Han är väl en av de mest kända gestalterna i GT, gubben Noa med sin ark och sina djur.
Han är också nummer tre i uppräkningen av trons människor i Hebreerbrevets elfte kapitel.
Det sägs om honom att han vandrade med Gud, han gick alltså på samma väg som sin farfarsfar Hanok.
Hanok dog innan Noa föddes, så de träffades aldrig, men eftersom kunskapen om Gud gick vidare till Noa, får man förmoda att Noas far, Lemek, också var en gudfruktig man.
Det sägs om Noa, att han var en rättfärdig man, Gud själv säger till honom: ”Dig har jag funnit rättfärdig inför mig i detta släkte”.
Det kan kanske vara på sin plats att fundera litet på vad Noas rättfärdighet egentligen bestod i?
Någon lag fanns ju inte given vid den här tiden, den kom först tusentals år senare, när Mose fick ta emot lagen på Sinai, så det kunde ju inte vara fråga om budlydnad, då.
Ett bud hade människan i alla fall fått ända från början, nämligen att de inte skulle äta av kunskapens träd.
Kunskapens träd står för många saker, men högst på listan kommer människans önskan att vara som Gud, vilket ju kunskapen sägs erbjuda möjlighet till.
Det, som detta i praktiken handlar om, är önskan att klara sig utan Gud, inte behöva lyda Gud, utan i stället kunna göra som man själv vill, och gå sin egen väg. För att det ska lyckas, behöver man kunskap, sådan kunskap man själv behärskar!
Det här är alltså det alternativ till att vandra med Gud, som den onde erbjuder genom kunskapens träd. Att vandra med Gud innebär nämligen att lita på Gud och vara beroende av Honom!
Noa hade valt att lita på Gud och gå med honom, istället för att lita på den kunskap, som leder till ett försök att leva i oberoende av Gud.
Vilket är detsamma som att leva i och av tro.
Noa blev alltså rättfärdig av tro, äkta, biblisk tro!
Alla hans tre söner, Sem, Ham, och Jafet, blev födda samma år, det år när Noa blev 500 år gammal.
Sedan fick Noa order att bygga fartyget, som skulle rädda honom och hans familj från drunkningsdöden, och det jättejobbet var färdigt när han fyllde 600.
Eftersom man måste vara flera när man timrar, kan man förmoda att arbetet kom igång först när pojkarna var stora nog att hjälpa till, så han byggde antagligen på arken i ca 80 år.
På den tiden han ryktet om galningen, som bygger en båt uppe på torra land, en båt, som är 150 m lång, 25 meter bred, och 15 m hög, säkert hunnit sprida sig över hela den då befolkade världen.
Man kan förmoda att projektet var en sevärdhet av det slaget, som folk vallfärdade för att göra narr av…
Men Noa var tydligen inte den som hukade sig!
I 2 Petr 2:5 sägs det att han var en ”rättfärdighetens förkunnare” – han höll tydligen paus i byggandet då och då, för att uppmana de församlade häcklarna att göra bättring, och varna dem för den kommande översvämningen.
Så kom då regnet, och Noa och alla hans passagerare gick in i arken. Där var de sedan på drift i fem månader, från sjuttonde dagen i andra månaden till sjuttonde dagen i sjunde månaden, då arken gick på grund på Ararat.
Sen började vattnet sjunka så sakta, men det dröjde ytterligare sjuttiotre dagar, till första dagen i tionde månaden, innan bergstopparna var synliga.
Då hade alltså Noa & co varit instängda i arken i sju och en halv månad.
Det dröjde ytterligare två månader, fram till första dagen i första månaden, innan jorden äntligen var torr igen.
Nio och en halv månad satt de alltså instängda i något, som mest påminde om ett jättestort fähus!
Men nu rusade de väl ändå ut?
Nej då, denne Noa, han sitter lugnt kvar i sin båt och väntar på att Gud ska ge klartecken, och där får han sitta i ytterligare femtiosju dagar, innan det äntligen är klart för landstigning!
Efter floden välsignar Gud Noa och hans söner med samma ord, som han välsignade Adam och Eva med, dock med två skillnader.
Den ena skillnaden gäller förhållandet till skapelsen. Syndafallets följder kvarstår, djuren kommer att vara rädda för människan.
Den andra gäller maten. Medan den ursprungliga befallningen var att människan skulle vara vegetarian, får de nu besked om att också allt, som rör sig och har liv, ska ingå i kostcirkeln.
1. Hur uppfattade Noa Gud, vilken gudsbild växte fram för honom?
Noas Gud är en Gud, som låter sig finnas av dem som söker honom, som lönar dem, som söker honom. Detta blir ju så väldigt påtagligt i det, att han själv och hela hans familj blir räddade. Noas Gud är också en helig och rättfärdig Gud, som visserligen har långt tålamod, men som ändå till slut låter domen komma, när människorna inte vill lyssna och vända om.
2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?
Han fick med säkerhet möta massor av hån och förakt,och frestades förmodligen också att ge upp hela båtbyggarprojektet – vi människor har ju svårt med det här med uthållighet!
Man kan förmoda att de här sista månadernas väntan på att Gud skulle ge honom klartecken att gå ut ur arken också var ytterligt tålamodsprövande – sunda förnuftet sade ju, att det var galenskap att sitta kvar instängda, när båten stod på torra land!
3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?
Han gick på Guds väg, alltså var hans sätt att leva i sig ett vittnesbörd om hans tro.
Han lydde Gud i praktisk handling, gjorde vad Gud sade han skulle göra.
Dessutom talade han klarspråk om den kommande domen, att Gud inte skulle komma att stillatigande se på ondskan i all evighet.
4. Ledde tron den här människan i konflikt med världen, och i så fall hur?
Han kunde ha frestats att bli bitter och hata alla dem,som gjorde narr av honom. Tydligen gjorde han inte det, så konflikten existerade kanske mest från världens sida.
Världens vänskap sökte han i varje fall inte, och det brukar världen inte gilla.
5. Vad lär jag mig för egen del av denna persons gudskännedom och trosvandring?
Att vandra med Gud handlar inte om att försöka vara så from och laglydig som möjligt, det handlar om att lita på Gud, vara beroende av honom.
6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2018?
Om Gud säger något, då ska man lyda, utan hänsyn till egen bekvämlighet eller anseende.
Uthållighet och tålamod behövs, om man inte ska bli halvvägs i sin efterföljelse.
7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han trodde?
Bekvämlighet, eller om man ska kalla det lättja, rätt och slätt. Att följa Herren kan faktiskt innebära transpiration också, allt går inte bara på inspiration…
Och sen har vi då den eländiga önskan att göra som man själv vill, samt frestelsen att följa sitt eget ”sunda förnuft”, om det som Gud säger inte låter vettigt..