I bönen i Ef 3: 14-19 ber aposteln först av allt om att Gud Fadern genom sin Ande ska styrka de troendes ”inre människa”. Det här är ett uttryck, som det är värt att stanna upp inför en stund.
I den första bönen var det tal om de inre ögonen, ordagrant ”hjärtats ögon”, nu är det tal om den inre människan i sin helhet!
Vi får också det beskedet, att Guds Ande styrker den nya skapelsen i Kristus, han styrker inte den gamla människan! Han kommer inte för att ge oss vishet och kunskap och kraft att förverkliga något annat än det, som är gott och rätt inför Gud – den, som tror att han ska kunna utnyttja Andens vind för att få fart på den egna väderkvarnen, kommer alltså att bli besviken.
Någon har sagt så här om Guds Andes kraft: ”Andens smörjelse är över dig för att du ska kunna göra Guds vilja! Han hjälper dig inte med något annat, än det som är Guds vilja för dig! Går du utanför det, då får du försöka klara dig i egen kraft!”
I nästa del av bönen ber han att Kristus genom tron ska bo i deras hjärtan.
Det här är en påminnelse om Uppenbarelsebokens ord om att Jesus faktiskt står vid dörren och knackar, för att få komma in och bo i varje troende!
Bönen gäller alltså inte att Herren ska bli mer välvilligt inställd, och börja vilja ha nära gemenskap med oss, han har ju redan visat att det är just det han vill!
Ordet blev kött, och tog sin boning ibland oss!
Aposteln ber snarare om att efesierna ska bli ledda att mer och mer ta emot Jesus genom tron, den slags tro som öppnar för Jesus som Herre och Kung, likaväl som den har öppnat för Jesus som Frälsare.
Den sortens tro, trons lydnad, är den helige Andes verk i oss.
Om inte Gud verkar vilja och gärning i oss, då är vi utlämnade åt vår egen alltför lättpåverkade vilja, och de gärningar, som den ger upphov till…
När den pånyttfödda människan styrks genom Anden, då får den gamla upprorsnaturen allt mindre inflytande.
Här kanske någon vill invända.
”Bor då inte Jesus i varje kristen människa?”
”Jag har ju en gång överlåtit mig åt Herren, då bor han väl i mig?”
Ja, om en sådan automatik vore i funktion, då skulle inte Jesus behöva stå utanför dörren och knacka på hos de enskilda medlemmarna i en kristen församling, så som han gjorde i Laodicea.
Inte heller skulle det finnas någon anledning för apostels att be en sådan här bön….
Tänk så här: en människa är litet som ett kassaskåp.
Hon låser om sig själv och sina hemligheter, försvarar sina uppfattningar, hittar på olika sätt att vitmåla sina synder, och så vidare – vilket ju pågår bakom en dörr, som är stängd för Herren.
Sen kommer denna kassaskåpsperson till tro, och överlämnar sig åt Herren.
Men vad är det hon överlämnar?
Är det ett låst kassaskåp, eller är dörren öppen?
Har Gud och Guds vilja fri tillgång till människan, eller är det mer ett ”Gud, du får gärna frälsa mig och förlåta mig mina synder, så att jag får komma till himlen när jag dör, men jag vill inte att du ska blanda dig desto mer i mitt liv här på jorden, annat än möjligtvis för att ställa upp och hjälpa mig då och då!”
I det senare fallet finns det all anledning att be till Gud att han ska hjälpa människan att faktiskt öppna för Jesus!
Tredje delbönen är att de ska bli rotade och grundade i Guds kärlek, och på den vägen också allt mer uppfyllda av all Guds fullhet.
Också detta är ett Andens verk, det är ju genom den helige Ande, som Guds kärlek kommer in i våra hjärtan, men det sker inte per automatik!
De ”rötter”, som texten talar om, de kanaler genom vilka Guds kärlek kan fortsätta att flöda in i oss, behöver bevaras hela och öppna!
Vilka är då dessa rötter? Det kan vi läsa om i 1 Tim 1:5
Kärleken, den kommer in i oss genom ett rent hjärta, ett gott samvete, och en uppriktig tro!
I grundtexten talas om en oskrymtad, ohycklad tro.
Sådana texter som Höga Visan, Ps 51, Hebr 9:11-14, och Matt 6:1-18 ger en bra bild av vad dessa tre saker innebär!
Ett rent hjärta är ett hjärta, som blivit renat från allt, som hindrade den helhjärtade hängivenheten till den älskade. Vi talar här om brudens kärlek till brudgummen, om den kristnes kärlek till Herren Jesus.
Hjärtats renhet, rening, handlar alltså kanske främst om att bli av med sina avgudar.
Det rena hjärtat är ett helt hjärta.
Den, som kompromissvägen försöker vara både Gud och världen till lags, har därmed stängt av en av de ”rötter” som Guds kärlek skulle flöda in i ens liv genom!
Den som håller fast vid någon favoritsynd, och inte vill omvända sig, samtidigt som man nog ändå vill kalla sig kristen, hamnar i samma situation – det, som är viktigare för en än Herren Jesus är, det är en avgud! Tänk ”den rike unge mannen”… Mark 10:17-22
Ett gott samvete, då?
Här behöver vi först av allt definiera vad samvetet är för något.
Ibland tänker vi oss att samvetet är Guds röst i oss, men det är inte helt och hållet sant.
Vi kommer närmare, om vi säger att samvetet är det andliga sinnesorgan, med vars hjälp vi kan höra Guds röst inom oss.
Ordet ”samvete” är en ordagrann översättning av grekiskans ”syneidesis”, ”samvetande”, alltså att veta något tillsammans med en annan.
I Ef 1 var det tal om hjärtats ögon. Här i kapitel tre är det fråga om hjärtats öron!
Nu är det så, att precis som våra fysiska öron kan uppfatta ljud från många olika källor, så kan också de andliga öronen höra annat också, inte bara Guds röst.
Det är bara vem man väljer att lyssna på…
Om nu den kristne lyssnar på fel röst, lyssnar på den onde, när han anklagar och föraktar oss, då kommer samvetet att signalera skam och skuld, fördömelse och mindervärde.
Väljer man istället att lyssna till Gud, då kommer samvetet att ta emot en ständigt pågående bekräftelse på att man är förlåten, älskad, född på nytt till att vara ett Guds barn, och så vidare.
Vill man alltså att nummer två av kärlekens rötter ska vara i funktion, då gäller det att lyssna till evangeliet om Jesus och frälsningen i sitt innersta, och använda rättfärdighetens pansar och trons sköld för att avvärja de listiga angrepp, som den onde ständigt kommer med mot de kristnas samveten!
Den uppriktiga tron, ”oskrymtade tron”, hur definierar vi den?
När bibeln talar om ”skrymtare”, eller ”hycklare”, är ordet i grundtexten ”hypokritai”, och det betydde i antik grekiska rätt och slätt ”skådespelare”.
En skrymtare är alltså en, som spelar en roll, som gömmer sig bakom en mask, och låtsas vara någon annan, något annat, än han egentligen är.
I Matt 6 ger Jesus vassa exempel på hur ett sådant skådespeleri kan gestalta sig bland troende människor. Visserligen gör ju dessa hycklare utåt sett bra saker, men i själva verket ägnar de sig åt det som Hebr 9 kallar ”döda gärningar”, sådant som görs med egen vinning och egen image i åtanke, inte av kärlek till medmänniskorna.
I Joh 5:44 säger Jesus, att man inte kan tro samtidigt som man har som främsta målsättning att söka godkännande och bekräftelse från människor.
Vad jag förstår, så tänker han här på just oskrymtad tro, tro utan teaterinslag.
Uppriktig tro kommer alltså på samma sätt som all annan uppriktighet; när utsidan och insidan stämmer överens hos en människa, då är den människan uppriktig, och då kan den människan både ge och ta emot kärlek.
Valet står alltså mellan att upprätthålla en fasad, som ger uppskattning och beundran från omgivningen, och att avstå från fasaden, och därigenom öppna för Guds kärlek in i sitt liv.
När kärlekens rötter bevakas och bevaras, då är vägen öppen att börja lära känna Kristi kärlek, som övergår all kunskap, och att därigenom bli uppfylld av Guds fullhet!