De lättkränktas tid – är det den, som vi lever i nu?
Det har nästan blivit ett standarduttryck, det här: ”Jag blev så kränkt!”
För tjugofem år sen gav jag ut en bok med titeln ”Sikta rätt” På ett ställe skrev jag då så här: ”Vi kristna har i allmänhet väldigt stora och ömma tår, att döma av hur ofta vi känner oss trampade på dem. Vi blir så lätt så lessna, så sårade, så besvikna, och därigenom också så passiverade.”
Då hade jag ännu inte fått lära mig att beskriva känslan i de ömma tårna med ordet ”kränkt”. Men saken i sig är ju densamma….
Nu är ju detta med att skrika i högan sky, inte bara över sådant, som faktiskt har någon verklig substans, utan också över alla mer eller mindre inbillade oförrätter, naturligtvis inte något, som bara finns bland oss kristna, den här sjukan har spridit sig i hela samhället.
Jag stötte nyligen på en recension av en bok, skriven av Greg Lukianoff och Jonathan Haidt, med titeln ”The Coddling of the American Mind”, med underrubriken ”How Good Intentions and Bad Ideas are setting up a Generation for Failure”, alltså ungefär ”Daltandet med det amerikanska sinnet”, ”Hur goda avsikter och dåliga ideer programmerar en generation för misslyckande”.
Man kan byta ut ”Amerikanska” mot ”Europeiska”, för den utveckling de beskriver finns nog på vår sida pölen också!
De skriver mot bakgrund av den utveckling under mitten av 1900-talet, som förde fram en ny syn på vad moral, moraliskt tänkande, och moraliska uttalanden grundar sig på.
Man började då påstå, att allt sådant egentligen bara är ett maskerat sätt att uttrycka känslor.
Enligt det sättet att tänka är det, att man säger att något är gott, eller att ett visst sätt att handla är rätt, bara att man menar att ”jag gillar det här, så därför är det så man ska göra”.
Följden av detta blir då, att det blir den personliga upplevelsen, som bildar grunden för moralen, för vad som ska anses vara rätt eller fel, vilket då i sin tur utesluter den objektiva, utifrån bindande gemensamma uppfattningen av rätt och fel i samhället.
Istället får man en mängd mindre intressegrupper, bildade av dem, som har en liknande känsloupplevelse som grund för sin uppfattning av rätt och fel.
När man på detta sätt har satt in sina känslor i själva centrum av sin uppfattning av vad som ska kunna anses vara rätt eller fel, kommer man naturligtvis också att börja reagera känslomässigt på allt, som på något sätt ifrågasätter ens meningar.
Man blir, just det, kränkt.
När man tillåter sig att bli på detta sätt känslostyrd, då får detta följder för hur man fungerar tillsammans med andra människor.
Man börjar till exempel syssla med tankeläsning, alltså att man läser in sådant som den andre inte alls menade med det, som han sade eller skrev. Det finns t o m ett ord för det här, nämligen mikroaggression. En sådan menar sig då den kränkte ha blivit utsatt för, när han ur någon trivial randanmärkning, någon tolkningsbar text eller dito uttalande, eller bara någon vardaglig gest eller min utläser ett angrepp på sig själv, fast inget sådant var menat.
Man börjar förstora upp allt, som på något sätt går en för när, blåser upp det till världens katastrof, om man inte tycker sig få den uppmärksamhet och hänsyn man anser sig förtjäna.
Eftersom man är inne i ett offergrupptänkande, alltså att den grupp, som man själv tillhör, alltid är utsatt för angrepp från en ond och oförstående omvärld, väntar man sig det värsta, och etiketterar andra utifrån det, sätter in alla, som inte är helt på samma linje som en själv i fiendekategorier, och förstör på den vägen möjligheten till sansad och civiliserad dialog.
Man tänker och talar i antingen-eller-termer, du är antingen med oss eller mot oss, det är vi mot dem.
Intressant är det att konstatera att kognitiv beteendeterapi, en terapiform, som framgångsrikt har hjälpt många människor, uppenbarligen har varit framgångsrik, därför att den har lärt människor att tänka i rakt motsatta banor:
”Syssla inte med att försöka läsa andras tankar, du vet ändå inte vad den andre tänker!
Gör inte saker värre än de är i dina föreställningar, det är inte så illa!
Sätt inte lättvindigt in andra i kategorier, alla är olika!
Livet är inte alltid ett svartvitt antingen/eller, låt det finnas nyanser!
Generalisera inte allt, just det här kan ju vara ett undantag, inte en allmän regel!”
Och så vidare.
En hel generation, kanske två, har alltså fått lära sig att tänka på ett destruktivt, relationsförstörande sätt, som har gjort oss till självupptagna, lättkränkta individer – som jag skrev i början, ”Vi blir så lätt så lessna, så sårade, så besvikna, och därigenom också så passiverade.”
Det här tycks alltså vara följd av en utveckling inom det moraliska tänkandet, om att vi på ett ödesdigert sätt har bytt grund för våra uppfattningar om rätt och fel från den stabila, objektiva grunden i Guds Ord till emotionernas förrädiska gungfly.
Och om så är fallet, då finns det också möjlighet att byta riktning på händelseförloppet!
Det börjar med att förlägga grunden för sin tillvaro, och de lagar, som styr den, utanför sig själv.
Det är inte dina eller mina subjektiva känslor, inte vad som för tillfället känns bra för dig eller mig, som avgör vad som är rätt och gott!
Från den insikten kan man sedan börjar växa in i ett nytt sätt att både tänka och reagera.
Vi blir inte hjälpta av att dalta med varandra och oss själva.
Själva tanken, att vi av hänsyn till varandra måste sluta säga något om vad som är rätt eller fel, så att ingen blir lessen, har lett oss in i en situation där en hel massa människor är konstant lessna och sårade och kränkta! Den är en dålig idé, som man har använt i god avsikt, och den har i mångt och mycket åstadkommit motsatsen till vad som eftersträvades.
Kanske dags ändå att gå tillbaka till det ursprungliga konceptet?