Nu ska jag då försöka beskriva hur jag tänker om saken i några inlägg framöver, och jag gör det med förhoppningen att jag inte ska ytterligare öka på förvirringen!

Först av allt behöver vi ställa frågan vad Bibeln egentligen menar, när den talar om tro?

Annars riskerar vi att hamna vilse redan från början.

Det är med trosbegreppet som med allt annat – det kan antingen vara en frukt, som plockas från kunskapens träd, eller så kan det vara något, som har liv från Gud i sig.

Vi, som lever i en kultur som är präglad av det filosofiska tänkande, som växte fram i antikens Grekland, får se upp litet extra här!

När man talar om tro utifrån det grekiska sättet att tänka, då menar man i första hand att man håller något för sant. Tar man med sig det tänkesättet in i sin kristna tro, då blir det något, som förvirrar oss – att bara anse att den kristna läran är sanning räcker nämligen inte!

Det hebreiska trosbegreppet har en helt annan utgångspunkt: Där avser man en relation till Gud, som präglas av allt mer fördjupad trohet, tillit och trofasthet, och det är detta, som är att växa i tro på Jesus!

Abraham hålls ju fram som exempel på en tro av det slag, som Gud vill att vi ska leva i. Rom 4:1-8. Han litade på det, som Gud lovade, fast det verkade otroligt, han var trogen sin kallelse, och han lydde Gud i trofasthet, också när Guds vilja föreföll att gå helt på tvärs med hans egen.

Vad har då denna slags tro för fiender?

Ja, först av allt dras vi ju hela tiden till kunskapens träd, vi fallna människor.

Vi vill lära oss allt om olika saker, i syfte att sedan kunna behärska och kontrollera dem, och så gör vi också alltför ofta med tron.

Vi har emellanåt ställt upp ambitiösa program för hur man ska få sin tro att växa genom diverse andliga/religiösa övningar. Vi har undervisat om hur man tar fem steg till församlingstillväxt, sju steg till besvarad bön, och så vidare.

Ett av de värsta exemplet på den här sortens förvrängning av tron är väl slagordet ”name it and claim it”, som syftade på att man skulle se till att lära sig alla Guds löften, för att sedan kunna välja ut ett som passade in på det, som man för tillfället ville ha av Gud, och sedan, med stöd av denna förvärvade kunskap, kunna kräva att Gud uppfyllde sitt löfte.

Detta sätt att se på tron för bort från allt vad tro, tillit och trofasthet heter, och reducerar Gud till en figur, som vi tror att vi med hjälp av rätt kunskap ska kunna manipulera och styra.

Dessutom är ju kunskapen alltid funktionsinriktad, vilket leder till att denna slags ”tro” blir prestationsbetonad.

Jag hörde en gång en företrädare för det här synsättet säga så här: ”Det är inte alls fråga om prestation, vi vill att folk ska komma i funktion!”

Han var synbarligen helt blind för det faktum att funktion utan relation alltid blir just prestation, och det grekisk-filosofiska sättet att se på tro leder inte in i relation, vilket däremot det hebreiska är designat att göra!

Som trons fiende nummer två kan vi nämna bristande förmåga till tillit, vilket i sin tur leder till att man har svårt för att hoppas på Gud, vänta gott från Gud., och i stället börjar tvivla på det Gud säger.

I Luk 1:13-20. berättelsen om hur ängeln kommer till Sakarias och ger honom löfte om att han ska få en son, Johannes Döparen, ser vi hur detta fungerar.

Han hade helt enkelt gett upp, resignerat.

Han hade slutat hoppas, väntade sig inget längre, och när man lever i det mörkret, då har man svårt till och med att tro på ett änglabudskap!

Eftersom vår förmåga till tillit, att lita på Gud och hoppas på honom, är så grundläggande viktig för att vi ska kunna komma in i ett trygg och sund relation till Herren, får vi räkna med att själafienden gör sitt yttersta för att ta den ifrån oss. Det här är alltså fråga om en del av den kamp, som vi har att utkämpa mot Djävulens listiga angrepp!

Hur tas då tilliten ifrån oss i den här världen?

Ja, vi föds ju med den förmågan. Ett litet barn tycker bara det är roligt, när pappa leker med det och hystar upp det i luften, och fångar det igen – det lilla barnet tvivlar ju inte ett dugg på att pappa nog kommer att fånga upp det igen!

Men det dröjer inte länge förrän världen i övrigt börjar lära oss en annan läxa. Andra barn tar ens leksaker och sviker längre fram ens förtroende på skolgården, min bästis från igår är någon annans bästis idag, kanske också vuxenvärlden sviker på olika sätt, och från att ha litat på alla börjar man lita på allt färre, och till slut knappt på någon.

Den, som blir sviken blir besviken, och besvikelsen leder inte bara till att man slutar lita på andra, den skadar själva förmågan att lita på andra, och eftersom hopp och tillit hör samman, kommer också ens framtidshopp att få sig rejäla törnar.

Guds väg att återställa vår förmåga att lita på honom stavas ”Kristus, och honom som korsfäst”.

Det var vad aposteln säger att han ville predika först och mest av allt! 1 Kor 2:1-5

Där, på Golgata, ser vi en, som är beredd att stå för sina löften bokstavligen till sista blodsdroppen.

När vi tar in den bilden, då möter vi en, som är värd vår tillit, vad än alla andra kan ha ställt till med för att göra oss misstrogna mot allt och alla.

Här har vi en, som aldrig kommer att lämna eller överge oss, oavsett vad det kostar honom.

Detta är vad Gud var beredd att göra, för att vi skulle kunna tro på honom, lita på honom, vila i honom igen.

Förmågan att tro, att lita på Gud, är alltså en gåva, som Gud ger os i Kristus.! Det är aldrig människan, som kommer på idén att ”nu ska jag tro på Gud”, Gud är alltid först, först med att kalla oss att börja tro, först med att ge oss förmågan att tro, först med att skapa grund för vår tillit! Rom 5:8

Så, vem vill vi tro på?

Den onde, som säger: ”Du har ju sett så många gånger att du inte kan lita på någon, att det inte är värt att hoppas på något, det blir bara nya besvikelser”, eller på Herren, som säger ”Du kan lita på mig, jag har gått i döden för dig, jag drog mig inte undan någon skam eller plåga, för jag vill dig väl!”

Nog är det väl ändå bakvänt, om vi tror mer på den, som Jesus kallar ”lögnens fader”, en som kommer för att slakta och stjäla och förgöra, än vi tror på den, som kom för att rädda oss från honom!

Fader Vår innehåller en testbön, som hjälper oss att se hur det står till med min tillit till Gud.

Jag avser alltså bönen”ske din vilja”.

Den bönen är nämligen inte bara en allmän from önskan om att det ska bli bra här i världen, det här är också en överlåtelsebön!

”Gud, du får fria händer i mitt liv, gör precis vad du vill med mig, jag litar på att vad som än sker, så har du alltid mitt bästa för ögonen!”

Jag minns en gång, när jag höll ett böneseminarium på en konferens, att jag berättade att det här är en bön, som jag ber regelbundet för mig själv. Då sade en av deltagarna med något av fasa i rösten: ”Hur kan du be på det sättet? Du vet ju inte vad Gud kan ta sig till, om du ger honom så där totalt fria händer i ditt liv!”

Hon tyckte att jag var mer än lovligt naiv och oerfaren i min tydligen tämligen barnsliga tillit till Herren Jesus. Inte tyckte hon sig ha någon större anledning att lita på att Gud ville henne väl, så mycket som hade gått på tok i hennes liv!

Den här inställningen har jag stött på mer än en gång.

Problemet är alltid detsamma: vi ser åt fel håll.

Om vi försöker söka stöd för vår förmåga att lita på Gud genom att se på våra egna omständigheter, eller på hur våra nära och kära har det, eller på hur det ser ut i den kristna kyrkan, eller på allt djävulskap som härjar i världen, då får vi problem.

Det vi behöver, det är en bekräftelse på Guds trofasthet, som inte vacklar eller förändras av något, som händer oss, eller som händer i vår omgivning, och den bekräftelsen finns bara på ett ställe.

Golgata. Kristus som korsfäst för oss. Se på Jesus, om du vill helas i din förmåga att tro!

Sen kan vi också nämna en av trons fiender, som många kämpar med, nämligen frågan om hur mycket man ”måste tro” för att det ska vara tillräckligt.

Det här är en fiende till tron, därför att det får oss att tänka i prestationsbanor. I det här tänkesättet blir ju tron något som vi förväntas prestera!

Om jag får framställa det möjligast enkelt, så luras vi  alltså att fråga hur mycket vi måste tro, för att Gud ska godkänna vår tro, och låta oss bli frälsta och komma hem till honom när vi dör?

Det här är en ur den ondes synvinkel mycket tilltalande fråga, för med hjälp av den kan han få oss ordentligt rubbade i vår frälsningsvisshet, bort från vilan i att veta att nu har jag kommit till Jesus, och han kastar inte ut någon, som kommer till honom, nu är jag i min Faders hand, och därifrån kan ingen rycka mig!

Den, som försöker få något, som han redan har, han är fångad i ett projekt, som aldrig blir färdigt, för han försöker ju få det på något annat sätt än på det sätt han redan har fått det!

Förra gången slutade vi med att konstatera, att det första verkliga trossteget i Abrahams liv kom när han bröt upp från Haran, och började vandra iväg mot Kanaans land.

Han lämnade sin släkt och sin trygghet, och gav sig enligt Hebr 11:8 iväg mot ett land, som han inte just visste något om.

Han var dock inte tomhänt – han hade ett löfte, ett Guds löfte!

Vi tänker inte alltid på hur omfattande det löftet verkligen var.

Han skulle få ärva landet, det är det vi mest har framhållit.

Men han skulle också bli fader till många folk, inte bara Israels folk!

Idag vet vi, att han blev fader till judafolket, han är en fader för den kristna församlingen, både judar och hedningar, och han är stamfader för arabfolken genom Ismael.

I Rom 4:13 sägs det att Abraham och hans efterkommande fick ett löfte om att ärva världen.

Löftet om landet gällde ju bara området mellan Sinaiöknen och Eufrat, så vad är detta?

Uppfyllelsen av detta ligger i framtiden.

När Jesus kommer tillbaka är det hans folk, som ska besitta jorden – och Abraham är ju en fader för trons folk! Alla sanna barn till Abraham är ju Guds arvingar, och Kristi medarvingar! Rom 8:17, Gal 3:16

Sedan står det också skrivet, att Abraham väntade på staden med de fasta grundvalarna, och där ser man hur löftet till Abraham till och med sträcker sig över den synliga tillvarons gräns, in i den himmelska världen!

Hur mycket Abraham förstod av allt detta vet vi inte, men vi ser, igen en gång, vad ett Guds löfte betyder för en människas möjlighet att följa Herren, förutsatt då att människan verkligen tar fasta på det!

I 1 Mos 22:18 preciserar Gud sitt löfte. Det är i Abrahams säd, hans avkomma, som folken ska bli välsignade!

I 1 Mos 26:4 kommer sedan ytterligare ett förtydligande: det är Isaks ättling, som ska vara välsignelsen till folken, det är han, som ska ärva jorden och herraväldet.

Detta är ett nog så nödvändigt förtydligande, med tanke på att Abraham hade gått och skaffat sig en son på egen hand också, så att säga, och idag som är gör Ismaels ättlingar genom islams läror anspråk på löftena för sin del!

Intressant är också att se hur historien utvecklar sig, när den nu ca 80 år gamle Abram kom fram till landet.

Han kommer till staden Sikem.

Där bygger han ett altare åt Herren, och ett altare symboliserar en mötesplats mellan Gud och människa. Han sökte alltså ett möte med Gud, så snart han kom till landet Gud hade lovat honom!

Sedan fortsätter han till Betel, ungefär 50 km söder om Sikem, och bygger ett altare också där. En ny mötesplats. alltså.

120 år senare flyr hans sonson Jakob undan sin bror Esau och beger sig tillbaka till Haran, och släkten där. När Jakob flyr, övernattar han i Betel, och får där möta Gud i en dröm. Mötesplatsen fanns kvar! 1 Mos 28

När sedan Jakob, efter att ha varit 20 år i Haran, återvänder till Kanaans land, då kommer han till Sikem, precis som Abraham hade gjort 140 år tidigare! Och vad gör han där i Sikem? Jo, han bygger ett altare åt Gud, han också!

Här fastställs ett mönster, som det är meningen att de troende i alla tider ska minnas och följa: när Gud för oss in i något han har lovat, då är det dags att söka Gud, inte att slå sig till ro och luta sig bakåt!

Det här med Abram och Jakob, och deras altaren, ser då ut att vara en lärorik symmetri, men det är också något mer, det ser man, om man tar med i beräkningen var staden Sikem var belägen.

Den fanns nämligen i dalen mellan bergen Ebal och Gerissim!

De bergen hittar vi i 5 Mos 11:29.

Det var på dem, som Mose befallde att förbannelsen och välsignelsen skulle uttalas, förbannelsen på Ebal, välsignelsen på Gerissim.

Den som inte söker Gud, inte vill följa Herren, utan börjar gå sina egna vägar, kommer att hamna in under Ebals skugga, medan den som håller sig till Herren får leva i ljuset från Gerissim.

Valet mellan ljus och mörker finns alltid där!

Både Abraham och Jakob söker ljuset, och Ljuset låter sig finnas av dem!.

 1. Hur hade Abraham uppfattat Gud så här långt, vilken gudsbild växte fram för honom?

Han kom till landet, landet var ett gott land, och det fanns plats för honom där. Löftet han hade fått om ett gott land visade sig stämma överens med verkligheten! Detta måste ju ha gjort att han började känna mer tillförsikt vartefter – tydligen var Gud en Gud, som både var pålitlig, och som lönade dem som sökte honom!

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

När man får det bra, när man har medvind i tillvaron, finns alltid frestelsen där att glömma Gud, att ställa sitt trosliv på sparlåga, och börja ägna sig för ivrigt åt det jordiska. Abraham fortsätter att söka Gud och räkna med honom, också efter att han kommit in i det utlovade landet.

Man kan jämföra med hur det gick för hans ättlingar ett halvt årtusende senare, när Josua förde dem in i samma goda land – de valde motsatt väg, blev ”feta, tjocka, och stinna”, och övergav Herren!

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han byggde altaren. Han tillbad Gud, och bekände därmed Herren som sin Gud inför allt sitt husfolk, och inför alla han kom i kontakt med.

4. Ledde tron den här människan i konflikt med världen, och i så fall hur?

Inga uppgifter så här långt.

5. Vad lär jag mig för egen del av denna persons gudskännedom och trosvandring?

Åtminstone kan vi lära oss hur viktigt det är att fortsätta att aktivt söka Gud och hans vilja, också när allt går bra, och man inte har några speciella problem!

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2019?

Han gjorde ingen hemlighet av vem han trodde på och tillbad – han skämdes inte för sin Gud! Ingen privatreligiositet där, inte!

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han trodde?

Svar: denna tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse har enligt Jesu ord en olycksalig förmåga att kväva en människas inre, så att hon inte längre bär någon frukt för Guds Rike. Ju bättre man får det rent materiellt, desto större blir den risken!

Sen får man se upp  med frestelsen att ligga lågt med sin tro, att inte ha en öppen bekännelse till Kristus, att litet grann skämmas för sin Frälsare. En instängd och hemlighållen tro har inget utrymme att växa på!

Det är möjligt att endast de viktigaste personerna nämns, och det förefaller rentav troligt att det är just så.

Detta därför att de första säkra spåren av en hamitisk civilisation i Nildeltat går tillbaka till ca 3000 f Kr.

Den kinesiska kulturen går ungefär lika långt tillbaka.

I Centralamerika dyker de första kulturerna upp på 2500-talet f Kr, och man räknar med att det har funnits människor i Indusdalen ungefär lika länge.

Av mänskligheten före syndafloden finns av förklarliga skäl just inga säkra spår – den spolades ju helt enkelt bort. Kanske möjligen t ex grottmålningar, som skyddades i luftfickor under vattnet, härstammar från tiden före syndafloden?

Räknar man tidpunkten för syndafloden strikt efter släkttavlorna i första Mosebok, landar man på ca 2500 f Kr.

Tar man de säkra arkeologiska fynden med i räkningen, då får man lägga till minst tusen år, antagligen mer.

Här får var och en tänka som han vill, det är ingen frälsningsfråga!

Abrams far, Tera, är faktiskt enligt det sätt att se på saken, som jag följer, den första människan i Bibeln, som vi med säkerhet kan fastställa åldern på, alltså vid vilken tid han föddes. Efter honom är tidsuppgifterna tämligen klara, och inga fynd motsäger dem på något sätt, så det är bara att räkna bakåt.

Tera föddes alltså ca 2240 f Kr, och Abram sjuttio år senare, ca 2170 f Kr., Abram föddes alltså för 4190 år sedan.

Vi tänker oss ibland, att de människor, som likt Abram fick en kallelse från Gud, som innebar ett totalt uppbrott, måste ha varit rent otroligt speciella för att kunna ta emot kallelsen.

Vi tänker så, därför att det kan verka som om Gud kallade dem utan någon förberedelse eller förvarning, utan att på något sätt ha gett dem en chans att lära känna Den, som de nu kallades att lyda och följa.

Detta stämmer dock inte.

Abram torde ha haft en gedigen grundkunskap om Gud.

I den släktlinje, som han tillhörde, den semitiska, fanns alla förutsättningar för att den kunskap om Gud, som gått vidare från far till son alltifrån Adams tid, skulle ha bevarats!

När Jesus mer än tvåtusen år senare kallar sina första lärjungar, ser vi samma mönster, som när Gud kallar Abram.

Det var inte, så som vi lätt föreställer oss, så, att Jesus kom gående där på sjöstranden som en komplett främling för de unga fiskare, som han kallar att komma och följa honom!

Han är redan en bekant gestalt för dem – enligt Johannesevangeliets första kapitel befann de sig på plats vid Jordan, när Johannes Döparen proklamerar Jesus som Messias, och det var genast efter det, som de faktiskt självmant sökte sig till Jesus, och således lärde känna honom redan innan han några veckor senare, efter de fyrtio dagarna i öknen,  kommer och kallar dem bort från båt och nät!

Abram levde i en värld, där Herren litet tidigare hade skingrat mänskligheten ut över jorden efter projektet med Babels torn.

Man får alltså anta, att Mellanöstern var tämligen glest befolkad vid den här tiden, efter att de flesta dragit iväg till andra delar av världen, och de som var kvar dessutom hade svårt att kommunicera, och följaktligen kan de förmodas ha låtit vapnen tala i otaliga stamkrig.

Släkten, klanen, stammen var alltså i hans verklighet den enda trygghet som fanns.

Den första delen av resan till Kanaans land skedde faktiskt med den tryggheten bibehållen för Abrams del. Hela klanen gav ju sig iväg från det kaldeiska Ur, inte bara han! 1 Mos 11:31.

Man kan säga att Gud gav honom en mjukstart.

De kom sig så långt som till Haran i nuvarande nordvästra Irak, ca 800 km från Ur, på första etappen, där stannade de.

Man kan tänka, att Eufratslätten var så idealisk för boskapsskötsel, att de inte såg någon anledning att fortsätta. Någon brist på utrymme lär det inte ha varit – om regionen hade mer eller mindre tömts på folk något hundratal år tidigare, kan det knappast ha funnits mer än typ en halv miljon människor i hela Mellanöstern vid den här tiden – att jämföra med dagens 116 miljoner på samma yta….

Vid 75 års ålder får så Abram en direkt uppenbarelse, där Gud befaller honom att bryta upp och dra vidare. Nu innebär detta, att klanen kommer att splittras, om han lyder.

Tera var 70 år när Abram föddes, och det innebär att han nu är 145.

Eftersom han enligt 1 Mos 11:32 dör först vid 205 års ålder, är han fortfarande i sin krafts dagar nu, när sonen Abram ger sig iväg, i sällskap med sin brorson Lot.

Varför Lot följer med förblir oklart, kanske han anar grönare gräs på andra sidan floden?

I vilket fall är detta Abrams verkliga uppbrott, hans första lydnadsprov.

Han var etablerad i Haran.

Där hade han, enligt 1 Mos 12:5, skaffat sig både stora ägodelar och många tjänare och där fanns tryggheten i form av släkt och vänner.

Trygghet är ett av våra grundbehov.

Att lämna den, det är att ta upp sitt kors för att följa Herren!

För att göra något sådant behövs tro, den tro som består i att man litar på Den, som kallar en att gå!

1. Hur hade Abram uppfattat Gud så här långt, vilken gudsbild växte fram för honom?

Att Gud uppenbarar sig för honom, talar direkt till honom, måste ha varit en totalt omvälvande upplevelse. Från att ha haft kunskap om Gud, vetat en hel del om Honom, får han nu en direkt, personlig kontakt med Honom. Man kommer osökt att tänka på Jobs ord, uttalade vid ungefär samma tid: ”Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig ansikte mot ansikte”.

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Frestelsen att ta det säkra före det osäkra, att inte ge upp sin trygghet och sina etablerade förhållanden, att tänka, att nog kan man väl tro på Gud ändå, fast man tar det litet lagom och inte går till ytterligheter, den frestelsen var nog synnerligen aktuell för honom!

Frestelsen att tänka att han inbillat sig alltihop dök antagligen också upp, det brukar den göra.

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Hans tro tar sig uttryck i handling, han lyder den befallning Gud ger honom. Säkert måste han också ha vittnat med ord, när han började packa för avfärd från Haran, och hans far och bror undrade vad han riktigt höll på med.

4. Ledde tron Abram i konflikt med världen, och i så fall hur?

Inga uppgifter så här långt.

5. Vad lär jag mig för egen del av Abrams gudskännedom och trosvandring?

Jag ska ha min trygghet i Gud, inte i pengar, egendom, eller andra människors vänskap och uppbackning. Här finns ett kors att ta upp för den som vill följa Jesus, för i praktiken har vi ofta vår trygghet just i sådana saker!

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2018?

Han var inte ”ohörsam mot den himmelska synen”, jfr Apg 26:19!

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han trodde?

Allt, som jag inte är villig att avstå från, om det hindrar mig från att gå med Herren och lyda Honom, det blir också ett hinder för min tro. I Guds Rike kan man nämligen inte skilja tro och lydnad åt.

Om den jordiska, med mänskliga medel uppbyggda tryggheten är så viktig för mig, att jag inte vill lita på Gud för min trygghet, då kan jag inte följa Herren så värst långt!

Han är också nummer tre i uppräkningen av trons människor i Hebreerbrevets elfte kapitel.

Det sägs om honom att han vandrade med Gud, han gick alltså på samma väg som sin farfarsfar Hanok.

Hanok dog  innan Noa föddes, så de träffades aldrig, men eftersom kunskapen om Gud gick vidare till Noa, får man förmoda att Noas far, Lemek, också var en gudfruktig man.

Det sägs om Noa, att han var en rättfärdig man, Gud själv säger till honom: ”Dig har jag funnit rättfärdig inför mig i detta släkte”.

Det kan kanske vara på sin plats att fundera litet på vad Noas rättfärdighet egentligen bestod i?

Någon lag fanns ju inte given vid den här tiden, den kom först tusentals år senare, när Mose fick ta emot lagen på Sinai, så det kunde ju inte vara fråga om budlydnad, då.

Ett bud hade människan i alla fall fått ända från början, nämligen att de inte skulle äta av kunskapens träd.

Kunskapens träd står för många saker, men högst på listan kommer människans önskan att vara som Gud, vilket ju kunskapen sägs erbjuda möjlighet till.

Det, som detta i praktiken handlar om, är önskan att klara sig utan Gud, inte behöva lyda Gud, utan i stället kunna göra som man själv vill, och gå sin egen väg. För att det ska lyckas, behöver man kunskap, sådan kunskap man själv behärskar!

Det här är alltså det alternativ till att vandra med Gud, som den onde erbjuder genom kunskapens träd. Att vandra med Gud innebär nämligen att lita på Gud och vara beroende av Honom!

Noa hade valt att lita på Gud och gå med honom, istället för att lita på den kunskap, som leder till ett försök att leva i oberoende av Gud.

Vilket är detsamma som att leva i och av tro.

Noa blev alltså rättfärdig av tro, äkta, biblisk tro!

Alla hans tre söner, Sem, Ham, och Jafet, blev födda samma år, det år när Noa blev 500 år gammal.

Sedan fick Noa order att bygga fartyget, som skulle rädda honom och hans familj från drunkningsdöden, och det jättejobbet var färdigt när han fyllde 600.

Eftersom man måste vara flera när man timrar, kan man förmoda att arbetet kom igång först när pojkarna var stora nog att hjälpa till, så han byggde antagligen på arken i ca 80 år.

På den tiden han ryktet om galningen, som bygger en båt uppe på torra land, en båt, som är 150 m lång, 25 meter bred, och 15 m hög, säkert hunnit sprida sig över hela den då befolkade världen.

Man kan förmoda att projektet var en sevärdhet av det slaget, som folk vallfärdade för att göra narr av…

Men Noa var tydligen inte den som hukade sig!

I 2 Petr 2:5 sägs det att han var en ”rättfärdighetens förkunnare” – han höll tydligen paus i byggandet då och då, för att uppmana de församlade häcklarna att göra bättring, och varna dem för den kommande översvämningen.

Så kom då regnet, och Noa och alla hans passagerare gick in i arken. Där var de sedan på drift i fem månader, från sjuttonde dagen i andra månaden till sjuttonde dagen i sjunde månaden, då arken gick på grund på Ararat.

Sen började vattnet sjunka så sakta, men det dröjde ytterligare sjuttiotre dagar, till första dagen i tionde månaden, innan bergstopparna var synliga.

Då hade alltså Noa & co varit instängda i arken i sju och en halv månad.

Det dröjde ytterligare två månader, fram till första dagen i första månaden, innan jorden äntligen var torr igen.

Nio och en halv månad satt de alltså instängda i något, som mest påminde om ett jättestort fähus!

Men nu rusade de väl ändå ut?

Nej då, denne Noa, han sitter lugnt kvar i sin båt och väntar på att Gud ska ge klartecken, och där får han sitta i ytterligare femtiosju dagar, innan det äntligen är klart för landstigning!

Efter floden välsignar Gud Noa och hans söner med samma ord, som han välsignade Adam och Eva med, dock med två skillnader.

Den ena skillnaden gäller förhållandet till skapelsen. Syndafallets följder kvarstår, djuren kommer att vara rädda för människan.

Den andra gäller maten. Medan den ursprungliga befallningen var att människan skulle vara vegetarian, får de nu besked om att också allt, som rör sig och har liv, ska ingå i kostcirkeln.

1. Hur uppfattade Noa Gud, vilken gudsbild växte fram för honom?

Noas Gud är en Gud, som låter sig finnas av dem som söker honom, som lönar dem, som söker honom. Detta blir ju så väldigt påtagligt i det, att han själv och hela hans familj blir räddade. Noas Gud är också en helig och rättfärdig Gud, som visserligen har långt tålamod, men som ändå till slut låter domen komma, när människorna inte vill lyssna och vända om.

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Han fick med säkerhet möta massor av hån och förakt,och frestades förmodligen också att ge upp hela båtbyggarprojektet – vi människor har ju svårt med det här med uthållighet!

Man kan förmoda att de här sista månadernas väntan på att Gud skulle ge honom klartecken att gå ut ur arken också var ytterligt tålamodsprövande – sunda förnuftet sade ju, att det var galenskap att sitta kvar instängda, när båten stod på torra land!

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han gick på Guds väg, alltså var hans sätt att leva i sig ett vittnesbörd om hans tro.

Han lydde Gud i praktisk handling, gjorde vad Gud sade han skulle göra.

Dessutom talade han klarspråk om den kommande domen, att Gud inte skulle komma att stillatigande se på ondskan i all evighet.

4. Ledde tron den här människan i konflikt med världen, och i så fall hur?

Han kunde ha frestats att bli bitter och hata alla dem,som gjorde narr av honom. Tydligen gjorde han inte det, så konflikten existerade kanske mest från världens sida.

Världens vänskap sökte han i varje fall inte, och det brukar världen inte gilla.

5. Vad lär jag mig för egen del av denna persons gudskännedom och trosvandring?

Att vandra med Gud handlar inte om att försöka vara så from och laglydig som möjligt, det handlar om att lita på Gud, vara beroende av honom.

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2018?

Om Gud säger något, då ska man lyda, utan hänsyn till egen bekvämlighet eller anseende.

Uthållighet och tålamod behövs, om man inte ska bli halvvägs i sin efterföljelse.

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han trodde?

Bekvämlighet, eller om man ska kalla det lättja, rätt och slätt. Att följa Herren kan faktiskt innebära transpiration också, allt går inte bara på inspiration…

Och sen har vi då den eländiga önskan att göra som man själv vill, samt frestelsen att följa sitt eget ”sunda förnuft”, om det som Gud säger inte låter vettigt..

Enligt 1 Mos 5:21-24 var han ättling till Adams som Set, han levde i sjunde generationen efter Adam, och Adam själv var 625 år gammal när Hanok föddes.

(Här kan nämnas, att den Hanok, som vi talar om nu, inte är densamme som den Hanok, som omnämns i 1 Mos 4:17, alltså sonen till Kain. Denne föddes redan  i det tredje släktledet efter Adam, och i en annan släktlinje.)

Det sägs om Hanok, att han vandrade med Gud.

Han sökte alltså aktivt Guds närhet, och han gick på Guds väg, inte sina egna – ska man gå med Gud, då ska man gå på Hans väg!

Sin kunskap om Gud hade han dels från Adam, dels från sin egen gudsrelation.

Enligt Judas brev, v 11-14, var Hanok nämligen en profet, och fick således direkta tilltal från Herren!

Man kan förmoda, att det var den information han fick från Adam, som ledde honom att söka Gud, och att den profetiska dimensionen sedan öppnades för honom – den som söker ska ju finna!

Hanok levde i en ond och fördärvad värld.

I 1 Mos 4:19-24 berättas om en man vid namn Lemek. Denne levde i sjätte generationen efter Adam, och var således tämligen samtida med Hanok. Denne Lemek beskriver sig själv som en så blodtörstig och hämndlysten person, att han hade slagit ihjäl en man för varje sår han fått, och en yngling för varje blåmärke!

Detta stämmer väl överens med den bild av den onda mänskligheten före syndafloden, som målas upp i 1 Mos 6:1-5, ett fördärv som grep omkring sig från den dag, då människorna började föröka sig på jorden.

Trots detta vandrade denne Hanok så helhjärtat med Gud, att Gud slutligen tog honom till sig på samma sätt, som profeten Elia långt senare blev hämtad till himlen, alltså utan att han dog först.

Hur kom det sig att Hanok blev den han blev?

Vad hade han att hålla sig till, hålla fast i, som räddade honom från att dras med i omgivningens utförsbacke?

Jo, han hade ett löfte, som Gud hade gett.

Det löftet har vi bevarat åt oss  i 1 Mos 3:15. ”Kvinnans säd ska krossa ormens huvud”.

Det fanns alltså ett löfte om att Djävulens makt över mänskligheten en dag skulle brytas.

Det löftet var bevis på att Gud inte hade förkastat människosläktet!

Därmed kunde Hanok veta, att Gud fortfarande ville ha med människorna att göra, att Gud var barmhärtig och nådig, och att man kunde få komma till Honom! Det fanns ju ett löfte!

I Hebr 11, där Hanok nämns som en av trons människor, fårr vi följande besked strax efter att han nämns: ”Den som vill komma till Gud måste tro att han Är, och att han lönar dem som söker Honom!”

Löftet hjälpte Hanok att tro, att Gud är en Gud, som lönar dem som söker honom, och jag är rätt säker på att det var det. som var nyckeln till hans märkliga gudsförhållande.

Han hade bara ett enda löfte att hålla sig till, men det räckte!

Så kommer vi till frågorna, som vi ska ställa angående Hanok och hans livsvandring.

1. Hur uppfattade den här personen Gud, vilken gudsbild växte fram för honom?

Hanoks Gud är en Gud, som vill honom väl, en Gud, som vill att människorna ska söka honom, och som tar emot dem, som kommer till honom.

Man kan med ett nytestamentligt uttryck säga, att Hanok kom till tro på Guds kärlek!

Hanoks Gud är också helig och rättvis, och kommer en dag att göra slut på ondskans makt.

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Alla, som lever i en gudsfrånvänd omgivning, möter på olika sätt frestelsen att dras med i det allmänna mönstret.

Också de, som till en början avhåller sig själva från öppen ogudaktighet, löper risken att trubbas av, att inte längre reagera med motvilja på synd och lögn, och detta leder då i regel till att man själv börjar luckras upp i sina attityder gentemot mörkret.

Dessa frestelser mötte han med all sannolikhet.

I det läget lär man sig lydnad genom att säga nej till sig själv, sitt eget kött, och istället välja Herrens väg. Detta är att ta upp sitt kors och följa Herren!

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han gick på Guds väg, alltså var hans sätt att leva i sig ett vittnesbörd om hans tro.

Dessutom talade han klarspråk om den kommande domen, att Gud inte skulle komma att stillatigande se på ondskan i all evighet, så som av Judas brev framgår.

4. Ledde tron den här människan i konflikt med världen, och i så fall hur?

Man kan utgå från att Jesu ord i Joh 7:7 har varit sanna i alla tider – om någon talar om för världen att dess gärningar är onda, då kommer man att bli hatad av den!

5. Vad lär jag mig för egen del av denna persons gudskännedom och trosvandring?

Hanok står som ett exempel på en människa, som helhjärtat söker Gud.

Just detta, att vara helhjärtad, att söka Gud av hela sitt hjärta, att inte dela sin lojalitet och sin hängivenhet, är något av det allra viktigaste i vårt förhållande till Gud. Han har ju talat om för oss, i Jer 29:13, under vilka omständigheter han är villig att låta sig finnas av oss!

”Ni ska söka mig, och ni ska också finna mig, om ni söker mig av hela ert hjärta!”

Av Hanok lär vi oss hur viktigt det är att ta fasta på Guds löften, att lita på dem, att handla utifrån dem!

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2018?

Han gick mot strömmen. Han följde inte hopen i vad ont är. Han fann det viktigare att vara Guds vän än att vara andra människor till lags.

I detta är han en förebild, som duger i alla tider!

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han trodde?

Här kan nämnas hur jag väljer att förhålla mig till det, som Gud har sagt och lovat. Det är genom löftena, som vi vet vad Gud har planerat för sina barn, det är genom löftena vi vet vart vi är på väg. Det är genom löftena, som vi vet att Gud är en Gud, som lönar dem som söker honom.

Om jag inte ens känner till Guds ord, inte vet vad Gud har gjort, sagt, och lovat, då har jag inte mycket att grunda min tro på!

Sedan är det också så, att princip allt, som splittrar och delar mitt hjärta och min lojalitet, som får mig att dela mitt fokus mellan Gud och annat, blir ett hinder.

Allt, som fungerar som en avgud i mitt liv, hindrar mig från att tro som Hanok trodde.

Här är en möjlig definitionen på en avgud:

Allt, som får ständig förkörsrätt i mitt liv, det håller på att bli en avgud för mig.

Det som blir så viktigt för mig, att andra saker, som objektivt sett vore mycket viktigare, får lämna därhän, det som före allt annat får ta min tid, mina krafter, mina pengar, det är min avgud.

Har jag sådant i mitt liv, då kan jag inte söka Gud av hela mitt hjärta så som Hanok gjorde.

Eftersom jag kontinuerligt skriver sammandrag av bibelstudierna och delar ut till deltagarna, förefaller det mig lämpligt att också publicera dem här – materialet finns ju färdigt att ta till!

Inläggen om detta ämne kommer att samlas i kategorin ”Trons människor i Bibeln”.

Inledning

Bibeln innehåller ingen färdigt systematiserad teologi, sådana har kommit till när vi människor med varierande framgång under kristenhetens historia försökt tolka fram dem ur Guds Ord.

Man kan alltså undra, om Herren fäster lika stort avseende vid de exakt utmejslade lärorna, som vi människor ofta gör….

Däremot har Bibeln massor att berätta om människor, deras liv och erfarenheter, och om deras gudsupplevelse!

Av dem kan vi lära oss mycket, om tro, om Gud, och om vad det är att på riktigt tro på Gud.

Låt oss börja med att fundera litet på själva begreppet ”tro”.

Vi känner alla till den klassiska bilden av grubblaren, som sitter och läser Bibeln, tills han är mogen för psykiatrisk vård.

Vi känner också till den lika klassiska bilden av skurken och knarkaren, som blir härligt frälst, och får ett helt nytt, sunt liv.

Den ene blev alltså synbarligen sjuk av sin tro, den andre blev frisk.

Då inställer sig frågan: hur kan samma sak påverka människor så helt olika?

Frågan är fel ställd, för den utgår från en felaktig föreställning.

Folk föreställer sig ofta att tro och religion är samma sak, men det är de inte!

Man kan säga så här, litet tillspetsat: den ene blev inte sjuk av sin tro, han blev sjuk av sin religion, och den andre blev inte frisk av sin religion, han blev frisk av sin tro!

Vad är då skillnaden?

Jo, religion baserar sig på information, alltså religiös kunskap.

Tro föds genom de helige Andes eget verk i människan, den är en Guds gåva!

Tro har naturligtvis också ett element av information, den information vi får, när evangeliet blir förmedlat, och leder till att människan kan säga sitt ”jag vet på vem jag tror”,  men det är relationen, gemenskapen med Herren, en gemenskap som baserar sig på vår tillit till Gud,  och hans trofasthet gentemot oss, som ger informationen, kunskapen, liv, och gör så att den kan bli fruktbärande i form av människor som börjar leva ut en tro, som är verksam i kärlek.

Tron börjar alltså med information, kunskap om Gud, vem Han är, och vad Han vill med oss människor.

”Tron kommer av predikan”.

Fortsättningen beror av vilka svar människan ger på tre frågor:

Först av allt  hur jag förhåller sig till den information jag får – tror jag att detta är sant?

Om jag tror den är sann, då finns det två vägar framåt.

Antingen kan jag uppfatta saken så, att det är själva informationen, som är det viktiga, och ägna livet åt att jobba med den – eller grubbla mig sjuk över den i värsta fall – eller så kan jag se att det är Den, som informationen handlar om, som är den viktige.

I det senare fallet ställs jag inför frågan hur jag väljer att förhålla mig till den, som informationen handlar om, alltså Herren Jesus – släpper jag in Honom i mitt liv, eller håller jag distans?

Tredje frågan är hur jag uppfattar den information jag får – vi tolkar ju det vi hör utifrån den referensram vi redan har, och därför är personlig vägledning ofta avgörande för att människan ska få en rätt bild av Gud.

Det kan behövas en sinnets förnyelse, som består i utrensning av tankesystem och -ismer, som står emot Guds kunskap, innan evangeliet kan landa i sin fullhet i en människa!

Vi har ju lärt oss tänka i den här världen, och det innebär naturligtvis att vi har lärt oss den här världens sätt att tänka…

För att saker och ting ska utvecklas i önskad riktning, behöver man alltså både ta emot den rätta informationen, och också Den, som infon handlar om.

Det är nämligen relationen, som är helande och välgörande, inte religionen, inte teorin, inte teologin, inte dogmerna!

De kan bara hjälpa oss en bit på väg till att förstå hurudan den Gud är, som kallar oss till gemenskap – vilket i och för sig är nog så viktigt, på, samma sätt som vägvisarna bredvid vägen är viktiga, när man ska någonstans.!

Vi ska alltså ett tag framåt läsa om människor i Bibelns värld, och sedan söka svar på dessa frågor hos dem var och en:

1. Hur uppfattade den här personen Gud, vilken gudsbild växte fram för honom?

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

4. Ledde tron den här människan i konflikt med världen, och i så fall hur?

5. Vad lär jag mig för egen del av denna persons gudskännedom och trosvandring?

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2018?

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han, eller hon, trodde?

 Vi kan börja med den första av de trosmänniskor, som nämns i Hebr 11, alltså Abel.

Vi har väldigt litet information om honom, men vi arbetar med det vi har!

Han var son till Adam och Eva, han försörjde sig som herde, han bar fram ett offer, som behagade Gud, och han blev ihjälslagen av sin storebror Kain i unga år, innan han hade fått några avkomlingar. Det är vad som sägs om honom där i 1 Mos 4.

Han hade fått sin information om Gud från sina föräldrar, vilka ju hade levt i gemenskap med Herren före syndafallet.

Han visste att ett syndafall hade inträffat, och han visste att Gud hade dödat djur för att klä hans föräldrar i skinn, innan de blev fördrivna från Eden.

Han visste också att marken hade blivit förbannad på grund av synden, och att synden hade begåtts därför att människan ville bli som Gud.

 1. Hur uppfattade Abel Gud, vilken gudsbild växte fram för honom?

Uppenbarligen förväntade han sig att Gud, trots syndafallet, skulle vara intresserad av människor, som sökte honom. Annars hade han knappast vänt sig till Gud med sitt offer. Att han kom med ett offer visar att han var medveten om Guds vrede över synden, och att han valde ett blodigt offer, det visar att han var medveten om att syndens lön är döden.

När sedan Herren accepterar hans offer, lär han sig också att Gud är en Gud som förlåter, som vill försonas med sina skapade människor!

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Hans frestelse var att vända ryggen till den Gud, som fördrivit människan ur Eden, och gjort människans tillvaro till svett och möda. Istället valde han att söka Gud.

 3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Hans tro tog sig uttryck i att han ödmjukade sig inför Gud, accepterade att han var en syndare, att någon behövde offras för honom. Detta tog sig då det praktiska uttrycket att han faktiskt offrade något, han omsatte sin insikt i handling.

 4. Ledde tron den här människan i konflikt med världen, och i så fall hur?

Han hamnade i konflikt med sin bror på grund av detta, de hamnade på motsatta sidor, när Kain, istället för att ödmjuka sig inför Gud, istället stolt bar fram den frukt, som han fått att växa i den av Gud förbannade åkerjorden, och sedan fick se sitt offer förkastat av Gud.

 5. Vad lär jag mig för egen del av denna persons gudskännedom och trosvandring?

Vi kan lära oss en rätt attityd inför Gud av Abels exempel – vi ska inte erbjuda Gud sådant som vi har åstadkommit själva, istället för det, som Gud har sagt han vill ha!

 6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2019?

Av hans förebild lär vi oss att inte ifrågasätta eller göra uppror mot Guds handlande, även om vi frestas vara missnöjda med vår lott här i tiden.

.Den som vet sig leva av nåd ställer inga krav!

 7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han trodde?

Det som ofta hindrar oss nutidskristna från att tro som Abel är bland annat följande: förvrängd information om vem Gud är och vad han vill, alltså när vi försöker använda utombibliskt material som grund för tron, sen har vi tvivel på Guds godhet när vi ser världens ondska, det högmod som Kain styrdes av, som inte vill acceptera tanken på nåd som enda möjliga grund för gudsrelation, och slutligen också rädsla för att hamna i konflikt med världen.

Så gick det också i går morse, när jag satt med min frukost och höll på att vakna nångång strax efter sex på morgonen.

Någonstans i mitt dimmiga huvud dök ordet ”bekräftelse” upp, tillsammans med en halvformulerad fråga var det egentligen står något om bekräftelse i Bibeln, och vad det i så fall står.

Det här med att bli bekräftad har ju blivit något av ett modeuttryck i dagens värld, också i kristna sammanhang, nästan till den grad att man får ett intryck av att utan bekräftelse är man dömd till själslig förtvining och allmän andlig misär.

Svaret på min fråga fick mig att tvärvakna, när det dök upp i mitt huvud, lika oväntat och överraskande som Guds tilltal alltid tycks komma, åtminstone till mig: ”Hur skulle ni kunna tro, ni som söker ära av varandra, och inte söker den ära som kommer från Honom, som ensam är Gud?”

Sen föll bitarna på plats. Vad är det folk gör när de söker ”ära”, alltså accepterande, beröm, och klappar på axeln av varandra? Vad är det vi vill ha, när vi så gärna vill bli ”sedda av varandra”? Jo, vi söker bekräftelse!

Om man alltså översätter Joh 5:44 till nutidsspråk blir det så här ”Hur skulle ni kunna tro, ni som söker bekräftelse av varandra, och inte söker den bekräftelse, som kommer från Honom som ensam är Gud?”

Nu vill jag inte säga, att det är något fel i att vi visar varandra kärlek och omtanke, eller i att vi har ögon till att verkligen se varandra med, tvärtom! Men om vi börjar vilja ha andras bekräftelse på ett mindre sunt sätt, börjar söka den, försöka förtjäna den, bygger vårt liv och vår identitet på den positiva feedback omgivningen ger, och rasar samman om den uteblir, då blir det som Jesus säger, då blir det ett hinder för vår tro!

Då blir det nämligen viktigare att vara omgivningen till lags än att leva Gud till behag.

Bekräftelse är alltså något som är helt OK att ge till andra. Det är när man börjar försöka få den av de andra som det går fel. Vilket ju är exakt vad Jesus säger. Tänk att jag aldrig kommit på tanken att sätta in ordet ”bekräftelse” i det här bibelstället förr…

Småningom kom jag underfund med var skon klämde – på det vanliga stället, frestas man säga. Om man väntar sig att tron på Jesus ska innebära att man alltid ska slippa undan allt svårt och jobbigt, då kommer en sådan tro att bli mer än en belastning än en hjälp i livets svåra tider.

Den kinesiske bibelläraren Watchman Nee berättar om en dröm han hade vid en tidpunkt när han befann sig i verkligt trångmål, och hade ropat till Herren om att få bli räddad ur sina svårigheter. Han drömde att han befann sig i en båt på en flod, som var grund och full av vassa stenar och klippor, som hotade att riva upp båtbotten och sänka honom. Och han ropade till Herren att han skulle ta bort alla stenarna. Men Gud svarade med att höja vattenytan…

Min egen erfarenhet på området fick jag när jag drabbades av polyradikulit för ett antal år sedan. Fredag kväll kände jag mig konstigt kraftlös i benen, lördag morgon kom jag nätt och jämt ut till bilen för egen maskin, lördagkväll talade läkaren om för mig att jag antagligen skulle hamna i respirator inom tolv timmar, när förlamningen hade nått andningsmuskulaturen. Jag blev nämligen förlamad, så totalt att jag inte kunde röra ett finger eller en tå. Till all lycka stannade förlamningen av när jag hade 30% av andningskapaciteten kvar, så jag slapp respiratorn. Jag kunde andas, men inte hosta…

Natten mellan lördag och söndag, efter att jag med osedvanligt låg stämma hade berättat för hustru och barn vad de behövde veta om olika praktiska saker – jag räknade då med att ligga i respirator ett par veckor minst, innan jag skulle få slangen ur halsen och kunna prata igen – låg jag på intensivövervakningen och begrundade min situation.

Läkarna hade gett mig goda chanser att småningom få mina lemmars bruk tillbaka, men några garantier fanns ju inte. Men tron höll i nöden! Ingen panik, ingen ångest, ingenting, Bara en stor tillförsikt om att är jag här, så är det efter Guds vilja, och nu gäller det att se det Herren vill att jag ska se, och lära mig vad han vill att jag ska lära mig här på det här stället och i den här belägenheten! Och skulle det nu gå så att jag blir liggande så här, så är det ändå bara fråga om några år, och sedan kommer himlen och härligheten, och där är ingen förlamad!

Tredje dagen kom en broder i Herren för att hälsa på och försöka muntra upp mig. Han kom in med försiktiga steg, och väntade sig antagligen att hitta ett nedbrutet och deprimerat människovrak i sängen. Efter en timmes samtal gick han, vände sig om i dörren, såg långt på mig, och sade sedan: ”Ja, tack nu för uppmuntran!”

Efter att två sköterskor hämtat mig från intensiven och fört mig upp till avdelningen fick jag höra att en av dem efteråt hade förundrat sig innerligt och högt: ”Hur i hela världen kan det vara möjligt att en människa i den situationen har en sån frid och är så glad?”

Det var möjligt, därför att Gud hade ”höjt vattenytan i min flod”. Han hade fått mig att se åt rätt håll, fått mig att söka fast punkt i det som kommer, inte i det som är! Det är ju inte bara frågan om hur tungt det är, som avgör om man ska orka eller inte. Det är lika mycket fråga om hur mycket krafter man har! Den svage kan ha svårt att hitta sovställning på en resårmadrass, medan den härdade friluftsmänniskan sover gott i skogen med en granrot under huvudet…

Det finns en tro, som håller i nöden!

Det är den tro som har sitt fäste i himlen! Den hämtar också kraft från himlen – närmare bestämt ur hoppet om himlen!

Här i världen lider vi nämligen betryck, det hör till spelreglerna.

Tänk dig hur det skulle bli om varenda kotte som kommer till tro omedelbart skulle bli rik och frisk och ung och vacker och lycklig, och aldrig ha en motgång eller ett bekymmer mer. Alla människor skulle ju stå på kö för att bli kristna då. Men de skulle inte stå i kön för att de har insett att de är syndare som behöver frälsas, de skulle inte  vara med i församlingen för att de älskar Jesus och vill tjäna honom, nej, de skulle stå i kö för att få del i vinsten, de skulle vara med för att få ut sin del av förmånerna!

Om vår tro förändras till att vara en tro på att vi ska få det bra och enkelt här i den här världen, då kommer den tron att ge oss oändligt med problem och besvikelser. Då kanske någon en dag måste säga också om dig och mig, att vår omtalade tro inte tycks hålla så bra nu, när det har yxat till sig.

Ibland tycker jag mig nästan se en medveten strategi från ondskans sida att förändra innehållet i de kristnas tro åt det här hållet! Resultatet blir att människor, istället för att kämpa trons goda kamp, kämpar för att få sin hemmagjorda tro att ”fungera” som det brukar heta…

Dagens episteltext, den handlar om den värsta motgången av alla, den största prövning vi möter – och också den sista, för den delen, och hur vi ska se på den för att bevaras i en tro som håller:

”Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom! Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden! Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord!” 1 Tess 4:13-18

”Jesus säger att vi inte ska samla skatter på jorden, vi ska samla skatter i himlen, men vad betyder det, egentligen? Hur gör man för att samla skatter i himlen?”

Stället som här hänvisas till, Matt 6:19-21 är taget ur Bergspredikan, och Bergspredikan är en helhet.

Det, som Jesus säger om att vi ska satsa på att samla skatter i himlen, kommer som avslutning på avsnittet som börjar med uppmaningen i 6:1, att vi inte ska göra goda gärningar för att bli sedda av människorna, för gör vi det, då har vi ingen himmelsk lön att vänta!

Det här handlar alltså om att vi inte kan både få ut himmelsk jord och jordisk lön, det är antingen / eller.

Att samla skatter i himlen är lika med att handla så, att man har himmelsk lön att vänta, att samla skatter på jorden är lika med att agera för att få jordisk lön.

I det här sammanhanget är det fråga om en speciell situation och en speciell sorts lön.

Jesus ger exemplen att ge gåvor åt de fattiga på ett sådant sätt att andra ser vad man gör, och tycker att man är en fin och generös människa, att skylta med sitt andliga liv, här då sitt böneliv, på ett sådant sätt att man får andras beundran, och att  rentav låta andra få veta, att man är så from och fin att man fastar!

Den lön man då får är en jordisk lön, en skatt på jorden, och den består i att man blir ärad av människorna, att andra ser upp till en och tycker att man är speciell.

Sedan säger han att förutsättningen att man ska få himmelsk lön, alltså bli ärad av Gud t ex genom att Han lägger ner av sin kraft och auktoritet i ens liv, är att man avstår från den jordiska.

Det gör man genom att avstå från att låta andra få veta hur generös eller bedjande eller fastande man är.

Är man villig att avstå från den jordiska äran, då samlar man skatter i himlen istället!

När Jesus i Joh 5:44 säger så här: ”Hur skulle ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden? , då är det just det här med jordisk och himmelsk lön det handlar om.

Samma sak gäller det som Paulus talar om i Fil 3, när han säger att allt som förut var en vinning för honom, det betraktar han nu som avskräde, för att i stället vinna Kristus. Det han beskriver som avskräde, det är just allt det, som tidigare hade gett honom ära och anseende här i världen!

Han avstår alltså från den jordiska skatten för att få den himmelska.

Den varning som Jesus ger i Mark 12:38-40 hör också hemma i det här sammanhanget.

Och det är inga enkla saker det handlar om här! Vår önskan att bli sedda, erkända, få en klapp på axeln, bli föremål för andras respekt och beundran, är ofta starkare och mer försåtlig än vi riktigt vill erkänna ens för oss själva!

”Vad ska folk tänka, vad ska folk säga, hur kommer människor att se på mig och bemöta mig, om jag inte lever upp till förväntningarna, och också låter dem få veta att jag gör det?”

Det här med att handla i det fördolda går stick i stäv med alla gamle Adams instinkter.

Det blir så lätt som när en församling fått en stor donation , och pastorn berättade om detta i söndagsmötet, och sade att donatorn hade önskat att få vara anonym. Då reser sig en man mitt i salen och säger: ”Ja, jag tyckte det var bäst så!”

Och om någon undrar,  visst har jag gått i den här fällan själv också, och skyltat med mina goda gärningar, och inte bara en gång.

Sedan fortsätter ju Jesus där i Matt 6 att tala om vårt förhållande till jordiska skatter av det materiella slaget, så det han säger om att inte samla skatter på jorden är inte bara en avslutning på det han just har sagt om riskerna med att söka jordisk ära och berömmelse, det är också en inledning till hans varning för mammonsdyrkan!

Också vad det gäller pengar och ägodelar finns båda möjligheterna – antingen kan man använda det man har så, att det i verkligheten inte är man själv som äger pengarna, det är pengarna som äger en själv, eller så kan man använda pengarna på ett sätt, som ger himmelsk lön.

Så här säger Jesus i Luk 16:9-11 : ” Jag säger er: skaffa er vänner med hjälp av den orättfärdige mammon, för att de ska ta emot er i de eviga boningarna, när världslig rikedom har tagit slut. Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort. Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då anförtro er den sanna rikedomen?”

Hur vi förvaltar de jordiska skatterna har alltså en direkt inverkan på hur det ska gå med den himmelska skatten!

Pengarna vi har här och nu är alltså att betrakta som ett test.

Gud prövar oss för att se om vi är villiga att förvalta dem på ett sätt, som står i överensstämmelse med hans ord och vilja.

Är vi inte trogna ifråga om något så smått som euro och cent, hur ska han då kunna anförtro oss de himmelska rikedomarna?

I Apg 20:33-35 ger aposteln en mycket bra sammanfattning av hur detta i praktiken ska förverkligas:

”Silver eller guld eller kläder har jag inte begärt av någon. Ni vet själva att dessa mina händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. I allt har jag visat er att ni, genom att arbeta på detta sätt, ska ta er an de svaga och komma ihåg de ord, som Herren Jesus själv sade: ”Det är saligare att giva än att taga!”

Ja, varför gör jag det här?

I Galaterbrevet skriver aposteln att allt beror på om man har en tro som är verksam i kärlek, alltså att det man gör har kärleken som drivkraft, den kärlek som kommer ur tron på Honom som först har älskat oss. Detta som motsats till att vara motiverad av rädsla, plikt, krav eller självhävdelse i det man gör. Paulus hade erfarenhet av båda drivkrafterna, så han visste att det var skillnad…

En av de oftast återkommande uppmaningarna i Bibeln är ”frukta inte!”

Och rädslan är ett mäktigt hinder för den som vill tjäna Herren!

Ibland försöker vi besegra vår rädsla genom att tvinga oss själva till att göra det vi är rädda för.

Ibland försöker vi bekämpa både egen och andras rädsla med att ta till en annan, ännu värre rädsla – hot om helvete och evig pina är ett exempel så gott som något på hur en tillräckligt stark hotbild kan få människor att tvinga sig till saker de egentligen inte skulle våga, därför att de inte vågar låta bli.

Det här är nu inte Guds sätt att ordna saken.

Han vill ge oss en tro som är verksam i kärlek genom att hjälpa oss att komma till tro på hans kärlek till oss.

För när det händer, då börjar den fulkomliga kärleken tränga ut rädslan ur våra liv!

En gång för länge sedan fick jag en bild av ett stort fat med svart, eländig spillolja i, när jag funderade på 1 Joh 4.

Sedan började man tappa i rent, friskt vatten i fatet, och började oljan flyta upp ovanpå vattnet och rinna ut över kanterna!

Vattnet var tyngre än spilloljan.

Så väger också kärleken tyngre än rädslan, och därför måste fruktan ut ur våra hjärtan när kärleken kommer in!

Det är bättre att vända sig till Guds kärlek i Kristus än att vända sig mot sin fruktan och försöka bekämpa den. Att ge sig tid att då och då bara sätta sig i en bekväm stol, blunda och låta Herren älska en!

Det är bättre att meditera över den kärlek som så älskade den här världen och oss människor som finns i den, att inget pris var för högt, inget offer för stort för att rädda oss, än att försöka spänna sina själskrafter till att göra det man vet att man borde måste göra för att vara en duktig, lydig, from och duglig kristen.

Det är på den vägen man kan hitta tillbaka på rätt spår och hållas på rätt spår vad det gäller själva motivet, drivkraften för det man gör.

Kraven och självhävdelsen får mycket av sin näring ur rädslan, rädslan för att inte duga, inte räcka till, inte lyckas ”bli någon” i egna och andras och Guds ögon. Men är man älskad, och tror sig vara älskad, då befrias man från allt det här man förut tyckte sig vara tvungen att leva upp till.

Då är man fri att leva!

Texterna för Apostladagen handlar om Abram, som lämnade allt för att lyda Guds befallning.

De handlar om Paulus, som gav upp allt som förut var en vinning för honom för att vinna Kristus.

De handlar om Simon, Jakob och Johannes, som lämnade näten för att följa Jesus.

De handalr om Hesekiel, som tog emot det otacksamma uppdraget att vara profet i det Israel som befann sig i fångenskap i Babylonien.

Hur vågade de? Trygghet, ekonomisk trygghet, fysisk trygghet, social trygghet, emotionell trygghet, det är ju något av det viktigaste för oss människor, det sista vi är beredda att ge upp!

Jag tror att de helt enkelt hade mött Herren, och förstått tillräckligt mycket av vem och hurudan han var för att bli trygga i honom och präglade av hans kärlek och helighet. Sen kunde de leva ut en tro som var verksam i kärlek.

Inte blev de några övermänniskor, som aldrig var rädda mer i sitt liv, men rädslans förlamande strupgrepp, det som kväver en och suger kraften ur en, och får en att hellre gå och gömma sig än stiga fram, det greppet var brutet!

Och, för att använda en bild här till sist, det är skillnad på att ha en pytonorm som slingrar sig efter en och väser då och då, och att ha en som slingrat sig runt en och håller på att krama livet ur en…