer i vers 2. Man behöver läsa hela sammanhanget, om det ska bli begripligt!

Tydligen har Jesus tagit upp den här frågan tidigare, och då hänvisat till hur det var i skapelsens morgon, eftersom fariséerna har vädrat morgonluft.
Mose lag gav nämligen utrymme för skilsmässa, 5 Mos 24:1-4, och om de kunde få Jesus att kategoriskt förbjuda all skilsmässa, hade de haft honom fast.

Bland judarna fanns det på den här tiden två skolor vad det gällde förutsättningar för skilsmässa.
Den ena, rabbi Shammais skola, hävdade att det var enbart sexuell otukt, som dög som orsak att skilja sig, den andra, rabbi Hillels skola, menade att det också fanns många andra godtagbara orsaker – i extremtolkningarna kunde vad som helst, som väckte mannens missnöje, duga som orsak att skriva skilsmässobrev. Båda synsätten var gångbara inom den dåtida judendomen.

Utgångspunkten för samtalet var alltså, att om Jesus inte gav minsta utrymme för skilsmässa, då var han fast, om han däremot godtog skilsmässa, även om det var enbart vid otrohet, då var de tvungna att godta det han sade.

Jesus ansluter sig i sitt svar till den hårdare tolkningen, den som ligger närmare Skapelsetanken, och tillägger att om någon ändå väljer att skilja sig från sin hustru, även om hon inte har varit otrogen, och tar sig en annan hustru, då bryter han sitt första äktenskap, och är därmed skyldig till att ha begått äktenskapsbrott.

Nu var det så, att även om de två rabbinernas mening rent teologiskt stod lika starka, så var det Hillels mer liberala syn, som i praktiken var den gällande bland vanligt folk, och lärjungarna hade fram till här dagen tydligen självklart omfattat tanken på att de skulle kunna skriva skiljebrev och bli av med en jobbig framtida hustru utan större problem, och sedan kunna gifta om sig med en förhoppningsvis trevligare kvinna.

Det Jesus säger som svar till fariséerna kommer som en total kalldusch för de lyssnande lärjungarna.
”Ligger det till så här, då är det nog säkrast att inte gifta sig alls!” säger de.

Då har vi då äntligen kommit fram till vers 11.
”Alla förstår inte det ordet, utan endast de som har fått den gåvan”  säger Jesus.
Här är nyckelordet ”gåvan”.
Vad är det för en gåva han talar om?
För att komma vidare med den frågan behöver vi kanske först konstatera, att det ord, som i vers 11 översatts med ”förstå” i Folkbibeln, det grekiska ordet ”choréo”, egentligen betyder ”rymma” eller ”ge rum för”.
Av alla bibelöversättningar jag har tillgängliga är det bara Åkeson, som har den ordagranna översättningen här.
Vilket är beklagligt, för den är viktig för förståelsen!
Detta visar nämligen att Jesus här inte bara talar om en intellektuell, teoretisk förmåga att förstå det han säger, han talar om förmågan att ta in det i sitt liv, att omsätta det i praktiken.

Och exakt vad är det då han menar?
Jo, han anknyter till det som lärjungarna just har uttalat,  att det tydligen är bäst att leva ogift, alltså att leva i celibat, om man inte har någon enkel utgång ur ett eventuellt äktenskap, om nu hustrun skulle visa sig vara till mindre belåtenhet.
Något sexliv utan äktenskap var inte tänkbart inom judendomen!

Nu säger Jesus till dem, som svar på det de just har sagt, att det är inte så bara att bestämma sig för att leva i celibat.
Sen beskriver han i vers 12 vilka slags människor, som detta är möjligt för.
Han nämner dels dem, som har fått gåvan att leva i celibat, och sedan också dem, som av en eller annan orsak, fysisk eller psykisk, är oförmögna till att ha en normal sexuell relation, och således egentligen inte har något val.
Grundtexten använder ordet eunucker om den senare kategorin, alltså sådana som blivit kastrerade, och därmed är oförmögna till samlag.

Det han säger i slutet av vers 12 ska förstås i ljuset av det han redan har sagt i vers 11, att det bara är de som har fått gåvan att göra detta, som kan göra det. Celibatets nådegåva handlar då inte om sådana som inte har något val, sådana som är odugliga till äktenskapligt samliv, det handlar om sådana som i och för sig har en normal sexdrift, men som får gåvan att kunna välja bort familj och leva i celibat,  för att i stället kunna satsa helt på sitt uppdrag i Guds Rikes tjänst.

För ytterligare ljus över det här kan man läsa 1 Kor 7:1-7, där aposteln konstaterar att han har den här gåvan, men att man inte kan kräva av någon som inte har gåvan att de ska kunna leva som om de hade den.

Ibland har slutet av Matt 19:12 vantolkats till att Jesus menar att man ska skära av sig de besvärliga kroppsdelarna, för att sedan kunna ägna sig helt åt Guds Rike. Den minst sagt originelle kyrkofadern Origenes lät faktiskt kastrera sig i missriktad lydnad för det här Jesus-ordet.
Han borde ha vetat bättre.
All form av självstympning är nämligen förbjuden i Guds lag. Det var inte ens tillåtet att kastrera djur!
Därmed är den tolkningen utesluten.

Summan av det jag tror Jesus vill säga till sina lärjungar är att de inte ska dra sig undan från familjebildandet, även om äktenskapet blev gjort före syndafallet, och därmed är ett svårt projekt för oss som lever efter syndafallet, och därmed har det medfödda handikapp ett mer eller mindre hårt hjärta innebär. Samt att just detta,  vetskapen att vi har ett hårt hjärta, bör få oss att se oss i spegeln när det blir problem, istället för att genast skylla allt på den andra parten….

Såna tankar har jag om Matt 19. Hoppas det är till någon hjälp för någon!

Min tanke är, att det kommer an på dels hur personen ifråga förhåller sig till det som skett, och dels på vad det egentligen är, som har skett.

Om det t ex är fråga om att någon har utnyttjat sådana, som varit i beroendeställning till honom, t ex vuxna som utnyttjat barn man har fått förtroendet att ha hand om, eller själavårdare som utnyttjat klienter, då är det fråga om verkligt allvarliga saker. Likaså om det är fråga om våldtäkt.

En människa i kristen ledarställning, som har utnyttjat barn, ska aldrig mer tillåtas ha något med barnarbete att göra. Det är min bestämda mening.

En själasörjare, som på detta sätt har använt sig av en konfidents sårbarhet och förtroende till att söka utlopp för sina egna begär, ska först efter att själv genomgått en ordentlig själavård och fått klarsignal från en annan erfaren själavårdare ges sanktion att fortsätta som andlig vägledare.

Annars är risken stor att historien upprepar sig.

Sedan har vi den homosexuella syndens område.

Att ha en homosexuell läggning eller dragning är ingen synd. Det diskvalificerar inte någon från att stå i kristen ledartjänst.

Praktiserad homosexualitet är däremot entydigt förbjuden i Skriften, och om en andlig ledare faller i sådan synd behöver han omvända sig och göra bättring, precis på samma sätt som om någon faller i heterosexuell synd.

Jag finner det vara förmildrande om synden inte har begåtts tillsammans med någon, som man utnyttjar eller tvingar på något sätt, men synd är det likafullt frågan om.

Vad är det då att falla i sådan synd? Kort och gott, det här handlar om sex före äktenskapet.

Så har vi äktenskapsbrottet, alltså att man går i säng med någon, som är gift med en annan, eller med någon annan än den man är gift med.

Det är en sak som är allvarlig nog i Guds ögon att ha fått ett eget bud bland de tio buden, så det ska inte vi heller låta lura oss av tidsandan att ta lätt på! Den kristne ledare som begår äktenskapsbrott behöver nog stiga ner från talarstolen ett tag, och få hjälp att komma på rätt köl igen!

Inser han inte allvaret i det han gjort på ett sådant sätt, att han omvänder sig och söker hjälp, då är han inte lämplig att ha någon ledarfunktion i Kristi församling.

Sedan finns det också sexuell synd inom äktenskapet. Om en andlig ledare våldtar eller misshandlar sin hustru, är det precis lika illa som all annan våldtäkt och misshandel. Sådant ska definitivt leda till ett kortare eller längre ”yrkesförbud” i förening med lämplig terapi!

Om Skriften säger att de, som ska tjäna församlingen, först ska prövas om de är lämpliga, och man sedan på detta grava sätt visar sig olämplig, då behövs förnyad prövning. Och under den prövotiden kan man ju inte bara fortsätta som om inget hade hänt!

Först när man på nytt har prövats vara lämplig, kan arbetet återupptas.

Mest avgörande för hur omgivningen ska förhålla sig är dock enligt min mening hur syndaren själv förhåller sig till det som har hänt!

Finns där ingen ånger, ingen bättring, inget sökande av vare sig Guds eller människors förlåtelse, om han tar det lätt på det som har hänt och försöker förringa det, då visar han därmed att han inte har den insikt i syndens makt att bedra och förstöra som en kristen ledare kan förväntas ha.

Där hjälper ingen karantäntid, och minst av allt hjälper det att bara glömma, förlåta och sopa under mattan.

En sådan person ska inte ha någon ledarställning i Kristi kropp. Vi ska inte följa onda föredömen, står det i tredje Johannesbrevet.

Om syndaren har begått sin synd utan bryta ett äktenskap, och utan att tvinga eller utnyttja någon, och sedan öppet inför Gud och människor bekänner det inträffade som synd, och gör omvändelse och överger sin synd, då har han visat det sinnelag man kan vänta av en människa i ledarställning i en kristen församling.

Då har han gett klar signal om att han inser att hans beteende har varit oacceptabelt och okristligt, och då har han sökt och fått rening i Jesu blod.

I det fallet finner jag inget skriftställe som skulle säga att han inte kan få också församlingens förlåtelse och fortsätta sitt arbete.

Skulle han falla i samma synd på nytt kommer saken i annan dager, då blir det aktuellt med karantän och själavård innan han kan gå vidare i sin tjänst.

Det här är då hur jag ser på saken. Det finns andra, som skulle tycka att jag är lagisk, hård och dömande, när jag säger det här, och åter andra, som skulle säga att jag är alltför mjuk och släpphänt…

………………………

Och så har vi en följdfråga här: ”Du svarar ju egentligen inte på frågan! Alltså vad en vanlig församlingsmedlem ska göra. Inte tillämpas ju några bibliska principer i våra församlingar, såna här typer får ju bara fortsätta!”

Om inte församlingsledningarna tar sitt ansvar, då flyttar det hela ned till den enskildes ansvar.

Du och jag avgör själva vilka möten vi bevistar, vems undervisning vi lyssnar till, vem vi tar emot förbön av, och vad vi understöder med våra gåvor och böner. Vi avgör också själva vilken lokalförsamling vi är med i.

Inom de ramarna finns det en hel del en vanlig församlingsmedlem kan göra!

Och en följdfråga till: Vad ska den här karantänen du talar om tjäna till? Nåt slags straff för de ogudaktiga, eller?

Den ska tjäna två syften. Dels hjälp för den som har trampat fel, så att han förhoppningsvis kan upprättas och komma på spåret igen, dels skydd för dem han betjänar. Om någon fastnar i ett ont mönster av att tvinga och utnyttja sina medmänniskor, då behövs de här båda sakerna.

Om han bara får fortsätta, då är det som att släppa lös en varg bland fåren!

Däremot ser jag inte det här som något straff.

Det skulle det vara, om man bara stängde av någon utan att erbjuda någon hjälp att komma vidare och komma igen, men det är ju inte det jag avser!

Man har alltså velat uppmuntra folk att stå på sig och hålla Bibelns värderingar för mer värda än det för tillfället rådande tyckandet i samtiden, och det är i och för sig inget fel med en sån kampanj!

Men jag började tänka vidare från det här. Jag började tänka på det gamla uttrycket för homosexuell.

”Sodomiter” kallades de förr!

Tanken bakom var att Sodom och Gomorra förstördes på grund av den ohejdat florerande homosexualiteten i städerna, och att ”sodomi” därför kunde vara en passande beteckning.

Men var det faktiskt bara därför som dessa städer, belägna strax söder om Döda Havet, blev förstörda?

Eller fanns där andra orsaker?

I Hesekiels bok ger Herren genom profeten i ett budskap till Jerusalem klart besked vad det var som pågick där i Sodom, och som väckte Guds avsky till den grad att det ledde till stadens förstöring.

”Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne beskärda understödde hon likväl inte den arme och fattige. Tvärtom blev de högfärdiga och bedrev vad styggeligt var inför mig. Därför försköt jag dem.”  Hes 16:49-50

Det var alltså missunnsamheten, girgheten, habegäret, mammonsdyrkan, som var Sodoms primärsynd!

Att själv ha överflöd, och inte vilja dela med sig åt dem som lider nöd, det är det som är den verkliga sodomin!

Sedan, i följd av detta, kom sedan det högmod som fick folket där att kasta också andra moralbegrepp överbord, men den snedvridna sexualitet som då växte fram var bara följden av ett sjukt och avgudadyrkande samhälle! Det drabbade individer, men det kom från samhällets sjukdom!

Jag satte rubriken ”Vi sodomiter” på det här blogginlägget.

Beskrivningen i Hes 16 passar nog så pass bra in på Finland – och hela det rika västerlandet – att man kan uttrycka sig så, tycker jag.

I uppräkningen över sådana som inte ska få ärva Guds Rike finns nämligen giriga och roffare uppräknade, likaväl som äktenskapsbrytare och otuktiga!

Hur skulle det vara med en ”älä alistu” – böj dej inte” – kampanj på det här temat bland Finlands kristna?

Böj dej inte för konsumtionssamhället, buga inte för materialismens ideal av tillväxt och mer av allt, gå inte med i den kör av röster som mer eller mindre urskillningslöst vill stänga landets gränser för sådana som lider förföljelse och misshandel i sina hemländer.

Böj dig inte för Sodoms livsstil, för gör du det, då är du en sodomit!

En sån kampanj kunde vi också behöva, vi sodomiter!

Den här gången i form av frågan ”Men ska vi inte som kristna vara för människan?”

Ja, den här typen av diskussioner om vad den kristna församlingen ska välsigna eller inte välsigna  har ju förts i långa tider redan.
I min mening går allt tillbaka på frågan om vems församling vi egentligen talar om.

Detta emedan det naturligtvis blir så, att den, vars församling det är, också är den som sätter agendan!

I folkkyrkan talar vi om folkets kyrka, vilket då innebär att vi kan glömma det här med Guds församling.
Där i ”Folkets hus” ska nuförtiden alla utom Gud få som de vill.

(Därmed inte sagt, att det inte skulle finnas goda kristna där, och också goda lokala kristna gemenskaper, jag avser den linje som följs och de vägval som görs inom kyrkan i stort)

Vägvalen där utformas nämligen enligt majoritetens önskan, i demokratisk ordning.

Eftersom majoritetens värderingar är mer formade av samma humanism, som präglar det västerländska samhället i stort, än av de värderingar, som grundar sig på Guds Ord,  blir vägvalen som de blir.

Kanske jag också ska definiera vad jag menar med ”humanism”: jag avser den filosofiska riktning, som placerar människan där teologin placerar Gud.

I frikyrkorna har man hittills åtminstone i någon utsträckning försökt följa den linjen, att i Guds församling måste det vara Gud som avgör vad som är rätt och fel. Tyvärr börjar vi allt tydligare se influenserna från humanismens tolerans för allt och alla (utom för kristna, som vill hålla fast vid Guds ord, då) också i de leden.

Jag framställer nu min tanke om det här med välsignelse av homoförhållanden i form av frågor. Bibelns svar på de frågorna har åtminstone för mig klargjort hur jag som kristen och förkunnare ska ställa mig till både saken och de, som berörs av den.

1. Kan vi anse det bevisat att Gud älskar alla människor?

Svar ja, Golgata bevisar detta. Gud bevisar ju sin kärlek till oss människor därigenom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son, för att var och en som tror på honom inte ska förgås, utan ha evigt liv. Där är då naturligtvis också alla HBQT-personer inbegripna!

2. Kan vi anse det bevisat att Gud inte älskar allt det vi människor gör?

Svar ja, Golgata bevisar detta. Jesus, Guds Lamm, bar ju världens synd, det var våra synder som skilde oss från Gud, och utan att synden först utplånades. genom att Jesus tog den på sig och dog med den,  fanns det ingen väg till Gud för oss. Den helige Guden hatar och avskyr alltså synden och ondskan.

3. Kan vi veta något om vad det är för synd som Gud hatar så, att Golgata var nödvändigt för vår frälsning? Finns det någon gemensam nämnare?

Svar ja, ”Vi gick alla vilse, vi ville alla vandra vår egen väg”, står det i Jes 53.  Den inställningen är själva grundsynden, som är upphov till all annan synd. Den tar sig uttryck i att man förnekar, eller bortförklarar, eller bara struntar i vad Gud säger om oss människor, och om hur vi lever och handlar, detta därför att man hellre vill göra som man själv vill och känner för, än att säga nej till sig själv för att kunna göra som Gud vill.

4. Vad innebär detta att gå sin egen väg i praktiken?

Svar: som sagt, att strunta i vad Gud säger, strunta i den bruksanvisning för mänskligt liv och mänskliga relationer, som Gud ger i sitt Ord, och istället göra som man själv vill eller känner för.

5. Hur kan vi då veta vad Gud säger om olika saker och företeelser?

Svar: Jesus ger sitt fulla godkännande till Skriften, Jesus säger ”Håll buden”, och att vi ska akta oss för att upphäva något av de bud, som Gud har gett, och Jesus säger att den, som håller Hans ord, också ska hålla apostlarnas ord.

6. Gör Gud några undantag för människor som på grund av av arv eller miljö har en svårare kamp mot någon speciell frestelse än genomsnittet? Säger han att de som har det extra jobbigt får undantagstillstånd att synda?

Svar: Nej, aldrig. Han är villig att för Jesu skull förlåta var och en, som utan krumbukter erkänner sig vara en syndare, och ger Gud rätt i vad Han säger, han är villig att fortsätta att förlåta, när synden som bor i oss lockar och bedrar oss till nya syndafall, men han är inte intresserad av ursäkter och bortförklaringar, inte heller vill han höra på när vi försöker dra fram  förmildrande omständigheter.

Tillämpa sedan detta på utlevd homosexualitet.
Eller på utlevd utomäktenskaplig heterosexualitet
Eller på utlevd girighet.
Eller på utlevd maktlystnad.
Eller på utlevd skvallersjuka
Eller på vilken annan synd som helst, som en människa kan tänkas vara frestad att vilja leva ut.

Man har det svårt med att alltid gå Guds väg, det har vi alla, för alla har sina svaga punkter och akilleshälar. Man gör vad man kan för att stå emot det som frestar, man kanske faller för det ibland, men så länge det är klart besked i förkunnelse och undervisning om att detta är synd, detta behöver du söka förlåtelse för och upprättelse från, så länge har man också möjlighet att stiga upp igen från sina fall, och renad i Jesu blod fortsätta kämpa!

Det finns ingen synd, utom synd mot den helige Ande, som man inte kan få förlåtelse för sjuttio gånger sju gånger och hundra gånger mer än så, så länge man fortsätter att ge Gud rätt och bekänna sin synd som synd!

En kristen är ingen felfri människa, en kristen är en som erkänner sitt behov av en Frälsare, ger Honom rätt i vad han säger, och lever i hans förlåtelse, och det gäller precis lika mycket för homosexuella som för dem, som hetero eller bi!

Men när förkunnelsen börjar säga om sådant, som Herren har förklarat vara mot hans vilja, att ”detta är egentligen ingen synd alls, du kan strunta i vad som står i Bibeln, kom hit, så ska vi välsigna din synd, och sen fortsätter du bara i den”, då utestänger man därmed människan från Guds nåd, i och med att man ju i princip lär henne att förkasta den!

Om detta är att vara ”för människan”, då är jag en böckling.

Jesus är för människan, den onde är mot.
Det var den onde som från början lärde människan att strunta i vad Gud säger, och istället göra vad hon själv för tillfället känner för.

Detta är att vara mot människan.

Av det kom sedan allt ont och allt elände in i den här världen.

Jesus kom för att rädda oss från följderna av detta, och för att på nytt upprätta trons lydnad, det liv där man väljer Guds väg i stället för sin egen.

Detta är att vara för människan.

Så, vi får som kristna och som förkunnare välja, vems släde vi låter oss spännas för.
Var och en, som uppmuntrar och uppmanar andra att gå sin egen väg och strunta i vad Gud har sagt, är med i det den ondes förstörelseverk, som ju började med ”Skulle då Gud ha sagt”.
Var och en, som i den kristna församlingen försvarar andras ”rätt” att i det ena eller andra avseendet bryta mot Guds Ord och vilja, gör sig samtidigt också delaktig i den synd det gäller. Jesus kom inte för att vi skulle få fullmakt in blanco att vandra på våra egna vägar, han kom för att vi skulle få förlåtelse för vårt vandrande på dem!

Det här är inte fråga om en smaksak, eller några subjektiva moraluppfattningar.
Det gäller vårt liv!

Ibland undrar jag, om vi nutidskristna i Finland längre alls har någon aning om vem vi har att göra med?
Vet vi längre, att Gud är en helig Gud? Att han är en förtärande eld mot all orättfärdighet?
Finns det överhuvudtaget någon vilja att ”stå emot synden ända till blods” längre?
Eller är det bara Laodiceas jämngrå ljumhet för hela slanten?

”Ska väl Människosonen finna tro på jorden, när han kommer?”

…………………………..

Erik Ewalds ”Helande själavård”