Broder Sven-Olav kom med ett par åsikter på förra tråden, vilka jag tycker är väl värda att spinna vidare på!
”Jag tror inte på Sola Scriptura-principen”, säger du, och sedan fortsätter du med att peka på nödvändigheten av att ha en trosregel och ett läroämbete.
Och här kan jag helt hålla med – förutsatt att vi använder en bibliskt försvarbar definition på vad en trosregel är, och vad lärarens utrustning, auktorisering och uppgift är för något!
Uttrycken ”trosregel” och ”sanningsregel” dyker såvitt jag vet inte upp i den kristna litteraturen förrän omkring år 200.
Hur innehållet skulle se ut var de tidiga kyrkofäderna inte helt överens om – jag har sett uttrycket ”mycket omtvistat” hos någon kyrkohistoriker…
Vad man dock förefaller ha varit överens om är att denna regel skulle vara kort och enkel, och sammanfatta det allra väsentligaste av kristen tro.
Tertullianus låter t ex trosregeln och dopbekännelsen vara samma sak, och den dopbekännelse som då användes (200-talet) har stora likheter med det vi idag kallar den apostoliska trosbekännelsen. Så här löd den tertullianska versionen:
”Jag tror på Gud Fader allsmäktig,
Jag tror ock på Jesus Kristus,
hans enfödde Son, vår Herre,
född av den helige Ande och jungfrun Maria,
under Pontius Pilatus korsfäst och begraven,
på tredje dagen uppstånden igen från de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på Faderns högra sida,
därifrån igenkommande
till att döma levande och döda.
Jag tror ock på den helige Ande,
en helig kyrka, syndernas förlåtelse,
och de dödas uppståndelse.”
Trosregeln i tidig kristen kyrka var alltså kort, enkel, grundad på apostlarnas undervisning, och den sammanfattade det viktigaste i Guds väsen och verk.
Och en sådan här kort och klar sammanfattning behövs, absolut! Redan i 1 Kor 15 lägger ju Herren genom Paulus fram en grundläggande trosregel åt oss !
Så länge vi håller den enkel, fokuserar det viktigaste, och håller den på klar biblisk grund är alltså en sådan här trosbekännelse ett livsviktigt hjälpmedel!
Men vad hände sedan, och hur ser dagsläget ut?
Inom de protestantiska kyrkorna – jag talar nu mest om den lutherska sidan, eftersom det är den jag något litet känner till – brottades man under 1500-talets senare hälft fram till det som idag kallas de lutherska bekännelseskrifterna, och lyckades därmed i någon mån överbrygga klyftan mellan Melanchtons linje å ena sidan och den tidens ”gnesiolutheraner” å andra. (Mycket förenklat uttryckt, medges, men det här är en kort hemsidesartikel, ingen doktorsavhandling).
Dessa skrifter talar utförligt om det som tvisterna gällde då, mindre utförligt om annat, och en del saker, som hålls fram tydligt i apostlarnas undervisning, ges i princip inget utrymme alls, som t ex den helige Andes gåvor och övernaturliga verk i församlingen.
Sedan lade man locket på, och förklarade sin teologiska tankebyggnad vara färdig.
Vilket naturligtvis innebar att från den tiden är det, grovt uttryckt, bekännelseskrifterna som i de lutherska sammanhangen har bestämt hur Bibeln ska tolkas, och som också har bestämt vad som ”får” stå i Bibeln!
Under sådana omständigheter frågar man ju sig vilken bok som är heligare för dem, som gör så?
Bibeln eller denna enormt expanderade trosregel, som dessutom inte är begriplig och användbar för så värst många andra än fackteologer?
Inom KK tycker jag mig se att man valt en annan väg. Här har man varit öppen för möjligheten att insikten ska kunna växa till, att Gud ska uppenbara nya vidder av livets Ord, som vi sjunger i psalmen. Tyvärr har den öppenheten tagit en steg för långt, så att man har börjat ösa ur andra brunnar än Bibeln.
Detta har tagit sig uttryck i att dogmhögen kontinuerligt har vuxit till sig under tidens gång. Den romersk-katolska katekesens tusentals paragrafer utgör en trosregel, som i likhet med den lutherska varianten är hanterbar bara för de lärda och visa…
Problemet där är också detsamma som det i praktiken är i den lutherska kyrkan: Inte heller inom KK är Skriften överordnad trosregeln! Traditionen jämställs med Bibeln, med den påföljd att nya läror, som bygger på äldre läror och traditioner, som bygger på ännu äldre läror, ett steg i taget har gått allt längre bort från biblisk grund.
Här kan allt slags villfarelse ta sig in, en liten bit i taget, och har också gjort det, precis på samma sätt som vi här i Finlands evangelisk-lutherska kyrka kan se hur det tas det ena lilla steget efter det andra bort fån apostlarnas och profeternas grund, i den takt som behövs för att folket ska hinna vänja sig.
Skillnaden är väl, att i ELFK går man i sin villfarelse mot sin egen bekännelse, medan man i KK vartefter har integrerat villfarelsen i bekännelsen och läran.
Jag vill alltså mena, att problemet på ömse håll i grunden är identiskt. Man har inte tillämpat Sola Scriptura-principen, man har inte låtit Bibeln vara högsta domare över sina trosregler, och följaktligen har dessa börjat leva sitt eget liv.
Och frågan blir då vad man sådär rent läromässigt vinner på att gå från det ena diket till det andra?
I och för sig kan man väl där svara, att själva kärnan idag är friskare i KK än i ELFK, och det kan så till vissa delar vara. Men det finns ju fler alternativ. Eller?
—
Sen har vi frågan om den hierarkiska strukturen, som du tar upp på förra tråden, S-O.
Att det finns en struktur i urförsamlingen är klart.
Där fanns församlingsföreståndare, där fanns äldste, där fanns diakoner.
Den öevrgripande översynen över församlingarna sköttes av apostlarna.
Ef 4 ger ett femdelat ledarskap, med apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare.
Vilka krav som ställdes på ledarna framgår tydligt från pastoralbreven.
Vilka karismatiska gåvor som gavs – och ges – till de olika arbetarna framgår av 1 Kor 12.
Jag kan inte se att NT skulle utlova en automatisk succesion så, att vem man än lägger händerna på och insätter i ett ämbete därmed också skulle automatiskt vara smord och rustad av Gud.
Mer ser man då det motsatta, att man erkände och bejakade den kallelse och den karismatiska utrustning, som Gud gett en människa, men inte utan att också först pröva den människans personliga mognad och karaktär.
Läroämbetet i urförsamlingen byggde alltså på att Gud kallade en människa, gav de andegåvor som hörde ihop med tjänsten, fostrade till karaktärsmognad, och sedan, när församlingen hade prövat att han var kapabel att undervisa och vägleda på ett rätt sätt och att hans personliga vandel höll måttet, först då var det dags att avskilja den människan till tjänst i församlingen.
Här har åtminstone de protestantiska samfunden på det stora hela taget gått åt fel håll.
Att skicka en nybakad student till TF på fem år, och sedan prästviga honom – eller henne – och skicka ut honom i heltids församlingstjänst… och det enda han nuförtiden egentligen behöver tro på är kvinnliga präster… neej…
Inte kan jag se att situationen skulle vara så mycket bättre inom KK heller.
Successionen och vigningen är vad som gäller, den Guds kallelse som bekräftas av nådegåva och karaktär kommer i andra hand.
Jag tror faktiskt att Gud ville ge oss båda!
Inte att vi skulle ställa den inre kallelsen och nådegåvan mot den yttre kallelsen och avskiljandet till tjänst, utan att dessa skulle följas åt!
För om de inte gör det, då ser jag inte att Skriften skulle ge några löften om att de lärare vi ställer upp åt oss skulle per automatik vara rätta lärare. Tvärtom, snarare.
Det finns ju också en profetia om den tid när de kristna ska börja enligt eget gottfinnande skaffa sig såna lärare som undervisar i enlighet med folkets önskemål – talar det som kliar folk i öronen… och om vi utformar vårt läroämbete, och vad som auktoriserar lärare i församlingen, på ett sådant sätt som nu görs på många håll, då ställer vi ju dörren vidöppen för en sådan utveckling!