”Det talas ibland om ”prästlöftena”, eller ”prästeden”, men vad är det egentligen prästerna lovar, när de blir prästvigda? Är detta något de sedan också tar på allvar, och försöker följa? Och hur är det egentligen, står det något i Nya Testamentet om någon särskild ”prästkast” i den kristna församlingen?”
Det här är frågor, som kommer upp då och då. Inte för att svaren är särskilt svåråtkomliga, det är bara att googla på ”kyrkoordning”, så får man veta vad som gäller i Finlands evangelisk-lutherska kyrka, och läser man NT får man veta vad som gäller i Kristi församling, men jag kan väl ge något slags kortfattat svar här också!
Vi tar prästlöftet först: Det här är vad alla kyrkans präster har lovat inför Guds ansikte:
”Jag N.N. lovar inför Gud den allvetande, att jag vid utövandet av prästämbetet, som jag nu står redo att motta, vill hålla mig till Guds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse.
Jag skall inte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla läror som strider däremot.
Jag vill även rätt förkunna Guds ord och förvalta de heliga sakramenten enligt Kristi instiftelse.
Jag vill efterleva kyrkans lag och ordning samt villigt tjäna församlingen och ordets åhörare.
Allt detta vill jag efterkomma, så att jag kan svara därför inför Gud och människor.
Härtill förhjälpe mig Gud.”
Man inser omedelbart, när man läser detta, att kyrkans präster inte har någon lätt situation i dagens läge.
Dels har de lovat att hålla sig till Guds heliga ord, och dels har de lovat att efterleva kyrkans lag och ordning.
Vad händer då, när dessa två imperativ kommer i strid med varandra?
Hur de än vänder sig, måste de ju bryta ett av löftena!
Naturligtvis är det lätt att säga, att man alltid måste lyda Gud mer än människor, men det är inte fullt lika lätt för den, som vet att han riskerar åtal, böter, och i värsta fall avkragning med påföljande arbetslöshet, om han väljer att hålla sig till och predika det Ordet säger i alla lägen.
Jag minns en präst, som sade rent ut åt mig en gång, att ”visst, jag vet att detta är fel, men nu är det så, att gräva, det orkar jag icke, och att tigga blyges jag för….”
Åtminstone kunde han sin bibel, citatet är taget från Luk 16:3….
Jag har en viss personlig erfarenhet av vad det kan innebära, detta att lyda Gud mer än människor i en situation, där man kan förlora både utkomst och goda vänner, så jag förstår deras dilemma! Att ta sitt kors på sig för att följa Herren är aldrig någon odelat behaglig upplevelse, åtminstone inte för den mindre käre gamle Adam.
Jag kan naturligtvis inte uttala mig om hur pass allvarligt alla, som blir prästvigda, tar på de avgivna löftena. Man kan väl säga som så, att här, som i allt annat, ska man känna trädet på frukten. Var och en tillkännager ju själv, genom det de säger, och det de gör, om de tar sina löften på större eller mindre allvar.
Vad jag kan säga, det är att jag har glädjen att känna, och känna till, rätt många lutherska präster, som nog minsann vill ta sina prästlöften på allvar! Så dra inte alla över vare sig den ena eller den andra kammen!
Sen har vi då frågan om präster i NT.
Nej, där finns inga präster av den sort, som vi har lagt oss till med under kyrkohistoriens gång, beskrivna.
Där finns olika ledarskapsfunktioner beskrivna, apostlar, profeter, evangelister, herdar, och lärare, där omtalas församlingsföreståndare, äldste, och diakoner, men när det blir tal om prästerskap, då är alla, som tror på Jesus, del av det nytestamentliga prästerskapet.
I kyrkans tradition har vi skaffat oss en uppdelning mellan ”präster” och ”lekmän”, men något sådant finns inte i Guds Ord, och därmed inte heller inför Gud.
Den nämnda uppdelningen har varit, och är, något så olyckligt, att jag inte ens har ord att beskriva det. Den har passiverat och omyndigförklarat nittionio procent av församlingen, och tvingat den slags allmänreligiösa ordning, som jag nämnde i ”Anden, den kristne, och församlingen, del 23″ , på Guds folk, med just de följder, som jag där beskriver.
Detta innebär då inte, att inte Gud skulle kunna använda människor i prästtjänst i församlingarna! Det kan han, och det gör han. Vad jag försöker säga, det är att de inte är mer präster än vilken annan kristen människa som helst – nog inom kyrkans hierarki, förstås, men inte inför Gud. Och Gud, han vill använda oss alla, prästvigda eller ej, ta oss alla i sin tjänst, ge oss alla av sin Ande, ge oss alla råd, undervisa oss om den väg vi ska gå, och med sin kraft bistå var och en, som med sitt hjärta ger sig hän sig åt honom!