Vi ska fortsätta att se på det, som vi så ofta har alltför bråttom förbi, alltså det första steget i Guds tredelade plan för oss människor, som vi började tala om senast.
Den helige Andes ledning och uppenbarelse har en central plats i fullbordandet av denna Guds plan, som ju enligt Ef 3 sker i och genom den kristna församlingen.
Just i Efesierbrevet nämns den helige Ande i två böner, som aposteln berättar att han ber för sina medkristna.
Den första finns i 1:15-19, den andra i 3:14-19.
När man läser dem, får man en bild av både vad Guds Ande vill göra, för att vi ska bli mer delaktiga av den välsignelse, som Fadern vill ge sina barn genom att låta oss lära känna hans kärlek, och hur detta är tänkt att gå till.
Observera, att innan han börjar berätta om innehållet i sina böner, slår han fast att den helige Ande redan är given till de troende, att vi har fått Anden som sigill, alltså att Andens gåva betyder att vi är så att säga registrerade och inför andevärlden märkta som Guds egendom, och att Anden också är ”handpenning på vårt arv” – här kan man för övrigt notera att det ord, som är översatt ”handpenning”, alltså ”arrabon”, i modern grekiska betyder ”förlovningsring”!
I den första bönen beskrivs den helige Ande som ”vishetens och uppenbarelsens Ande”.
När något blir uppenbarat blir det gjort synligt, men det behöver ju också kunna förstås på ett rätt sätt! Därför behövs både uppenbarelse och vishet.
Vi ska alltså be, för oss själva och varandra, att Anden tillhandahåller båda dessa gåvor: att vi får våra inre ögon, hjärtats ögon, öppnade till att se hoppet, arvet, och kraften, som Gud ger, och också att vi förstår och kan ta till oss, komma till tro på det vi ser!
Hoppet, som vi behöver få uppenbarat för oss, beskrivs i 1 Petr 1, arvet i Rom 8, och kraften i Rom 6.
1 Petr 1 talar om ett ”levande hopp”, som vi har på grund av Jesu uppståndelse från de döda. Det är alltså fråga om ett hopp om evigt liv, liv i gemenskap med Herren och alla dem, som har blivit frälsta och förvandlade genom hans död och uppståndelse, ett hopp som inte kan dö och gå om intet på samma sätt som de förhoppningar vi har ifråga om jordiska ting.
Alltså ett levande hopp i ordets djupaste bemärkelse!
I Rom 8: 15-30 skriver aposteln om det himmelska arvet, vad det innebär för både oss, som tror, och för hela Guds skapelse. Allt ska bli befriat och upprättat från syndafallets följder, när Guds barn blir förhärligade av och med Jesus, när han kommer tillbaka!
Om man har detta för ögonen, har fått det uppenbarat för sig genom Anden, så att det är en levande verklighet inom en, då kan man också uthärda denna tidens lidanden! Som någon har sagt, man kan orka genom en lång och tung vårtermin, bara man vet att sommarlovet är på kommande….
I Rom 6 kan vi läsa en grundlig undervisning om hur kraften från Kristi uppståndelse verkar i de troende. Och man kan med skäl fråga sig, hur en människa någonsin skulle kunna se och ta till sig, att hon är både död med Kristus och levande i Kristus, att man är döpt till Kristi död för att kunna leva hans liv, att syndens tvingande makt är bruten i dem, som inte längre lever under lagen, utan under nåden, om inte Guds Ande själv hjälper en att se allt detta, ger vishet till att förstå det?
Och vilken gåva och nåd är det inte, att Gud faktiskt vill göra detta!
Det här är alltså en bön, som vi som kristna har all orsak att ha med i vårt dagliga umgänge med Herren. Här har också vi en öppning att förstå vad Jesus tänker på, när han säger att vi ska söka för att finna, knacka för att det ska öppnas, be för att få!
Han avslutar ju faktiskt den uppmaningen med ett specifikt löfte om vad vi ska få, bara vi söker: ”Hur mycket mer ska då inte er himmelske Fader ge helig Ande åt dem, som ber honom!” Luk 11:9-13