Vi håller alltså fortfarande på med att försöka förstå hur det är tänkt att fungera, det här första steget i Guds trestegsplan för sina barn och sin församling, där han först vill välsigna oss, sedan genom den välsignelse, som vi har mottagit, göra oss fruktbärande, och på den vägen också leda oss in i ett allt större utövande av andlig auktoritet, det som kort beskrivs med orden ”ni ska råda”.
Nu ska vi komma ihåg, att Jesus i Joh 10:10 varnar oss för någon, som han kallar ”tjuven”.
När Herren välsignar oss, då finns denne tjuv alltid på pass i kulisserna, och söker möjligheter att stjäla det goda, som vi har fått.
Eftersom det är just genom Anden, som så mycket av välsignelsen kommer, vilket vi ju såg exempel på de två senaste gångerna, när vi talade om uppenbarelsen och kärleken, är det inte speciellt långsökt att tänka sig, att kontakten mellan Guds helige Ande och oss kristna är något, som tjuven väldigt gärna vill bryta!
Det gör han på flera olika sätt.
Vi kan börja med att se på något som vi kan kalla det universella religiösa mönstret, hur det ser ut, och vad det leder till.
Religionerna börjar från den andliga medvetenhet som finns överallt i mänskligheten, Gud har ju lagt evigheten i våra hjärtan. Pred 3:11
När människan så ska börja göra något av denna medvetenhet om att tillvaron inte bara består av det, som vi kan se och ta på, brukar det som görs alltid följa ungefär samma mönster, oavsett vilken religion vi talar om.
Först kommer offertänkandet in, tanken att man måste erbjuda något, offra något åt Gud / gudarna, för att de ska bli på gott humör, och göra som man vill. Det som offras kan då bestå antingen av saker, djur, växter, människor, tid, eller olika ceremonier och riter.
Sedan börjar man utföra de här handlingarna på vissa platser och vid vissa tidpunkter. Man har heliga träd, eller stenar, offerplatser, altaren eller tempel, där Gud – eller gudarna – förutsätts vara speciellt närvarande. Där utför man då sina riter, och bär fram sina offer och böner när det är fredag eller lördag eller söndag, eller nymåne eller fullmåne eller vintersolstånd, eller när nu annars himlakropparna är i den position man har fått för sig är speciellt gynnsam….
Småningom blir ritualerna i denna tillbedjan naturligtvis så invecklade, att man måste ha speciella, särskilt utbildade och avskilda personer, som sköter det hela för de andras räkning, för att allt ska bli rätt i varje detalj, och Gud / gudarna inte bli missnöjda och arga. Dessa för ändamålet skolade och avskilda personer kallas t ex schamaner, medicinmän, brahminer, imamer, munkar, eller präster och pastorer, beroende på vilken religion det handlar om.
Och sedan, när det hela är färdigutvecklat, har människans förhållande till Gud blivit mer bestämt av hennes olika slags offer och riter än av Guds nåd, mötet med Gud är i hennes föreställningsvärld begränsat till vissa tider och platser, och det är bara vissa särskilt utbildade och vigda personer, som har riktigt fullt tillträde till Guds närhet – och då dessa tre steg är tagna, då är det grundläggande religiösa mönstret etablerat!
Vad är det då, som har hänt, om det här mönstret har smugit sig in i en kristen församling? Jo, då har tyngdpunkten i trosutövningen flyttat, en liten bit i taget, från det inre till det yttre, från det osynliga till det synliga.
Och där, i det yttre, i sådant som vi själva kan styra och ställa med, där vi kan så att säga sköta butiken själva, där krymper vårt behov av den helige Ande till nästan ingenting! Då har Laodiceas ande flyttat in i huset i stället. Uppb 3:14-21
Vilket ju var precis vad den onde ville åstadkomma.
Han vill ju alltid få oss att plocka frukter från kunskapens träd, och hela den självvalda gudstjänst, som människan själv har tänkt ut och producerar, bygger på just kunskap, i detta fall religiös sådan.
Då det går så här, då stannar det första stegets välsignelse av och ebbar ut, och de följande stegen blir aldrig tagna!
Det som började i Anden har slutat i köttet. Än en gång. Det här är ett så gammalt fenomen, en stöldmetod, som tjuven har fått använda med framgång så många gånger i så många väckelser, att man kan undra om det faktiskt är så här omöjligt för oss att lära oss något av historien? Gal 3:3
Kvinnan vid Sykars brunn ger uttryck för det religiösa tänkesättet, när hon ställer frågan om det är på berget Gerissim eller i Jerusalem, som det är rättast att tillbe. Joh 4
Jesu svar på hennes fråga tål att tänka på – och det är på den vägen jag har kommit att tänka det jag skriver här i dag.
”Den tid kommer, då det varken är i Jerusalem eller på detta berg ni ska tillbe Fadern! Den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning, ty sådana tillbedjare vill Fadern ha!”
Det behövs alltså ingen geografiskt bestämd plats, inga offer som vi åstadkommer, inga mellanhänder mellan Gud och människa. Tyngdpunkten i tillbedjan är i Jesu ord förlagd till det osynliga, de yttre omständigheterna är reducerade till noll betydelse.
I stället bjuds vi in till nådens tron, Kristi offer, och fritt och ständigt tillträde genom honom till Fadern för var och en som tror… Hebr 10:11-22
En annan av tjuvens metoder, som vi behöver se upp med, är att han är mycket väl medveten om vad Anden vill, alltså förhärliga Kristus, göra Jesus känd, lära oss att alltid se på Jesus, och då framför allt att se på honom som korsfäst.
Detta kan han sabotera på flera olika sätt.
Han kan lura oss att börja fokusera på Anden och nådegåvorna, och de övernaturliga manifestationerna på ett sätt, som drar uppmärksamheten från Jesus. I det läget kommer Anden att börja dra sig undan. Vi är speciellt sårbara för det här i en situation där längtan är stor efter att det ska börja ”hända något” i församlingen. Detta märks bland annat på hur vi flockas till möten med såna förkunnare, som har blivit kända just för att det ”händer något” i deras möten…
Han kan också lura oss att börja sträva efter kraften på ett sådant sätt, att vi inte längre är villiga att välja att vara svaga. Då kommer inte längre Guds kraft att vila över oss. 2 Kor 12:9-10. Det tog vi upp redan i del 5 av den här serien.
Han kan få oss att börja inbilla oss att den, som börjat fungera i andliga gåvor, fått uppleva något av Andens kraft, på något sätt gått vidare från behovet av att leva i syndernas förlåtelse, leva under korset. Då faller vi i andligt högmod, och Gud står som bekant emot de högmodiga. Jak 4:6
Den dag, då en kristen inte längre vet och erkänner, att allt det vi gör måste helgas genom Kristus, innan det kan vara välbehagligt för Gud, att inget av det vi gör någonsin är fullkomligt inför Gud, den dagen har han gått bort från korset. 1 Petr 2:5
Och det är nära korset, som Anden vill verka! Anden faller på blodets grund! Det ger oss redan Mose lag besked om! 3 Mos 14:14-17
Så, om den onde kan lura oss bort från korset i något avseende, då har han på samma gång lurat oss att dra oss undan från Anden!
Gamle Luther hade så rätt när han sade: ”När jag gör mitt bästa, gör jag synd!”
All vår rättfärdighet är fortfarande bara som ett nedsmutsat plagg.
Gud har monopol på fullkomlighet! Vi andra, vi åstadkommer bara styckverk och halvfärdigheter, och också i det bästa vi kan åstadkomma finns ofrånkomligen sådant med, som gör det till en stinkande vidrighet inför Gud, om det inte först blir renat och helgat genom Kristus.
Medvetenheten om detta föder den förkrosselse, som får oss att omfamna korset och prisa Gud för att det också i våra mest valhänta försök att tjäna, våra mest stapplande vittnesbörd, finns guldkorn, som kan glädja vår himmelske Far, om det bara i ödmjukhet först blir överlämnat åt Jesus, i stället för att vara något, som vi tror att vi på något sätt kan berömma oss av!
Och i den människa, som lever i detta, står dörren på vid gavel för Guds helige Ande!