Jag har av och till stött på åsikten att folkkyrkans styrka är att den skapar ett så bra missionsfält.
Man har då pekat på den kontaktyta, som barndop, konfirmationer, vigslar, begravningar etc förutsätts ge till den stora majoritet som visserligen hör till kyrkan, men inte har någon egen tro på Jesus.
Folkkyrkan beskrivs alltså då som missionsfält, inte som kristen kyrka. Och det är ju sant!
Ingen som inte bekänner sig tro på Jesus som Herre och Frälsare borde upptas som medlem i en kristen församling – och där räcker det inte med att en fjortonåring, som blivit instruerad om var nånstans i konfirmationsceremonin han ska säga ”ja”, lydigt åstadkommer de förväntade lätena med sin mun.
En kyrka som skaffar och bekräftar medlemmar på något annat sätt än genom att ha hjärtats tro och munnens bekännelse som villkor blir/förblir naturligtvis ett missionsfält, inte en församling!
Men vad händer då med detta missionsfält?
Jag tror att det i många fall förvandlas till en vägkant, en tilltrampad, svårbesådd vägkant.
Detta därför att de icketroende medlemmarna så ofta har bibringats tron att det räcker med att vara döpt som barn och medlem i kyrkan!
Sen blir det svårt att få kallelsen till omvändelse och tro att landa, när den man talar med kan hänvisa till att prästen har ju sagt si och biskopen så, och detta si och så går oftast ut på just att den som är döpt är en kristen…
Man känner en viss uppgivenhet över ett system som kan leda fram till att en människa kommer ut från en kyrka och nattvardsgång, och med ett hånskratt klagar över att ”prästen gav mig så liten sup” – samtidigt som denna samma människa betraktar sig som lika god kristen som någon annan!
(Något jag själv bevittnat i samband med en sådan där släktbegivenhet, där kyrkobesök och nattvard var en del av den sociala ritualen)
Vore det då inte bättre, också ur missionssynpunkt, att låta hedningarna få ha en sund medvetenhet om att de är just hedningar, i stället för att trampa till marken i deras hjärtan med att tilldela dem en kyrkotillhörighet, som inget betyder, när de ändå inte blir frälsta och saliga av den, men som vilseleder dem att tro att allt står väl till, fast det inte gör det?