För ett tag sedan blev jag ombedd att skriva något om tro, och det var inte första gången. Det är både en och annan, som har klagat över att det finns så mycket motstridigheter och konstigheter i all den undervisning om tro, som har förts fram under de senaste femtio åren, att de är mer eller mindre förvirrade, och inte riktigt vet hur de ska tänka, eller vad som egentligen är bibliskt och sant.
Nu ska jag då försöka beskriva hur jag tänker om saken i några inlägg framöver, och jag gör det med förhoppningen att jag inte ska ytterligare öka på förvirringen!
Först av allt behöver vi ställa frågan vad Bibeln egentligen menar, när den talar om tro?
Annars riskerar vi att hamna vilse redan från början.
Det är med trosbegreppet som med allt annat – det kan antingen vara en frukt, som plockas från kunskapens träd, eller så kan det vara något, som har liv från Gud i sig.
Vi, som lever i en kultur som är präglad av det filosofiska tänkande, som växte fram i antikens Grekland, får se upp litet extra här!
När man talar om tro utifrån det grekiska sättet att tänka, då menar man i första hand att man håller något för sant. Tar man med sig det tänkesättet in i sin kristna tro, då blir det något, som förvirrar oss – att bara anse att den kristna läran är sanning räcker nämligen inte!
Det hebreiska trosbegreppet har en helt annan utgångspunkt: Där avser man en relation till Gud, som präglas av allt mer fördjupad trohet, tillit och trofasthet, och det är detta, som är att växa i tro på Jesus!
Abraham hålls ju fram som exempel på en tro av det slag, som Gud vill att vi ska leva i. Rom 4:1-8. Han litade på det, som Gud lovade, fast det verkade otroligt, han var trogen sin kallelse, och han lydde Gud i trofasthet, också när Guds vilja föreföll att gå helt på tvärs med hans egen.
Vad har då denna slags tro för fiender?
Ja, först av allt dras vi ju hela tiden till kunskapens träd, vi fallna människor.
Vi vill lära oss allt om olika saker, i syfte att sedan kunna behärska och kontrollera dem, och så gör vi också alltför ofta med tron.
Vi har emellanåt ställt upp ambitiösa program för hur man ska få sin tro att växa genom diverse andliga/religiösa övningar. Vi har undervisat om hur man tar fem steg till församlingstillväxt, sju steg till besvarad bön, och så vidare.
Ett av de värsta exemplet på den här sortens förvrängning av tron är väl slagordet ”name it and claim it”, som syftade på att man skulle se till att lära sig alla Guds löften, för att sedan kunna välja ut ett som passade in på det, som man för tillfället ville ha av Gud, och sedan, med stöd av denna förvärvade kunskap, kunna kräva att Gud uppfyllde sitt löfte.
Detta sätt att se på tron för bort från allt vad tro, tillit och trofasthet heter, och reducerar Gud till en figur, som vi tror att vi med hjälp av rätt kunskap ska kunna manipulera och styra.
Dessutom är ju kunskapen alltid funktionsinriktad, vilket leder till att denna slags ”tro” blir prestationsbetonad.
Jag hörde en gång en företrädare för det här synsättet säga så här: ”Det är inte alls fråga om prestation, vi vill att folk ska komma i funktion!”
Han var synbarligen helt blind för det faktum att funktion utan relation alltid blir just prestation, och det grekisk-filosofiska sättet att se på tro leder inte in i relation, vilket däremot det hebreiska är designat att göra!
Som trons fiende nummer två kan vi nämna bristande förmåga till tillit, vilket i sin tur leder till att man har svårt för att hoppas på Gud, vänta gott från Gud., och i stället börjar tvivla på det Gud säger.
I Luk 1:13-20. berättelsen om hur ängeln kommer till Sakarias och ger honom löfte om att han ska få en son, Johannes Döparen, ser vi hur detta fungerar.
Han hade helt enkelt gett upp, resignerat.
Han hade slutat hoppas, väntade sig inget längre, och när man lever i det mörkret, då har man svårt till och med att tro på ett änglabudskap!
Eftersom vår förmåga till tillit, att lita på Gud och hoppas på honom, är så grundläggande viktig för att vi ska kunna komma in i ett trygg och sund relation till Herren, får vi räkna med att själafienden gör sitt yttersta för att ta den ifrån oss. Det här är alltså fråga om en del av den kamp, som vi har att utkämpa mot Djävulens listiga angrepp!
Hur tas då tilliten ifrån oss i den här världen?
Ja, vi föds ju med den förmågan. Ett litet barn tycker bara det är roligt, när pappa leker med det och hystar upp det i luften, och fångar det igen – det lilla barnet tvivlar ju inte ett dugg på att pappa nog kommer att fånga upp det igen!
Men det dröjer inte länge förrän världen i övrigt börjar lära oss en annan läxa. Andra barn tar ens leksaker och sviker längre fram ens förtroende på skolgården, min bästis från igår är någon annans bästis idag, kanske också vuxenvärlden sviker på olika sätt, och från att ha litat på alla börjar man lita på allt färre, och till slut knappt på någon.
Den, som blir sviken blir besviken, och besvikelsen leder inte bara till att man slutar lita på andra, den skadar själva förmågan att lita på andra, och eftersom hopp och tillit hör samman, kommer också ens framtidshopp att få sig rejäla törnar.
Guds väg att återställa vår förmåga att lita på honom stavas ”Kristus, och honom som korsfäst”.
Det var vad aposteln säger att han ville predika först och mest av allt! 1 Kor 2:1-5
Där, på Golgata, ser vi en, som är beredd att stå för sina löften bokstavligen till sista blodsdroppen.
När vi tar in den bilden, då möter vi en, som är värd vår tillit, vad än alla andra kan ha ställt till med för att göra oss misstrogna mot allt och alla.
Här har vi en, som aldrig kommer att lämna eller överge oss, oavsett vad det kostar honom.
Detta är vad Gud var beredd att göra, för att vi skulle kunna tro på honom, lita på honom, vila i honom igen.
Förmågan att tro, att lita på Gud, är alltså en gåva, som Gud ger os i Kristus.! Det är aldrig människan, som kommer på idén att ”nu ska jag tro på Gud”, Gud är alltid först, först med att kalla oss att börja tro, först med att ge oss förmågan att tro, först med att skapa grund för vår tillit! Rom 5:8
Så, vem vill vi tro på?
Den onde, som säger: ”Du har ju sett så många gånger att du inte kan lita på någon, att det inte är värt att hoppas på något, det blir bara nya besvikelser”, eller på Herren, som säger ”Du kan lita på mig, jag har gått i döden för dig, jag drog mig inte undan någon skam eller plåga, för jag vill dig väl!”
Nog är det väl ändå bakvänt, om vi tror mer på den, som Jesus kallar ”lögnens fader”, en som kommer för att slakta och stjäla och förgöra, än vi tror på den, som kom för att rädda oss från honom!
Fader Vår innehåller en testbön, som hjälper oss att se hur det står till med min tillit till Gud.
Jag avser alltså bönen”ske din vilja”.
Den bönen är nämligen inte bara en allmän from önskan om att det ska bli bra här i världen, det här är också en överlåtelsebön!
”Gud, du får fria händer i mitt liv, gör precis vad du vill med mig, jag litar på att vad som än sker, så har du alltid mitt bästa för ögonen!”
Jag minns en gång, när jag höll ett böneseminarium på en konferens, att jag berättade att det här är en bön, som jag ber regelbundet för mig själv. Då sade en av deltagarna med något av fasa i rösten: ”Hur kan du be på det sättet? Du vet ju inte vad Gud kan ta sig till, om du ger honom så där totalt fria händer i ditt liv!”
Hon tyckte att jag var mer än lovligt naiv och oerfaren i min tydligen tämligen barnsliga tillit till Herren Jesus. Inte tyckte hon sig ha någon större anledning att lita på att Gud ville henne väl, så mycket som hade gått på tok i hennes liv!
Den här inställningen har jag stött på mer än en gång.
Problemet är alltid detsamma: vi ser åt fel håll.
Om vi försöker söka stöd för vår förmåga att lita på Gud genom att se på våra egna omständigheter, eller på hur våra nära och kära har det, eller på hur det ser ut i den kristna kyrkan, eller på allt djävulskap som härjar i världen, då får vi problem.
Det vi behöver, det är en bekräftelse på Guds trofasthet, som inte vacklar eller förändras av något, som händer oss, eller som händer i vår omgivning, och den bekräftelsen finns bara på ett ställe.
Golgata. Kristus som korsfäst för oss. Se på Jesus, om du vill helas i din förmåga att tro!
Sen kan vi också nämna en av trons fiender, som många kämpar med, nämligen frågan om hur mycket man ”måste tro” för att det ska vara tillräckligt.
Det här är en fiende till tron, därför att det får oss att tänka i prestationsbanor. I det här tänkesättet blir ju tron något som vi förväntas prestera!
Om jag får framställa det möjligast enkelt, så luras vi alltså att fråga hur mycket vi måste tro, för att Gud ska godkänna vår tro, och låta oss bli frälsta och komma hem till honom när vi dör?
Det här är en ur den ondes synvinkel mycket tilltalande fråga, för med hjälp av den kan han få oss ordentligt rubbade i vår frälsningsvisshet, bort från vilan i att veta att nu har jag kommit till Jesus, och han kastar inte ut någon, som kommer till honom, nu är jag i min Faders hand, och därifrån kan ingen rycka mig!
Den, som försöker få något, som han redan har, han är fångad i ett projekt, som aldrig blir färdigt, för han försöker ju få det på något annat sätt än på det sätt han redan har fått det!