Hej, Ingmar! Har fortfarande en del jag inte kan förklara som den där outtröttlige Jonas Gardell tar upp i sin bok om Gud. Slänger iväg det åt dig ifall du har något vist att säga om det, liksom du hade förra gången, tackar för det!
Han menar, håll i dig, att Gud så att säga har onda sidor!
Till mycket av det han säger skulle jag invända, att då Gud tar bort sin hand från nånting, så kommer det onda dit i stället ganska så automatiskt… Men hur är det i 1 Kung 22:19-22, är det en god ande som ska gå åstad och ljuga? Att Gud kan tillåta en fuling fara iväg och bråka med folk tycker jag mig förstå av Job. Men ingår det onda andar i den himmelska hären som konfererar med Gud?
Att Saul drabbades av en ond ande från Gud fattar jag inte riktigt heller. Trodde först att det bara var tjänaren som menade det, men i 1 Sam 16:14 står det att Herrens Ande vek från honom, och att han drabbades av en ond ande från Herren!
Och att 2 Sam 24:1 resp 1 Krön 21:1 föranleder Jonas G att säga att Guds vrede är liktydigt med Satan, det gör mig lite svarslös. (Han menar att Satan från början var en egenskap hos Gud, som vartefter blev till en person i Skrifterna.
Jag ska försöka svara så gott jag kan!
Först tar vi och tittar på 1 Kon 22:19-22
I den här texten finns en hel del saker som jag själv har grunnat över. Men olöslig är den inte!
Först av allt får man konstatera att ingen av Ahabs profeter var någon Herrens profet. (v7) De var alltså försvurna åt lögnen hela bunten. De hade under lång tid profeterat lycka åt Ahab, medan den ende Herrens profet som fanns hade profeterat olycka. Det som står i v.8 och v.13-14 tyder på ett etablerat mönster. Lögnanden hade alltså redan det här gänget i sitt våld!
Jesus säger sista kvällen till lärjungarna att Satan begärt tillstånd att sålla dem som vete.
Och att han, Jesus, hade bett för dem att deras tro inte ska bli om intet.
Vem har den onde begärt det tillståndet av? Gud, förstås!
Så det tycks vara helt klart att även om den onde och hans anhang inte längre har någon hemortsrätt i himlen, så har de ändå under vissa omständigheter haft möjlighet att komma och framföra saker där. Något liknande ser vi också i början av Jobs bok, precis som du påpekar.
I 1 Kon 22:19 får vi den intressanta detaljen att en del av ”himlens härskara” står på Guds högra sida, andra på den vänstra. Om man jämför det med Sakarja 3:1 så ser man att där står Josua inför Herren, och Satan står vid hans högra sida för att anklaga honom. Om Satan står vid Josuas högra sida och Josua står inför Herren, då står Satan till vänster om Herren. Det tycks vara hans plats när han får audiens nån gång. Vänster sida är ju inte så trevlig i Matt 25 heller – getternas plats….
Med detta i ryggen vill jag föreslå som en tolkningsmöjlighet att de, som i scenen i 1 Kon 22 står till vänster om Herren, hör till den ondes anhang, och att det var ur den gruppen som lögnanden steg fram, naturligtvis ivrig att få tillstånd att riktigt sålla Ahab och hans folk!
Och eftersom Ahab och hans profeter redan hade gett sig lögnanden i våld, så fick den sitt begärda tillstånd, för ibland är det bara när avfallet får gå tillräckligt långt, som vi kan komma underfund med att det gick fel.
Så har vi då 1 Sam 16:14
Det är då en litet enklare text. Det är klart utsagt var de inblandade hör hemma, och vem som gör vad. Om en människa vet exakt vad Gud vill, och ändå väljer att gå upprorets väg, samtidigt som hon ivrigt fortsätter att vilja ge intryck av att vara rysligt gudfruktig, då kan Gud välja att accelerera upproret i den människan för att om möjligt få fram en omvändelse.
Judas Iskariot är ett paradexempel på det här. Han var en tjuv.
Jesus visste naturligtvis att han var en tjuv.
Vem gav Judas i uppdrag att ha hand om kassan? Jesus, förstås!
Och det tror jag han gör av den enkla anledningen, att om vi får falla riktigt ordentligt för våra sämre sidor, kan vi kanske komma till syndainsikt så småningom och omvända oss!
Herren vill ha oss antingen kalla eller varma. Han understöder aldrig vår ljumhet!
Kung Saul är ett annat exempel. Han var benjaminit. Den stammen hade en del mindre trevliga saker i bagaget, börjandes från Jakobs profetia i 1 Mos 49:27, där just Benjamin porträtteras som en ”rovlysten varg”.
Den vargnaturen kommer fram både i Sauls lystnad efter rov, när han besegrat amalekiterna, och i hans allmänna benägenhet att använda våld som problemlösning!
När han så väl har fallit för sina frestelser, sänder Herren profeten Samuel till honom och ger honom chans att vända om, men se, det vill han inte! Han vill bara se from ut utåt, inför de äldste i folket! 1 Sam 15:30
Sen vägrar han att abdikera, trots tydlig befallning från Gud. Totalt uppror, således!
Då är vi framme vid den åtgärd som vidtas i 1 Sam 16:14.
Detta är, såvitt jag begriper, i princip samma sak som görs i 1 Kor 5:5, där en upprorisk syndare överlämnas åt Satan till köttets fördärv, för att åtminstone hans ande ska bli frälst!
Vi måste komma ihåg att Djävulen är lydig. Han lyder inte Gud av kärlek, han gör det av rädsla och tvång. Men lyda måste han om Gud ger order, (och det är det som är grunden för att vi kan driva ut onda andar i Jesu namn!)
Här får då en ond ande order/tillåtelse att göra vissa saker i Sauls liv, alltså störa hans psykiska hälsa och underblåsa hans sämre karaktärsdrag, 1 Sam 22:16, men inte att ta livet av honom eller göra honom fysiskt sjuk. Detta sker för att Saul ska få en så vass udd att spjärna emot, att det ska bli så jobbigt för honom, att han slutligen omvänder sig. (Jfr vad som hände med en annan benjaminit, som också hette Saul(us), ca 1000 år senare på Damaskusvägen!)
Vi blir ibland så snällteologiska, att vi glömmer bort att Gud kan välja ta till extrema åtgärder för att kunna bärga en människa till himlen. Och han lyckades ju verkligen med Saul till sist, som vi ser i 1 Sam 28:19. Om han kom till samma ställe som Samuel, då gick det ju rätt till slut! Tydligen omvände han sig sista natten han levde.
Som du märker är jag inte så imponerad av Gardells tolkningar…
Ska svara på det där om hans tolkning av berättelserna om folkräkningen i en skild skrivelse.