Då är det då dags att övergå till att tala om Andens goda frukt, den som beskrivs i detalj i Gal 5:22, och som Jesus nämner i Matt 7, och som han återkommer till i Joh 15.
”Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet, och självbehärskning” Gal 5:22
Ja, tänk om vi vore sådana, hela bunten, hela tiden!
Men så är ju inte fallet – varför?
”Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bör dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Alltså ska ni känna igen dem på deras frukt!” Matt 7:17-18, 20
Här i Matt 7 talar Jesus om falska profeter, människor som uppenbarligen har fungerat i andliga gåvor, och gjort väldiga saker i Jesu namn, 7:22 , men som ändå inte har gjort Faderns vilja, 7:21, och därmed inte heller har någon samhörighet med Herren, fast de tagit hjälp av hans namn i sin verksamhet. 7:23
Andens frukt harmonierar helt med Faderns vilja. Den är till ära för Gud och välsignelse för medmänniskorna. Och det är ju så vi vill att det ska vara – sådana, som vi vill vara!
Om nu detta är vad Gud vill, och också vad vi själva vill, hur kan det då komma sig att det inte är på det sättet, alltid och överallt?
Det behöver vi få något slags klarhet i, annars kommer hela den undervisning om Andens gåvor, som vi har ägnat det senaste året åt, att bli antingen tom teori för oss, eller så blir den något, som vi så småningom i någon utsträckning börjar missbruka, om vi skulle råka komma oss igång.
Både gåvorna och frukten faller in under kategorin välsignelser, som är tillgängliga för oss här och nu. Därmed är de också något, som den onde, tjuven, gärna tar ifrån oss, om han bara kommer åt.
Därför hakar det så ofta upp sig i fruktbärandeprocessen.
Hur gör han?
Det vanligaste tycks vara att han får oss att hoppa över ett viktigt steg i Guds plan för oss, det allra första steget, det som skulle lägga grund för allt det andra.
Ef 3:8-11 talar om en Guds hemlighet, ett beslut som sägs vara evigt, alltså något som alltid har funnits och aldrig kommer att förändras. Det beslutet, den planen, har nu blivit utfört i Kristus!
Hur ser då den planen ut?
Det får vi en aning om, när vi läser 1 Mos 1:28.
Det första Gud gör, när han har skapat människan, är att han välsignar dem.
Först sedan kommer uppdraget, att vara fruktsamma och uppfylla jorden, och till sist tilldelas de ställningen, som de ska fungera i, alltså det mandat de får att råda över skapelsen.
När Jesus kommer är detta det program, som han följer.
Han välsignar sina lärjungar med sin kallelse till efterföljandets gemenskap, med sin närvaro, sin kärlek, sin undervisning, och sin handledning i tre års tid, och slutligen också med sin förlåtelse och frid, efter att de alla hade övergett honom i Getsemane, innan de slutligen får ta emot missionsbefallningen – som ju handlar om att gå ut och vara fruktsamma och uppfylla jorden på ett nytt sätt!
Och detta är det första steg, som den onde så gärna vill ta ifrån oss, få oss att jäkta förbi utan att stanna, lura oss att rusa iväg för att ge oss i kast med uppdraget, innan vi är välsignade för det och till det!
Det är nämligen så, att det finns något, som är oumbärligt för oss människor, när vi ska ta emot och leva i välsignelse från Gud. Det kallas ”vila”.
Kallelsen till vila är den första direkta allmänna kallelse, som Jesus uttalar, och den handlar inte om något, som vi ska gå ut och åstadkomma!
Vi kan läsa den i Matt 11:28-30.
”Kom till mig”, det är ju en kallelse! Jesus kallar på oss, oss alla, som arbetar och är betungade, och hur många undantag finns det från det?
I Gal 5:1 och 13 får vi veta att vi är kallade till frihet – ett eko av det Jesus säger i Joh 8, ”om Sonen gör er fria, då blir ni verkligen fria!”
Vi ser alltså, att befrielsen till verklig frihet fanns med i den grundläggande välsignelsen, som Jesus gav sina lärjungar!
Kallelsen till frihet handlar också om vila, vila från slaveriet under ständiga krav på att lyckas, att leva upp till något, att visa sig vara någon, att få godkänt av omgivningen, och inte minst frihet från den fruktan, som gör att vi kämpar vidare med allt detta, alltså fruktan för utanförskap, misslyckande, att inte duga, inte räcka till..
Det här är också en allmän kallelse, den är likadan för oss alla!
Den tredje grundläggande kallelsen, som ingår i Guds plan, alltså att först välsigna oss innan det blir fråga om att gå ut och bära frukt, den finns i 1 Kor 1:9, kallelsen till gemenskap med Gud Fadern och hans son Jesus Kristus.
Detta är då fråga om samma sak, som när Jesus i Joh 15 säger att vi hör ihop med honom som grenarna hör ihop med stammen – den mest totala gemenskap man kan tänka sig.
Stammen och grenarna är ju ett!
Vilan, den vila en människa får, när hon har kastat sin börda på Herren, blivit fri från all fördömelse, alla krav och tvång, och kommit till tro på den kärlek, som inbjuder till total öppenhet och samhörighet, utan risk för att nånsin bli utkastad, den vilan ställer dörren på vid gavel för all den himmelska världens andliga välsignelse! Ef 1
Här växer Andens första frukt fram, alltså kärlek.
Vi älskar ju därför att han först har älskat oss, och hela denna ”första stegets välsignelse”, som vi talar om, handlar om att hjälpa oss att komma in i den vila, som öppnar för Guds kärlek, komma till tro på den, vila i den, och befrias genom den!
När detta sker, då börjar också de övriga frukterna växa fram, för de är egentligen bara funktioner av kärleken till Gud och medmänniskan.
”Andens frukt” står för övrigt faktiskt i singularis i grekiskan i Gal 5:22, det är kärleken, som är Andens frukt.
De övriga sakerna i uppräkningen är bara kärlekens olika uttryck i den människas liv, som lever trygg i Guds kärlek….