Abraham, del 1

Det är skäl att nämna, att de allra äldsta släkttavlorna i första Mosebok kanske inte är fullständiga.

Det är möjligt att endast de viktigaste personerna nämns, och det förefaller rentav troligt att det är just så.

Detta därför att de första säkra spåren av en hamitisk civilisation i Nildeltat går tillbaka till ca 3000 f Kr.

Den kinesiska kulturen går ungefär lika långt tillbaka.

I Centralamerika dyker de första kulturerna upp på 2500-talet f Kr, och man räknar med att det har funnits människor i Indusdalen ungefär lika länge.

Av mänskligheten före syndafloden finns av förklarliga skäl just inga säkra spår – den spolades ju helt enkelt bort. Kanske möjligen t ex grottmålningar, som skyddades i luftfickor under vattnet, härstammar från tiden före syndafloden?

Räknar man tidpunkten för syndafloden strikt efter släkttavlorna i första Mosebok, landar man på ca 2500 f Kr.

Tar man de säkra arkeologiska fynden med i räkningen, då får man lägga till minst tusen år, antagligen mer.

Här får var och en tänka som han vill, det är ingen frälsningsfråga!

Abrams far, Tera, är faktiskt enligt det sätt att se på saken, som jag följer, den första människan i Bibeln, som vi med säkerhet kan fastställa åldern på, alltså vid vilken tid han föddes. Efter honom är tidsuppgifterna tämligen klara, och inga fynd motsäger dem på något sätt, så det är bara att räkna bakåt.

Tera föddes alltså ca 2240 f Kr, och Abram sjuttio år senare, ca 2170 f Kr., Abram föddes alltså för 4190 år sedan.

Vi tänker oss ibland, att de människor, som likt Abram fick en kallelse från Gud, som innebar ett totalt uppbrott, måste ha varit rent otroligt speciella för att kunna ta emot kallelsen.

Vi tänker så, därför att det kan verka som om Gud kallade dem utan någon förberedelse eller förvarning, utan att på något sätt ha gett dem en chans att lära känna Den, som de nu kallades att lyda och följa.

Detta stämmer dock inte.

Abram torde ha haft en gedigen grundkunskap om Gud.

I den släktlinje, som han tillhörde, den semitiska, fanns alla förutsättningar för att den kunskap om Gud, som gått vidare från far till son alltifrån Adams tid, skulle ha bevarats!

När Jesus mer än tvåtusen år senare kallar sina första lärjungar, ser vi samma mönster, som när Gud kallar Abram.

Det var inte, så som vi lätt föreställer oss, så, att Jesus kom gående där på sjöstranden som en komplett främling för de unga fiskare, som han kallar att komma och följa honom!

Han är redan en bekant gestalt för dem – enligt Johannesevangeliets första kapitel befann de sig på plats vid Jordan, när Johannes Döparen proklamerar Jesus som Messias, och det var genast efter det, som de faktiskt självmant sökte sig till Jesus, och således lärde känna honom redan innan han några veckor senare, efter de fyrtio dagarna i öknen,  kommer och kallar dem bort från båt och nät!

Abram levde i en värld, där Herren litet tidigare hade skingrat mänskligheten ut över jorden efter projektet med Babels torn.

Man får alltså anta, att Mellanöstern var tämligen glest befolkad vid den här tiden, efter att de flesta dragit iväg till andra delar av världen, och de som var kvar dessutom hade svårt att kommunicera, och följaktligen kan de förmodas ha låtit vapnen tala i otaliga stamkrig.

Släkten, klanen, stammen var alltså i hans verklighet den enda trygghet som fanns.

Den första delen av resan till Kanaans land skedde faktiskt med den tryggheten bibehållen för Abrams del. Hela klanen gav ju sig iväg från det kaldeiska Ur, inte bara han! 1 Mos 11:31.

Man kan säga att Gud gav honom en mjukstart.

De kom sig så långt som till Haran i nuvarande nordvästra Irak, ca 800 km från Ur, på första etappen, där stannade de.

Man kan tänka, att Eufratslätten var så idealisk för boskapsskötsel, att de inte såg någon anledning att fortsätta. Någon brist på utrymme lär det inte ha varit – om regionen hade mer eller mindre tömts på folk något hundratal år tidigare, kan det knappast ha funnits mer än typ en halv miljon människor i hela Mellanöstern vid den här tiden – att jämföra med dagens 116 miljoner på samma yta….

Vid 75 års ålder får så Abram en direkt uppenbarelse, där Gud befaller honom att bryta upp och dra vidare. Nu innebär detta, att klanen kommer att splittras, om han lyder.

Tera var 70 år när Abram föddes, och det innebär att han nu är 145.

Eftersom han enligt 1 Mos 11:32 dör först vid 205 års ålder, är han fortfarande i sin krafts dagar nu, när sonen Abram ger sig iväg, i sällskap med sin brorson Lot.

Varför Lot följer med förblir oklart, kanske han anar grönare gräs på andra sidan floden?

I vilket fall är detta Abrams verkliga uppbrott, hans första lydnadsprov.

Han var etablerad i Haran.

Där hade han, enligt 1 Mos 12:5, skaffat sig både stora ägodelar och många tjänare och där fanns tryggheten i form av släkt och vänner.

Trygghet är ett av våra grundbehov.

Att lämna den, det är att ta upp sitt kors för att följa Herren!

För att göra något sådant behövs tro, den tro som består i att man litar på Den, som kallar en att gå!

1. Hur hade Abram uppfattat Gud så här långt, vilken gudsbild växte fram för honom?

Att Gud uppenbarar sig för honom, talar direkt till honom, måste ha varit en totalt omvälvande upplevelse. Från att ha haft kunskap om Gud, vetat en hel del om Honom, får han nu en direkt, personlig kontakt med Honom. Man kommer osökt att tänka på Jobs ord, uttalade vid ungefär samma tid: ”Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig ansikte mot ansikte”.

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Frestelsen att ta det säkra före det osäkra, att inte ge upp sin trygghet och sina etablerade förhållanden, att tänka, att nog kan man väl tro på Gud ändå, fast man tar det litet lagom och inte går till ytterligheter, den frestelsen var nog synnerligen aktuell för honom!

Frestelsen att tänka att han inbillat sig alltihop dök antagligen också upp, det brukar den göra.

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Hans tro tar sig uttryck i handling, han lyder den befallning Gud ger honom. Säkert måste han också ha vittnat med ord, när han började packa för avfärd från Haran, och hans far och bror undrade vad han riktigt höll på med.

4. Ledde tron Abram i konflikt med världen, och i så fall hur?

Inga uppgifter så här långt.

5. Vad lär jag mig för egen del av Abrams gudskännedom och trosvandring?

Jag ska ha min trygghet i Gud, inte i pengar, egendom, eller andra människors vänskap och uppbackning. Här finns ett kors att ta upp för den som vill följa Jesus, för i praktiken har vi ofta vår trygghet just i sådana saker!

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2018?

Han var inte ”ohörsam mot den himmelska synen”, jfr Apg 26:19!

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han trodde?

Allt, som jag inte är villig att avstå från, om det hindrar mig från att gå med Herren och lyda Honom, det blir också ett hinder för min tro. I Guds Rike kan man nämligen inte skilja tro och lydnad åt.

Om den jordiska, med mänskliga medel uppbyggda tryggheten är så viktig för mig, att jag inte vill lita på Gud för min trygghet, då kan jag inte följa Herren så värst långt!