Eftersom vi tror att vi kan

Jag hör till dem, som följer med på ett hörn vad som händer på miljöfronten.

Man får höra och läsa om både den ena och den andra tekniska innovationen, som ska rädda mänskligheten

Det talas om hur vi ska få miniatyrkärnkraftverk, som ska förse oss med miljövänlig energi.

Jag har läst om hur man ska börja rensa bort koldioxiden ur atmosfären med väldiga anläggningar.

För någon dag sedan läste jag ett euforiskt skriveri om hur Finland nu ska få sin första stora batterifabrik för batterier till elbilar, och hur sådana ska börja tillverkas i Nystad, ”Tesladödare” kallades de visst.

Och så vidare. Vi tycks väldigt gärna vilja tro att vi kan fortsätta som förr, bara vi gör några smärre justeringar!

För rätt länge sedan hörde jag följande konstaterande: ”Vi människor har lärt oss mycket på de senaste tvåhundra åren, men vi har inte blivit ett dugg klokare”.

Man kan bara instämma. ”Sapienta” tycks inte vara det mest framträdande draget hos homo sapiens.

Det visar sig bl a i det faktum, att vi så ofta gör saker bara för att vi kan, för att vi har den nödvändiga kunskapen och de tekniska färdigheterna, och det visar sig i vår benägenhet för att göra saker utan att först ha gjort en ordentlig konsekvensbedömning, och det visar sig inte minst i vår tjurskalliga benägenhet att vägra att erkänna faktum, när det börjar märkas att det går på tok.

I stället sticker vi huvudet i sanden, för det kan vi – till en tid, åtminstone.

Gång efter annan kommer t ex rapporter om folk som börjar må dåligt, när vindkraftverk startas i närheten av där de bor.

De lågfrekventa ljuden, de som ligger nere på typ 2o hertz, och är så låga, att örat inte hör dem, har ändå sin inverkan på kroppen, och en del är känsligare än andra, och får akuta symptom. Man behöver inte vara någon större profet för att inse, att sådant som inverkar snabbt och kraftigt på en del människor, med all sannolikhet också har inverkan på oss andra, även om det tar längre tid innan det märks!

Men vad säger myndigheterna? ”Ljudet från vindkraften är ofarligt!”

För vi ska ju gå in för miljövänlig energiproduktion, och då spelar det ingen roll fast vi förstör vår livsmiljö på kuppen!

Med vindkraftverken förstör vi ju den inte på de gamla sätten i alla fall, och det är det som är huvudsaken, tydligen.

Vi bygger vindkraftverk för att vi kan!

Att gå in för att spara el, ta en del prylar ur bruk, och på samma gång också minska behovet av produktionsanläggningar för tillverkning av onödiga konsumtionsprylar, det går däremot inte.

Det skulle ju nagga den heliga levnadsstandarden i kanten! Visst skulle vi kunna, men vi vill inte, och då finns det alltid förklaringar varför vi ändå på något sätt inte kan…

Att vi fyller våra barns miljö – och de vuxnas också, för den delen – med trådlösa nätverk, är också något som vi gör för att vi kan.

Vad som händer med våra kroppar, när vi hela tiden är omgivna och genomstrålade av en massa mikrovågor, det vet vi inte än.

Men vi lär väl få reda på det vartefter, eftersom vi har typ fem miljarder mänskliga försökskaniner i pågående fälttest som bäst!

Myndigheterna: ”strålningen ligger under det fastställda gränsvärdet!”

Vad de inte talar om, det är att det gränsvärdet är godtyckligt fastställt, och lagt på en sån nivå att alla nätverk och mobilmaster ska får fortsätta att finnas.

Vi kan ju göra smarttelefoner och nätverk, och vi kan ju fixa till informationsflödet så att alla kan uppdatera sina facebook-konton varje gång lilla voffsen har bajsat, och meddela det till hela världens kännedom direkt det har hänt därute i parken, med bild och allt, så då gör vi det!

Strunt i konsekvenserna, nu har vi roligt, för vi kan!

Så tänkte dom före franska revolutionen också – ”efter oss syndafloden!”

Vilken lågstadieelev som helst kan räkna ut, att det inte går att ha obegränsad tillväxt på ett begränsat område.

Alla skogsägare vet, att om man tar ut mer virke ur skogen än vad återväxten ger, då är man snart utan skog.

Men vad gör vi, vi människor? Jo, vi har lagt oss till med ett ekonomiskt system, som bygger på tanken om ständig tillväxt!

Vi äter som bäst upp våra barns tillgångar – kanske till och med barnbarnens i en del fall – för att vi kan!

Vi vet att de enorma koldioxidutsläppen håller på att förändra hela planetens klimat, med oöverskådliga konsekvenser för mänskligheten.

Samtidigt fortsätter vi glatt att producera all världens energislukande, bränsleslukande apparater och maskiner, för den heliga tillväxten kräver att det produceras och konsumeras!

Ta nu bara det kollektiva vanvett, som kallas privatbilismen!

Alla vill ju ha sin lilla plåtlåda att åka i, och myndigheterna har glatt gått med i spelet och kört ner kollektivtrafiken, så att alla som bor utanför städerna måste ha bil, och den politiker, som på allvar skulle vilja börja göra något åt detta exempel på vanvettigt slöseri med resurser och åtföljande negativa miljöeffekter, skulle antagligen kunna räkna sina röster på ena handens fingrar i nästa val.

Det är klart att det behöver göras något, det håller de flesta med om, men gör för all del inget som inverkar på min bekväma livsstil!

Så istället tar man och smetar på litet kosmetika, typ att sänka utsläppsgränserna för bilarnas avgaser, samt installera partikelfilter och katalysatorer, biltillverkarna fuskar sig sedan glatt genom testerna, för att de kan – eftersom de görs i ett laboratorium, där det är lätt att fuska, inte ute i verklig trafik – och alla har suttit med huvudet i busken, och trott att nu har bilfabrikörerna fixat avgasproblemet… för att vi ville tro det!

De som nu, efter alla avslöjanden, inte längre vill tro på den sagan, de väljer istället att tro på sagan om att allt fixar sig bara alla börjar köra elbil istället.

Visserligen gör sådana ett så stort klimatavtryck redan i tillverkningen, att slutsumman inte blir mycket bättre med dem än med en vanlig bensinbil, men sådana fakta vill människan ju inte bli besvärad med, när hon redan har sin åsikt klar: elbilen är Räddningen!

Tack vare denna illusion av Räddning tror nu många att vi kan fortsätta att nöta landsvägarna som förr, för vi kan!

Att dra upp huvudet ur sanden, och inse att det har gått för långt, vi får lov att ta steg bakåt, ta ner på en del av extravaganserna vi har vant oss med – nej och åter nej! Vi fortsätter som förr, för vi kan!

Tillsvidare, i alla fall…

All denna kunskap, utnyttjad för att försöka tillfredsställa något som aldrig kan tillfredsställas, nämligen den köttsliga naturens ständigt expanderande begär efter mer njutning, mer bekvämlighet, mer av allt, den har fört oss in i en återvändsgränd, där det blir tydligare än någonsin, att vi inte är kapabla att förvalta denna jord utan Guds hjälp och vägledning.

Vi håller som bäst på att skörda de sista och giftigaste frukterna av kunskapens träd.

Och vi plockar vidare, för att vi kan.