Här är då resultatet av en snabb granskning av tredje Mosebok i Svenska bibelkommissionens version.
1:4
B2000: ”Han ska lägga sin hand på offerdjurets huvud, så att Herren kan finna behag i hans offer och han får försoning”
Både KJ och NIV är dock överens om den här översättningen: ”…on the head of the burnt offering, and it will be accepted on his behalf to make atonement for him”.
Med den översättningen är det omedelbart klart att det här är fråga om samma sak som när översteprästen på stora försoningsdagen (den beskrivs i 3 Mos 16) lade hela Israels synd på ”syndabocken”, bara med den skillnaden att här är det den enskildes synd som läggs på det djur som ska offras i stället för honom!
I B2000-versionen är det inte alls lika klart att offret godtas för människans räkning, och att det är just offrandet som gör/ger försoning.
”Finna behag” är en litet knepig översättning, det hebreiska ordet här är ”nichoach”, medan det vanliga ordet för behag/välbehaglig är ”ratson”. ”Nichoach” är bildat från ”nuach”, som betyder ”få ro”.
Att just det ordet används låter oss ana en nyans av hur Herrens vrede över synden stillas när Han accepterar det ställföreträdande offret, och där har vi då en klar och tydlig Messiasprofetia!
Det vi i svenskan med ett ord kallar försoning, beskrivs annars med två olika ord i engelskan – ”atonement” och ”reconciliation”.
Det förra beskriver försoning för våra synder, det senare försoning mellan oss och Gud. Och det förra måste komma först, annars blir det inget av med det senare. Guds vrede över synden måste avledas innan Han blir vår vän!
Därför är BK:s uttryck ”han får försoning” både luddigt och missvisande.
Det som texten säger hända är att offret dör till försoning för människans synder, och därigenom blir han försonad med Herren.
Vad BK menar hända när de säger sitt ”får försoning” vet jag inte.
För inte kan det vara synden som ”får” försoning, den blir ju borttagen och utplånad!
Och inte kan heller syndaren ”få” försoning, vad den delen av försoningen handlar om är ju upprättad relation mellan två parter – Gud och människan. Och då blir man försonad, man får inte försoning.
Försoningens innebörd försvinner utom syn- och räckhåll med det här ordvalet, och kvar blir det halvt magiska tänkande som tyvärr är ganska utbrett bland dagens kristna: Vi utför vissa ritualer, och sen är väl Gud nöjd…och så ger Han oss litet billig nåd och så kan vi fortsätta att gå våra egna vägar…
Någon större fiende till lärjungaskap än den föreställningen är svår att hitta, och det är beklagligt att BK tycks omfatta den.
1:9
”En lukt som gör Herren nöjd”. Så står det i B2000. Vad vill man därmed få oss att tro? Att Gud gillar folk som steker fläsk, därför att Han tycker om just den speciella aromen??
I hebreiskan har vi samma ord som i 1:4, ”nichoach”. Och betydelsen har inte ändrat. Fortfarande handlar det om hur de gammaltestamentliga förebilderna till Jesus nöter in, hamrar in, bränner in i folkets medvetande att synd kräver offer, att synd kräver blod, att syndens lön är döden, att Gud bara kan ställas till freds genom att synden blir sonad.
Det är detta, att förebilden till hur synden, all synd, kommer att sonas blir verkställd, som är orsaken till att doften från brännoffret är välbehaglig och ljuvlig för Herren, och det vill till en översättning av de här texterna som ger en någotsånär vettig bild av vad försoning är, innan de kan få sin rätta mening!
I fortsättningen av Tredje Mosebok används f ö ”nichoach” på 14 ställen, och vareviga ett av dem översätts med ”som gör Herren nöjd” i B2000.
4:20
Här kommer då ett elände som sedan i fortsättningen är allmänt förekommande. ”Prästen ska bringa försoning åt dem”, står det i B2000.
KJ: ”The priest shall make atonement for them”
NIV: ”The priest will make atonement for them”
FB:” Prästen bringar försoning för dem”
1917:” Prästen bringar försoning för dem”
Det är här fråga om syndoffer. Tjuren offras till försoning för folkets synd! BK:s ”åt dem” är fullständigt missvisande i sammanhanget!
Det märker man omedelbart om man försöker säga:”Prästen ska bringa försoning åt deras synder”. Det går ju inte!
”För deras synder” måste man säga, det är helt klart.
Därför måste texten också översättas så som alla andra biblar är översatta: ”för dem”, då finns hela tiden orsaken till offret, synden, med där, underförstådd. Se fö kommentaren till 1:4!
Detta BK:s ”åt” återkommer 35 ggr i III Mos, så låt det inte sätta sig fast i huvudet! Läs hellre nån annan översättning, så behöver du inte vara på din vakt hela tiden!
Kanske någon tycker att jag sysslar med hårklyverier? Var och en får ju ha sina åsikter, själv uppfattar jag saken så, att de glidningar jag pekar på kanske ser små ut var för sig, men sammantagna visar de att Bibelkommissionen haft ett helt annat sätt att tänka, och att tolka texterna, än det klassiskt kristna, och att detta har påverkat deras arbete i en grad som inte kan accepteras.
Detta medför att den som läser deras texter också med all sannolikhet kommer att bli infekterad av deras tänkesätt!
6:4-6
Här har vi en text som handlar om återställande av sådant man antingen fått i uppdrag att ha i förvar, eller av sådant man stulit eller tilltvingat sig. Men jag måste nog säga att B2000-rättsbegreppen förefaller mig något märkliga!
B2000: ”Han ska betala tillbaka fulla värdet och därtill en femtedel. När han inser sin skuld ska han ersätta rätta ägaren. Han ska föra fram sitt skuldoffer inför Herren, till prästen ska han ge en felfri bagge…”
Av den formuleringen får man ju det intrycket, att det är bara de skurkar som själva inser att de gjort något fel som är ersättningsskyldiga. Det skulle då innebära att de ordentligt samvetslösa aldrig behöver ersätta något!
KJ: ”He shall restore its full value, add one-fifth more to it, and give it to whoever it belongs, on the day of his trespass offering…”
Enligt NIV ska ersättningen betalas ”on the day he presents his guilt offering”.
Så det spelar ingen roll om han själv inser sin skuld eller om någon annan uppmärksammar honom på den, eller om han åker fast på bar gärning och blir dömd att ersätta den andre – om brottet kommer i dagen ska ersättning alltid betalas, inte bara i de fall där skurken ”inser sin skuld”.
8
Här har vi då det kapitel där Aron och hans söner insätts som präster. B2000 talar genomgående om ”prästvigning”. Se kommentaren till 2 Mos 29.
14:21
Det förefaller som om någon glömt bort sig ett ögonblick! Här, och bara här, har BK lyckats översätta rätt vad det gäller bringandet av försoning. ”till försoning för honom”!! Undantaget som bekräftar regeln…
16:8
Här hänger felet från 1917 med. B2000 talar också om ”Asasel”, precis som den gamla översättningen gjorde..
I den hebreiska texten finns ordet ”asasel”, och en del äldre översättningar och kommentarer har uppfattat detta som ett egennamn, och försökt fundera ut förklaringar på vad det skulle kunna vara fråga om. T ex 1917 spekulerar i sina ordförklaringar om att ”asasel” skulle beteckna något slags ökendemon.
Det här kan inte stämma, för det skulle innebära att bocken offrades åt en ond ande, vilket var strängt förbjudet, liksom all avgudadyrkan.
Man har också fört fram tanken på att asasel skulle beteckna Djävulen, vilket inte heller kan stämma. Han kan inte göra anspråk på något försoningsoffer – Gud försonar människan med sig själv, inte med Djävulen!
Lösningen är att uppfatta ”asasel” adjektivistiskt. Då betyder det ungefär ”den som skaffar bort”.
Både KJ och NIV går på den linjen och översätter asasel med ”scapegoat” – ”syndabock”. Likadant gör FB, och översätter så här: ”den bock som lotten bestämmer att skaffa bort synden”.
Varför har då BK valt att hålla fast vid den uppenbart oriktiga gamla versionen? Jo, det här är en dramatiserad, oerhört tydlig Messiasprofetia. Jesus tog på sig folkets synd och bar den ut, utanför ”lägret”, och slaktades sedan. Han förenar i sig båda de förebilder som den här texten ger. Och eftersom BK fortfarande inte tycker om Messiasprofetior, har de gjort det lilla de kunde göra för att dimma till den. Därför är ”Asasel” och ökendemonsfantasierna kvar.
I FB låter v 10 så här: ”Den bock som lotten bestämmer att skaffa bort synden skall ställas levande inför Herrens ansikte, för att försoning ska bringas genom honom. Och sedan ska han sändas iväg ut i öknen för att skaffa bort synden”
KJ och NIV har i stort sett samma översättning.
16:29,31
Hur många svenskspråkiga personer under 40 års ålder vet vad ”späka er” betyder??
Här är kanske ”fasta”, som t ex FB använder, ett mer begripligt ord. Det här är inte modern svenska!
Till BK:s försvar ska dock sägas att det hebreiska ordet, ”anah” har betydligt fler nyanser än enbart att fasta i betydelsen låta bli att äta. Grundbetydelsen är ”förtrycka”(!), och det folket uppmanas göra är att sörja, att ångra sin synd, att ödmjuka sig osv.
Fastan är ett uttryck för allt detta! ”Späkning” för ändå tankarna mer till något slags botgörande självplågeri än till sorg och ånger, och något förtjänande av avlat handlar texten definitivt inte om!
Bocken som bär ut synden i öknen visar att synd är något konkret, som ingen människa kan bli av med på något annat sätt än genom att den lyfts av från henne och läggs på någon annan…
17:4, 9, 14
B2000 säger att den mannen ska ”utstötas”. I verkligheten står det att han ska ”utrotas”. Se kommentaren till 2 Mos 30:33. BK använder uttrycket ”utstöta” sju gånger till i 3 Mos, och på alla dessa ställen ska det egentligen vara ”utrota”.
20:27
Här säger B2000 att ”den som har en ande från en död eller en spådomsande i sig ska straffas med döden”. Det torde nu inte vara vad texten i verkligheten säger!
NIV: ”A man or a woman who is a medium or a spiritist among you…”
KJ: ”A man or a woman who is a medium or who has familiar spirits…”
1917: ”När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse eller spådom…”
Det är handlingen som är straffbar! Att utöva spiritism, att söka och ha kontakt med andevärlden via ockulta kanaler, det är det som texten förbjuder! Och det är viktigt att säga, och säga klart! I Bibelkommissionens version verkar det ju vara fritt fram för allt sånt, det är bara om man har en ond ande i sig, som det är något fel enligt dem…
F ö är hela idén om att en levande människa skulle kunna ha en ande från en död i sig totalt obiblisk. Det närmaste man kan komma något sådant är om någon människa skulle bli besatt av en demon, som för hundra år sedan varit objuden ”gäst” i någon då levande människa.
I hebreiskan står det f ö ”ob”, och det betyder ”andebesvärjare”. Inte en antydan om att ha någon döds ande i sig. Men BK låter trots det glatt påskina att en död människas ande skulle kunna komma och bosätta sig i en levande. Suck, suck.
Nå, vart vill man komma med denna totalt missvisande parafrasering? Jo, här ställer man dörren prydligt på glänt för reinkarnationsläran, en lära som inte har något med kristendom att skaffa, utan hör hemma i hinduismen. En lära som dessutom är totalt oförenlig med kristendomen, eftersom den lär att frälsningen kommer genom att man får så att säga gå om klassen tills man klarar examen, inte genom att Kristus tar på sig vår synd och ger oss sin rättfärdighet.
Och detta var nu vad jag främst hakat upp mig på i B2000-versionen av tredje Mosebok. Synpunkter, kompletteringar, och kommentarer tas gärna emot!