Det är söndag förmiddag, och jag har just förberett predikan, som jag ska hålla i Vähäkyrön Vapaakirkko om tre timmar. Det går alltid åt litet extra tid på de finskspråkiga utläggningarna, jag kommer nog aldrig att bli riktigt bekväm med finskan. Det blir så, när man har lärt sig ett språk som vuxen…
Om jag skulle resonera som statsministern, att om jag inte kan uttala mig vältaligt och exakt på ett språk, då är jag hellre tyst, då skulle jag nog aldrig ha ställt mig upp i en talarstol för att lägga ut texten på finska, den saken är säker! Ibland – för det mesta – har man stor nytta av att inte vara perfektionist!
Vi har fått tillbringa en hel del tid med barnbarnen i vinter, de två yngsta alltså. Tänk om människan skulle få bevara något av den ärligheten och omedelbarheten upp i vuxen ålder! Tyvärr kommer detta med att förställa sig och låtsas, och på olika sätt försöka manipulera omgivningen, så småningom smygande på oss alla – alla drabbas väl inte lika mycket, men ingen tycks undgå det helt.
Småttingarna har en del att lära oss vuxna och förment förståndiga människor om det där med att tillbe Fadern i ande och sanning.
Ibland tycks det som om vi inte skulle vara medvetna om att i himlen hörs våra tankar lika bra som våra ord. En av de gamla ökenfäderna lär ha haft som sitt valspråk ,att vi ska lära våra munnar att säga det, som är i våra hjärtan. Småttingarna är bra på att följa den regeln – tror jag åtminstone, det är nämligen inte alltid jag förstår vad de säger!
Kanske vi vuxna också skulle bli bättre på det, om vi bara kom till insikt om att det måtte låta bra konstigt för Herren att lyssna, när våra munnar och våra hjärtan samtidigt säger helt olika saker….
Av detta kan man då åtminstone dra den slutsatsen, att om jag av någon anledning inte vill säga det som är i mitt hjärta, då är det bättre att vara tyst än att säga något annat!
Jesus säger att Fadern vill ha tillbedjare, som ber i ande och sanning. Där torde väl en av grundförutsättningarna vara just att man säger det man har på hjärtat, och inte försöker fromla till det.
Har du någon gång rynkat på näsan åt de i våra humanistiska ögon så anskrämliga hämndepsalmerna i Psaltaren? Det är inte ofta man får höra någon predika över t ex ps 58:11 eller ps 137:9! Hur kan psalmisterna uttrycka sig så, och varför finns de här orden bevarade i Bibeln?
Jag tänker mig att en stor del av orsaken till det är, att de lär oss att vara ärliga i våra böner! I de här psalmerna stämmer mun och hjärta minsann överens! Och då vi låter det vara så, då kan Gud hjälpa oss att se att våra hjärtan kanske behöver förändras på en och annan punkt, då, när vi inte längre smetar religiositetens vitmålning över eländet med våra passande, tillrättalagda och allmänt lögnaktiga formuleringar….