I femton kapitel framåt är nu fokus igen på Israels kommande räddning, som också ska utsträckas till hednafolken, och på Messias, Befriarens, ankomst!
1-3
Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud!
Tala ljuvligt till Jerusalem, och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad, och att det har fått dubbelt igen av HERRENS hand för alla sina synder!
Här uttalar nu profeten tre löften till Jerusalem och folket, som bor där:
Först sägs det att dess vedermöda är slut. ”Vedermöda” är ett gammalt ord, som vi har blivit så vana att förknippa med den yttersta tidens stora nöd, att vi har nästan glömt den ursprungliga betydelsen, alltså trångmål och svårigheter.
Och trångmål och svårigheter, det är något, som historien igenom har varit förknippade med Jerusalem. Staden och templet har blivit totalförstörda av erövrande folk två gånger, och ännu idag som är lever folket i Jerusalem i allt annat än fredliga förhållanden.
Det här löftet har alltså ännu inte uppfyllt, och inte kommer det heller att bli verklighet fullt ut förrän Herren kommer tillbaka. Men verklighet kommer det att bli!
Det andra löftet har däremot blivit uppfyllt, alltså att folkets missgärning ska bli försonad.
Judarnas Messias har kommit första gången, och han har gjort det, som enligt skrifterna skulle ske då, han har försonat sitt folk med sin Gud.
Det tredje löftet är att de ska få dubbelt igen av Herrens hand, och uppenbarligen är tanken att de ska få dubbelt igen av allt, som de har förlorat genom sina synder – åtminstone är det vad 60:17 och 61:7 säger!
De här tre tankarna, löftena, går som en röd tråd genom de följande kapitlen, förklaras, utläggs och understryks gång på gång!
3-5
En röst ropar i öknen: ”Bered väg för HERREN, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud!”
Varje dal ska höjas, alla berg och höjder sänkas.
Ojämn mark ska jämnas, kuperat land bli slät mark.
Herrens härlighet ska uppenbaras, alla människor ska tillsammans se den!
Ty HERRENS mun har talat!
Det är den här texten, som Johannes Döparen hänvisar till i Joh 1:23, när de judiska ledarna frågar honom vem han är.
Jag får väl erkänna, att den här texten, och allt vad den sedan innebär, har satt en del myror i huvudet på mig.
Varför behövde Herren en förelöpare?
Varför behövde någon bana väg för honom?
Han är ju den, som banar väg för sitt folk genom hela Gamla Testamentet, inte behöver väl folket bana väg för honom?
Och inte åstadkom ju Döparen några förändringar i Israels topografi under sin verksamhet.
Vad är detta för höjder och dalar?
Och vad är det för en ödemark, som åsyftas?
Ja, först av allt kan vi väl säga, att den här texten ger klart besked om att Herrens väg till sitt folk inte skulle komma att vara fri från hinder.
Sedan kan vi spä på med det faktum, att Gud kallar och bjuder in, men han tvingar inte oss människor in i sitt Rike med makt och våld.
Lägger vi då ännu till den situation, som rådde i Israel, när Jesus föddes som människa, där de Messiasförväntningar, som nog fanns, helt och hållet var inriktade på att Messias skulle komma som en jordisk härskare, och återupprätta Israels storhetstid bland nationerna, då har vi ännu en bit av bilden klar.
Hur få folket att ta emot en Messias, som stämde så illa med förväntningarna?
Hur få en landningsplats för himlen i den andliga ödemark, som Israel till största delen då var – det, som skulle ha varit kärlek till Gud och medmänniskan, hade reducerats till religiösa ceremonier och obarmhärtig bokstavsuppfyllelse av lagar och stadgar, av vilka en stor del var rena människopåfund.
Och, viktigast av allt, hur få folket att förstå att de behövde en inre befrielse så mycket mer än en yttre?
Här landar Döparens kompromisslösa omvändelseförkunnelse, och lika kompromisslösa vägran att erkänna den yttre fromhet, som t ex fariseerna höll så högt, exakt i behovet av att få människorna att tänka i nya banor – om sig själva och om sin Gud till att börja med.
Att de inte riktigt hade förstått att börja tänka i nya banor kring sin Messias, det framgår med all önskvärd tydlighet av evangelierna, men det Döparen gjorde räckte för att Jesus skulle ha något att utgå från.
Landningsplatsen var röjd!
Nå, det här var ju långt ifrån det enda hindret för evangeliet.
Hur skulle evangeliet kunna spridas vidare från Israels område, efter att Jesus hade utfört det verk, som Fadern hade gett honom?
Hur skulle de hinder som språk och nationsgränser kunde ha utgjort övervinnas? Där fanns det verkligen dalar att höja och berg att sänka för att evangeliets, Herrens, väg ut till folken skulle vara farbar!
Den här profetian, som vi nu ser på ,talar om att en tidpunkt skulle komma att förberedas för när Jesus skulle komma, precis som det hade funnits en bestämd, förberedd tidpunkt för Israels uttåg ur Egypten 1450 år tidigare.
Den måste uppenbarligen handla om mer än Johannes, mycket mer!
Både gudsfolkets, och hela Mellanösterns och Medelhavsområdets historia och utveckling styrs under långa tider före Kristi framträdande åt ett bestämt håll: Gud bereder under århundraden vägen för sin Son, och för det evangelium som skulle gå ut efter hans uppståndelse.
Låt oss se litet till på omständigheterna när Jesus föds.
Under 1450 år hade budskapet om den kommande Messias, budskapet om att ingen förlåtelse ges utan att blod utgjuts, budskapet om möjligheten av ställföreträdande offer, och budskapet om att Israels Gud är hela jordens Herre hamrats in i Israels folk, generation efter generation. Vad det gällde den saken fanns ett folk berett för Jesus att födas in i – försök tänka dig att han skulle ha fötts in i ett folk, där all tidigare kunskap om Gud och hans vägar och lagar hade saknats!
Vad skulle där ha funnits för anknytning?
Här hade Gud gjort ett väldigt terrängarbete på förhand!
Det romerska imperiet hade bit för bit förvandlat Medelhavet till ett romerskt innanhav.
Från att år 500 f Kr ha bestått av en liten stad bredvid Tibern, och inte så mycket mer, hade romarriket vuxit till att omfatta ett område, som täckte ett tjugotal av nutidens nationalstater, från Frankrike i nordväst till Egypten i sydöst.
När man läser Roms historia slås man av hur många gånger under den tidiga fasen Rom kunde ha utplånats. De hade mäktiga yttre fiender, och de plågades av inre stridigheter. Ändå överlevde de, och växte. Varför tilläts just Rom att överleva, när så många andra folk gick under?
Jo, romarna hade organisationsförmåga. Den förmågan var de, utan att själva veta om det, bestämda till att ställa i Guds tjänst. De gjorde Medelhavsområdet till en region med goda kommunikationer och enhetligt språk – inte så att nationalspråken försvann, men så, att den som kunde tala latin eller grekiska kunde föra fram ett budskap och bli förstådd inom hela detta väldiga område!
Detta var en del av förberedelsen för evangeliets förkunnelse!
Alla missionärer vet, att språk och kultur är de två stora hindren, när evangeliet ska predikas på ny mark. Här hade nu Gud ställt det så, att språkproblemet var löst, både grekiskan och latinet hade till och med skriftspråk!
Att kunna resa, förflytta sig fritt, var också viktigt. Under skydd av Pax Romana, den romerska freden, var inte heller resandet något problem för apostlarna!
Denna period av inre fred i romarriket varade från Augustus till Marcus Aurelius, alltså från 27 f Kr till 180 e Kr, alltså exakt under den tid då den behövdes som bäst med tanke på kristendomens expansion!
Att romarna erövrade Israel, och gjorde det till en del av sitt imperium, var alltså också en del av de av Gud orkestrerade förberedelserna.
Jag nämnde att både latin och grekiska var gångbara språk i det romerska imperiet. Varifrån hade då grekiskan kommit, och varför behövdes den?
Jo, apostlarna predikade evangeliet utifrån ”Skrifterna”, alltså Gamla Testamentet.
Detta var från början skrivet på hebreiska, ett språk, som inga andra än judarna, och inte ens alla judar, förstod vid den här tiden.
Därför behövdes en översättning av GT till ett språk, som var gångbart över hela det område, där kristendomens första expansion skedde, avsaknaden av en sådan översättning hade varit ett svårt hinder i arbetet!
Att få en GT-översättning till stånd var också något som måste vara gjort före romarna kom till östra Medelhavsområdet, för den översättningen behövde vara både allmänt vedertagen och vida spridd och känd, innan evangeliet skulle börja predikas för hedningarna!
Den delen av språkproblemet kunde inte lösas med att romarna byggde vägar och åstadkom fred! En översättning till latin kunde inte komma på fråga, för romarna och latinet ännu inte hade kommit till judarnas ände av Medelhavet vid den tid när arbetet måste göras, för att allt skulle vara klart i tid! Så, hur löste Gud detta?
Svaret på den frågan för oss tillbaka till 300-talet f Kr, och den grekiske kungen Alexander den store.
Han regerade från 336 f Kr till 323 f Kr, alltså bara tretton år.
Under den tiden förde han oavbrutet krig, och från att ha börjat som kung över det makedoniska riket, som omfattade en stor del av Grekland, men inget mer, lyckades han på denna korta tid erövra Mindre Asien, hela Mellanöstern, Egypten, Persien, och kom så långt som till Indus i nuvarande Pakistan. En fullkomligt osannolik militär prestation, men det hände.
Varför lät Gud detta hända?
Jo, följden av det här blev den så kallade hellenismen, där grekiskan blev allmänt talat språk i hela östra Medelhavsområdet och Mellanöstern.
Alexander grundade en stad, Alexandria, vid Nilens utlopp, och den staden blev ett centrum för grekisk kultur och bildning. Här, liksom på andra håll, bosatte sig många judar, varav många hade bott utanför Israel i flera generationer, och inte längre kunde hebreiska.
Dessa judiska kolonier, som vid tiden för Jesu födelse fanns runt om i alla större städer runt östra Medelhavet var alltså också en följd av Alexanders bedrifter, och de skulle sedan utgöra Guds förutberedda landningsplats för evangeliet i varje ny stad apostlarna kom till.
För att ge dessa judar i förskingringen tillgång till de heliga skrifterna började en grupp judiska skriftlärde i Alexandria, män som tack vare helleniseringen behärskade både grekiska och hebreiska, enligt traditionen var de sjuttio till antalet, i början på 200-talet f Kr översätta GT till grekiska.
Man räknar med att det vid den här tiden bodde över 100.000 judar bara i Alexandria, så man förstår att behovet var stort!
Resultatet av deras arbete kom att kallas Septuaginta.
Det är ur min synvinkel sett fullt möjligt, att den underliggande orsaken till att Alexander tilläts ha en sån osannolik framgång som fältherre, var att detta startade den utveckling, som så småningom dels resulterade i att språk och kultur blev tillräckligt enhetliga i hela östra Medelhavsområdet, dels i den första grekiska översättningen av Gamla Testamentet, dels i att judiska synagogor fanns spridda i hela den antika världen!
När romarna erövrade Grekland, 140-90 f Kr, utvecklade de snabbt en smak för den grekiska kulturen, och grekiska blev de bildade klassernas andra språk i Rom.
Så, samtidigt som en grekisk översättning av Skrifterna kom till stånd i Egypten, fick romarna smak för det grekiska, och gjorde grekiskan till rikets andra allmänna språk!
Vilket i sig är tämligen anmärkningsvärt. Det är inte ofta, som erövraren tar till sig de besegrades språk och kultur! Det brukar vanligen gå åt andra hållet! Man anar Guds finger också i detta.
Slutligen kan man se hur exakt allt blev förberett, när man tänker på hur det gick till när den gamla profetian om att Messias skulle födas i Betlehem blev uppfylld. Mika 5:2
Om inte Rom hade härskat över judafolket, hade de inte berörts av det kejserliga påbudet om skattskrivning, och då hade Josef och Maria inte haft någon anledning att resa till Betlehem – de var ju bosatta i andra ändan av landet!
Om inte Augustus hade varit den utpräglade administratör han var, hade inte det enorma projektet att räkna och skattskriva hela imperiets befolkning kommit till stånd.
Om inte Daniel på 500-talet före Kristus hade varit en av de ledande hovmännen i Babylon hade inte Bileams ännu mycket äldre profetia om den kommande judakonungen ( 4 Mos 24:17) varit känd bland de lärde i Österlandet, och då hade inga visa män kunnat komma därifrån för att hylla Jesus, för då hade de inte vetat vad stjärnan betydde.
Nu kan vi summera.
För att tiden skulle vara inne för Jesus att komma, och evangeliets förkunnelse att börja, behövdes ett folk, särskilt förberett att ta emot honom och tro på honom.
Det behövdes ett stort geografiskt område, där förutsättningarna för evangeliet var optimala, både vad det gällde språk, kommunikationer, fredliga förhållanden, och religionsfrihet.
Dessutom behövdes det tillgång till de heliga skrifterna på ett språk, som var gångbart inom hela detta område.
Och det behövdes finnas kolonier av människor, som kände till Skrifterna och trodde på Israels Gud, och därmed kunde fungera som landningsplatser för budskapet, i alla större städer inom samma område.
Allt detta hade lagts till rätta, alla trådar löpte samman vid Jesu födelse!
Höjderna hade sänkts, dalarna höjts, och framkomligheten för evangeliet var så god den någonsin kunde bli!
Rösten av den som ropade i öknen fick komma till tals som sista länk i en lång kedja av händelser, som alla syftade till detsamma: att bereda vägen för Jesus!