Nyligen fick vi veta att en knapp majoritet av Europas invånare anser att Israel är det största hotet mot världsfreden, alltså ett större hot än t ex Nordkorea.
Tidningarna gav dock inget besked om vad alla dessa mänskors åsikt grundade sig på!
Finns det fakta bakom detta utpekande av Israel, visar historien verkligen att Israel är en aggressiv nation som hotar freden, eller speglar undersökningsresultatet snarare summan av gamla fördomar och hänsynslös propaganda?
Under de senaste halvseklet, alltsedan staten Israel grundades har Mellanöstern befunnit sig i krigstillstånd. Populärt brukar man tala om hela området som en krutdurk, och det är inte svårt att instämma i det. Att se situationen där som ett stort hot mot världsfreden är också helt berättigat.
Vem är det som vill ha det på det viset?
Det är väl den som vill krig som är ett hot mot fred?
Vill Israel krig?
När Israel grundades 1948 utgjordes den nya statens territorium av det område som FN i sin resolution tilldelade judarna. Resten av det bibliska Israel tillföll araberna, för FN gick från början in för en tvåstatslösning. Och vi ska minnas att det inte fanns någon självständig stat alls där före 1948! Landet var ett brittiskt protektorat i mellankrigstiden.
Israel grundades alltså inte på ”palestinskt territorium”, så som en del människor lurats att tro.
Nu hade allt varit gott och väl om araberna visat samma vilja att följa FN:resolutionen som Israel. Då hade också en arabisk-palestinsk stat grundats 1948, och inget flyktingproblem hade uppstått! Istället för att följa FN:s resolution delade dock Egypten och Jordanien det land, som den palestinska staten skulle ha upprättats på, mellan sig, och sedan överföll arabländerna Israel i det uttalade syftet att utplåna den nyfödda staten och köra judarna i havet.
Samtidigt uppmanade man den arabiska befolkningen i Israel att fly undan striderna för att inte komma till skada, en uppmaning som hörsammades av hundratusentals människor. Där började det palestinska flyktingproblemet.
Det är alltså arabstaterna som från början är ansvariga för det palestinska folkets lidanden, inte Israel.
Vem ville ha det kriget 1948? Inte var det Israel!
1967 deklarerade Egyptens dåvarande diktator Nasser att det nu var dags att köra judarna i Medelhavet, och startade tillsammans med Syrien och Jordanien en massiv militär uppladdning mot Israel. När Nasser beordrade FN:s dåvarande generalsekreterare U Thant att dra bort FN:s styrkor från Sinaihalvön stod det klart för alla att det nu bara var en fråga om dagar innan anfallet skulle komma. I det läget visade sig Israel upprörande ovilligt att sitta stilla och vänta på att bli slaktat, och slog istället till först – och vann mot alla odds det sk sexdagarskriget.
Vem ville det kriget? Inte var det Israel, även om det såg sig tvingat att slå först för att ha en chans att överleva!
Tekniskt sätt var det dessutom Egypten som förklarade krig. Två veckor innan stridshandlingarna började medeelade Israel officiellt att om Egypten stänger Akabaviken för israeliska fartyg kommer Israel att se detta som en krigsförklarng – varpå Nasser stängde viken, och därmed förklarade krig mot Israel.
Och vem var det som startade Yom Kippur-kriget 1972?
Inte var det Israel som varken på något sätt hotade eller överföll sina grannar.
Återigen var det arabstaterna som gjorde ett försök att utplåna Israel.
Den här gången vägrade Israels ledare Golda Meir att göra ett preventivt angrepp, även om hon råddes till det av sina rådgivare, detta med motiveringen att den här gången skulle arabländernas propagandamaskineri inte kunna tuta ut några lögner om hur aggressivt Israel var. Detta innebar att Israels förluster blev betydligt större än om man följt taktiken från 1967.
För anfallna blev de, igen från alla håll, av alla sina grannar.
Angriparnas målsättning var också oförändrad: utplåna Israel, kör judarna i Medelhavet!
Hur i fridens dar propagandan idag kan få folk att tro att det är Israel som vill krig, det övergår mitt förstånd. Är de antisemitiska underströmmarna faktiskt så starka att man tvärtemot allmänt kända fakta vill tro på lögnerna?
Vilket land i Mellanösternkonfliktenär det som gång efter gång varit villigt till landavträdelser för att få till stånd fred?
Israel gav bort hela Sinai åt Egypten för att få till stånd ett fredsavtal!
Detta efter att man gjort betydande investeringar där, hittat olja osv.
Inte brukar det vara det land som vinner ett krig som sedan gör eftergifter i fredsförhandlingarna, så detta visar hur stark Israels önskan att få fred med sina grannar är.
Israels inmarsch i Libanon 1982 brukar dras fram som exempel på israelisk aggression mot grannland. Fakta talar dock än en gång ett annat språk.
PLO hade fram till 1970 haft sina baser i Jordanien, och där byggt upp en sån militär styrka att Jordanien till slut började uppleva dem som ett hot och med hjälp av sin krigsmakt körde ut dem ur landet. Då invaderade PLO Libanon, satte upp baser längs Israels nordgräns, och besköt därifrån så gott som dagligen israeliskt territorium med granater och raketer.
Dessutom gjorde de sig skyldiga till ofattbara grymheter mot den libanesiska civilbefolkningen.
Sedan invaderade också Syrien södra Libanon – officiellt för att fungera som ”fredsbevarare”,
men i verkligheten hjälpte de till att utrota kristna libaneser och försåg PLO med vapen.
Den svenske läkaren Thomas Angerbjörn besökte Libanon strax efter Israels krig mot PLO, och han beskriver den terror libaneserna varit utsatta för från PLO:s sida i en artikel i Örnsköldsviks Allehanda 22.1.83. Rubriken på den artikeln var ”Arafat är inte välkommen till Sverige”
Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att de kristna maroniterna i Libanon vädjade till Israel om hjälp, och att många grupper i Libanon såg de israeliska trupperna som befriare!
Det som utlöste Israels inmarsch var dock i första hand de ständiga raketangreppen och andra terrorattackerna från PLO:s fästen mot civila mål i norra Israel.
Så vem ville ha det kriget? Vem provocerade fram det? Inte var det Israel!
Inte heller angrep Israel staten Libanon, man gick i krig mot två främmande armeer som ockuperat södra Libanon!
Israel har också försökt förhandla med palestiniernas huvudorganisation, PLO.
Denna organisation har inskrivet i sina stadgar, att dess målsättning är att utplåna staten Israel.
Det säger sig självt, att för att det ska finnas något att förhandla om måste denna målsättning strykas.
I Osloavtalet från 1993 förbinder sig PLO att ändra sina stadgar på denna punkt.
I Oslo II ett par år senare lovar de på nytt.
När Arafat fick Hebron upprepades löftet: NU ska vi ändra stadgarna.
Men vem som vill kan gå in på www.fidim.org , läsa stadgarna, och konstatera att PLO:s målsättning fortfarande är att utplåna Israel. PLO har tagit allt som avtalen gett dem, men inte gett något av det de själva lovade. De har heller aldrig haft en tanke på att göra det.
Ett avtal ingånget med de otrogna behöver nämligen muslimer inte hålla!
Deras målsättning är fortfarande att ha allt, varje tumsbredd av hela Israel.
Så vem vill krig?
Vem är hot mot världsfreden?
Inte är det Israel, i varje fall!
Då måste ännu en fråga ställas: Hur kan det vara möjligt att mer än hälften av Europas befolkning i strid med tillgängliga fakta ändå uppfattar Israel som det stora hotet mot freden?
Varför har nyhetsmedia ofta varit så villiga att delta i propagandaoffensiven mot Israel?
Varför accepterar journalister en situation där den som förmedlar ett reportage som är ofördelaktigt för PLO inte längre får del av palestinskt nyhetsmaterial, där den som ställer en provokativ fråga till Arafat blir av med sitt videoband och sina anteckningar, och där all filmad nyhetsrapportering från palestinskt område enligt palestinsk förordning ska skötas av palestinska kameramän – var och en kan ju bedöma vilken grad av objektivitet man kan vänta sig av de filmerna!
Om israeliska myndigheter begränsar mediafolkets rörelsefrihet blir det minsann ett ramaskri utöver världen. Men när palestinska myndigheter gör det, och gör det konstant, då klagar ingen.
Varför inte?
Föreningen Fred i Mellanöstern, en sammanslutning som verkar för en fredlig tvåstatslösning på konflikten, har nyligen gett ut en liten skrift som heter ”Antisemitismen förr och nu”.
Den är sammanställd av Sven Reichmann, på uppdrag av nämnda förening.
Det är en både intressant och bitvis skrämmande läsning.
Här avslöjas både en del mindre kända men mycket viktiga orsaker till dagens stämningar mot Israel, och här ges också många konkreta exempel på både selektiv nyhetsrapportering och antiisraeliska attityder som avslöjar en total ovilja/oförmåga att på något sätt vara opartisk i mellanösternfrågan.
Ett paradexempel på detta är rättegången mot Ahmed Rami, ledare för Radio Islam i Sverige, som i slutet på 80-talet drogs inför rätta pga sina judefientliga uttalanden i radion.
Denne blev till slut faktiskt fälld för hets mot folkgrupp, vilket var en seger för rättvisan, men det som hände under rättegången var avslöjande.
Försvaret använde sig nämligen av ett expertvittne, en svensk professor i religionshistoria, som ljög, vinklade, underlät att nämna kända fakta och så vidare, allt i syfte att få Rami frikänd.
Hans vittnesmål utlöste en lång och het debatt, som fyra år senare kulminerade i en opartisk utredning av det famösa vittnesmålet.
Den utredningen slog fast att vittnesmålet saknade varje grund, och att det dessutom stämde överens med den antisemitiska traditionen i Europa.
Då hade redan en lång rad svenska intellektuella och kulturpersonligheter hunnit träda upp till försvar för denne antisemitiske professor!
Om det finns så gott om personer med förtroende i samhället, som gärna är med och sprider antiisraelisk propaganda, då kanske det inte är att undra på att folk i gemen felaktigt börjar se Israel, det land i Mellanöstern som faktiskt vill fred!, som det stora hotet mot världsfreden.
Därför är skrifter typ ”Antisemitismen förr och nu” viktiga, och man kan bara hoppas att de blir lästa av alla som vill ha en någotsånär välgrundad uppfattning i Mellanösternfrågan.