Här är då resultatet av mitt försök att granska översättningen av femte Mosebok i Bibel 2000.
4:30
B2000: ”då skall du vända tillbaka till Herren din Gud och lyssna till honom”.
Det är nu inte alls vad texten i verkligheten uppmanar till.
FB, KJ, och NIV talar samtliga om att vända tillbaka till Herren och LYDA Honom!
Och det är då en betydligt vassare version! Och betydligt mer biblisk också!
Herren har som bekant inte mycket till övers för den slags ”gudsfruktan” som bara hör och hör, men aldrig gör, sådant beskrivs av honom som ett ”byggande på sand…”
Den översättning som var gängse i 1917 när det gäller att lyssna och lyda, ”höra Herrens, din Guds röst”, innefattar i sig både lyssnande och lydande. ”Höra” och ”hörsamma” används dessutom litet om vartannat i 1917, och ”hörsamma” betyder ”lyda”. Om man bara lyssnar, men inte lyder, då har man inte hört Guds röst!
Om du vill ha ett praktiskt exempel på hur det här fungerar, läs då 1 Sam 15, och speciellt verserna 19 – 23!
4:37
Här har en viktig detalj utelämnats/omskrivits i B2000.
Guds kraft och makt uppehåller skapelsen, och Gud vet allt, så ur den synvinkeln är ju Gud alltid närvarande överallt.
Men Bibeln talar också på många ställen om en Guds speciella, personliga närvaro, och jämfört med Hans ”allmänna” närvaro är det, med en haltande bild, en skillnad som på att vara ute en molnig dag på jorden eller att befinna sig mitt på Merkurius’ solsida!
B2000: ”…förde han själv ut dig ur Egypten med sin stora kraft”.
KJ: ”…He brought you out of Egypt with His Presence, with His mighty power”.
NIV: …He brought you out of Egypt by His Presence and His great strenght”.
FB: ”…förde han genom sin närvaro och sin stora kraft dig ut ur Egypten”.
Genom att översätta som man gör i B2000 tonas det oerhörda i att Guds Närvaro fanns där ned så till den grad att inget anmärkningsvärt egentligen längre syns i texten. BK:s ”själv” är tyvärr ganska intetsägande! Att texten tydligt vill tala om att Gud personligen var närvarande vid uttåget säger också samtidigt något om Israels ställning som det särskilda gudsfolket, och det vore också av den anledningen viktigt att inte tona ner det på något sätt!
Det här är ett av de ställen där man skulle ha kunnat få en bättre översättning än den som fanns i 1917, men tyvärr missades den chansen.
4:38
I genomgången av 4 Mos påpekade jag att det är en betydande skillnad mellan ”egendom” och ”arvedel”. I den här versen får vi se vart såna här begreppsutbyten leder.
Så här översätter B2000:
”Han fördriver folk som är större och mäktigare än du, han leder dig till deras land och gör detta till din egendom som det är än i dag”.
Och det är ju omöjligt att få något vettigt ur detta!
För att landet ska kunna omtalas som Israels ”egendom” ”än i dag”, då måste ju ”fördrivandet” och ”ledandet” som omtalas i texten ha skett i förfluten tid! Och om det skulle ha förflutit en så lång tid efter landets erövring att man börjat säga ”än i dag”, när man kom ihåg det, då skulle det betyda att det här talet, som den här versen ingår i, hölls långt efter Mose död!
Och detta är just vad liberalteologin förfäktar: Att Mose ingalunda har skrivit Moseböckerna, eller hållit de här talen.
Så hur är det då, har BK åstadkommit en korrekt översättning?
Så här ser New King James-versionen ut:
”driving out from before you nations greater and mightier than you, to bring you in, to give to you their land as an inheritance, as it is this day”.
NIV har samma översättning.
FB har ”arvedel”, liksom också 1917.
B2000 är också ensamma om sitt ”än i dag”. Något ”än” finns inte i andra översättningar.
Så om man t ex väljer KJ-versionen blir det inga problem! Landet är deras arvedel den dag Mose talar till dem, även om de ännu inte tagit det i besittning. Det som blir fel med ”egendom” blir rätt med ”arvedel”.
Bibelkommissionens översättning förefaller vara tillsnickrad för att ge läsaren ett falskt intryck av att femte Mosebok kantänka skulle vara ett fromt falsarium, skrivet i Mose namn av någon sentida judisk krönikör.
King James’ översättare har inte haft behov av några sådana konster.
Det är sånt här som är skillnaden på en bibelöversättning gjord av människor som har respekt för Guds Ord, och en som är gjord av sådana’ som fullständigt respektlöst pressar in stöd för sina egna förnekarteorier direkt i det de sedan ändå kallar översättning!
5:10
”…visar nåd mot tusenden” står det i B2000.
Som jag förstår det blir syftningen fel på det här sättet. Sammanhanget talar om att Gud hämnas fädernas missgärning på barnen till tredje och fjärde släktled när man hatar Honom, men Han gör nåd mot tusen (underförstått tusen släktled) när man älskar Honom och håller Hans bud!
Hur många läsare förstår att det rör sig om tusen släktled, och inte om tusentals människor, med en sån här översättning?
Både NIV och FB har observerat det här, medan 1917 också hade ”tusenden”. I mitt tycke är detta en ganska viktig detalj, eftersom den med rätt syftning visar på hur mycket större Guds nåd och kärlek är än Hans vrede och straff!
7:4
B2000: ”de kunde ju förleda dina barn till att avfalla från mig”.
Och det låter ju ungefär som att det i värsta fall skulle kunna gå så illa, men att det ingalunda var oundvikligt.
Vilket är en felaktig och vilseledande slutsats av en felaktig och vilseledande översättning.
KJ och NIV: ”for they will turn your sons away from following Me”
FB: ”ty de kommer då att leda dina söner bort från mig”
1917: ”ty de skola då förleda dina söner”
1938: ”sillä he viettelevät sinun poikasi luopumaan minusta”
Det är oundvikligt! Det kommer att gå just så här illa, ohjälpligt och utan återvändo, om de inte följer Herrens befallning!
Vi skulle i den allmänna toleransens, utslätningens och förståelsens (läs: ateistiska humanismens) namn många gånger gärna vilja att Gud skulle vara litet mer medgörlig och villig att ändra på sitt Ord och göra undantag för både det ena och det andra, men det är Han inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli.
Inte fast både svenska Bibelkommissionen och alla andra människor i världen skulle skriva på en petition, och lämna in till det himmelska Majestätet, kommer han att ändra en prick eller bokstav i sin lag. Vill vi att Han ska vara vår Gud får vi ta Honom som Han är.
7:10
Här har vi då ett påstående i texten som inte hör hemma där.
B2000: ”Han vedergäller omedelbart den som försmår honom”
”Ha ha ha”, säger alla Nordens bespottare och förnekare, ”skulle det där vara sant hade blixten träffat mig för länge sen!”
Men det här med ”omedelbart” är nog en tämligen tvivelaktig översättning.
1917 har ”utan förskoning”.
KJ och NIV ”to their face”.
FB ”ansikte mot ansikte”.
Vilket ger intryck av en rättvisa som är omutlig och opartisk och sträng, men ändå inte utesluter möjligheten av en nådatid mellan brott och straff. Och eftersom Bibelns samlade vittnesbörd om vår Gud är just att Han ger tid till bättring och omvändelse, kanske vi kan tacka Honom för att B2000:s påståenden om omedelbar förintelse för syndare och skurkar inte är sanna!
8:3
Man tycker att ”mun” är ett så pass kort ord att det skulle gå att skriva in det i texten, när det en gång hör hemma där, men icke.
”av alla ord som utgår från Herren”, är allt vad BK orkat med.
Fast sedan, när Jesus citerar det här stället i Matt 4:4, då har nog också B2000 översatt ”utgår från Herrens mun”. Så varför inte här??
Är det inte meningen att man ska känna igen det? Hur är det med viljan att låta länkarna mellan GT och NT stå kvar oförstörda?
Och skyll inte på den svårtolkade hebreiskan, där står klart och tydligt ”peh”, och det betyder ”mun”.
9:29
Överallt här i femte Mosebok där B2000 skriver ”egendom” har de andra översättningarna ”arvedel”. Se kommentar till 4 Mos 26:53
17:12
B2000: ”Men om någon är så förmäten…”
Översättningen är det i och för sig inget fel på. Man har bibehållit samma ordval som i 1917.
Men vet dagens tonåringar vad ”förmäten” betyder? Ordet är ganska ovanligt i vanlig nutidssvenska!
Folkbibeln har också ”förmäten” här.
New International visar en väg med sitt ”the man who shows contempt for the judge or the priest…”, men det räcker inte riktigt till att ersätta ”förmätenhet” med ”förakt”.
I 1917 har samma hebreiska ord, ”zud”, översatts med ”övermod” på andra ställen. Vore inte ”övermodig” ett bra alternativ också här?
17:19
B2000: ”Han ska ha den hos sig och läsa i den så länge han lever”.
FB, 1917: ”…alla sina livsdagar”
KJ, NIV: ”…all the days of his life”
B2000 ger ingen klar bild av hur ofta eller sällan kungen bör studera Guds lag.
De andra är överens om att det ska vara en dagligen återkommande syssla.
Och ska en människa påminnas om Guds vilja tillräckligt ofta för att ”lära sig frukta Herren, sin Gud”, då är det nog den frekvensen som behövs!
Den informationen hade man önskat att BK hade låtit gå vidare till dagens överhet, både andlig och världslig.
Och inte bara till den – enligt Skriften är vi ju alla delaktiga i ett ”konungsligt prästerskap”!
Men om man likt BK menar att Bibeln bara är en samling gamla sagor och myter, är man väl inte så motiverad att översätta en uppmaning till daglig läsning av den.
18:2
Här ser man, ännu en gång, vart ”egendom” i stället för ”arvedel” leder.
Här påstås nu i B2000 att Herren är leviternas egendom(!) Ja, vad ska man säga till sådant? Inte amen, i alla fall!
När det sägs att Herren är leviternas arvedel ska man naturligtvis förstå detta i ljuset av deras kallelse att ha hand om offertjänsten och de heliga föremålen, och se det mot bakgrunden av att de skulle få sin försörjning genom offertjänsten och tiondena från det övriga Israel.
Dessutom hade Herren i samband med mönstringen i Sinai öken tagit ut leviterna som lösen för hela Israels alla förstfödda! Det var alltså inte leviterna som ägde Gud, det var Gud som ägde leviterna, om vi ska börja tala om egendom! (4 Mos 3:12-13)
18:8
Halva versen har lämnats oöversatt i B2000.
Så här lyder versen i FB:”De ska alla ha lika mycket till underhåll, utan hänsyn till vad någon kan äga genom försäljning av fädernearv”.
Övriga översättningar har liknande ordalydelser som Folkbibeln.
19:8
B2000: ”Om Herren, din Gud, utvidgar ditt område enligt sitt edsvurna löfte till dina fäder…”
FB och 1917: ”När Herren, din Gud; utvidgar ditt område, som han med ed har lovat dina fäder…”
När man läser B2000 förefaller det som om Mose tvivlar på att Gud ska hålla sitt löfte. ”Om han nu gör det…”
Några sådana tvivel hade Mose dock inte. Det han faktiskt säger är nämligen: ”När han gör det”
Ur Mose synvinkel var saken klar i och med att Gud hade gett ett löfte!
Mose trodde nämligen att Gud menade vad han sade!
Om vi jämför med dagens situation i kristenheten märker vi, att i takt med att tilltron till Guds Ord rivs ner av sådana som Bibelkommissionen, deras lärofäder och deras meningsfränder, får alltfler kristna ett stort och förvirrat ”om” inplanterat i sig istället för det trygga ”när”, som löftena i Ordet vill ge oss.
Frälsningen, försoningen, barnaskapet hos Gud, Jesu återkomst, platsen i Faderns hus – allt baserar sig på löftena i Ordet, och vissheten om allt detta kan inte samexistera med tvivel på och ifrågasättande av själva grunden för den, alltså löftenas trovärdighet.
23:17
Här talar B2000 om ”kulttjänare”.
Det är väl ändå att släta över vad det handlar om! Hebreiskan talar om ”qedesh” och ”qedeshah” (fem.), och det är då ett ord som betecknar en person som utövade homosexualitet och prostitution i religiösa riter.
1917 talar om tempeltärna och tempelbolare, och FB om tempelprostituerade.
NIV har ”shrineprostitute”.
Det här är en text som tydligt talar om vad Gud anser om otukt och sexuell lössläppthet. Något sådant ska det inte sysslas med bland dem som är Hans folk! Och vi ska minnas att i nya förbundet är vi alla präster åt Gud, och således kallade att leva på ett sätt som är värdigt Honom.
B2000-texten är att beteckna som urvattnad och intetsägande.
24:7
Ofullständigt översatt i B2000. ”Om det visar sig att en man har rövat bort en av sina bröder, en israelit, och sålt honom som handelsvara…”
KJ: ”If a man is found kidnapping one of his brethren of the children of Israel, and mistreats him or sells him…”
FB: ”Om en man ertappas med att ha rövat bort någon av sina bröder bland Israels barn, och han behandlar denne som en slav eller säljer honom…”
B2000 utelämnar orden om att behandla illa/behandla som slav. Ändå skulle samma stränga straff utmätas också åt den som ”bara” gjort sig skyldig till det, men inte sålt sitt offer vidare!
Och hur kan man bara så där lämna bort saker när man översätter Bibeln???
24:13
Gå varsamt, min kristen, när det blir fråga om att vara rättfärdig inför Gud! Här står det så här i slutet på versen i B2000:
”Då välsignar han dig, och du blir rättfärdig inför Herren, din Gud”.
Alla andra översättningar jag har är dock litet mer återhållsamma. Så här ser det ut i några av dem:
”Det ska bli dig till rättfärdighet”
”It will be regarded as a righteous act”
”it shall be righteousness to you”.
Den goda gärningen får alltså sitt erkännande av Herren! ”Bra, mitt barn, så vill jag att du ska handla” säger Han. ”Jag har sett det, och jag är nöjd!”
Men ingalunda är det människan som utfört handlingen, som därigenom blir rättfärdig inför Gud!
För att bli rättfärdig genom goda gärningar ska man nämligen alltid och uteslutande ägna sig åt goda och rättfärdiga tankar, ord och gärningar! ”Om någon håller hela lagen i övrigt, men felar i ett, så är han skyldig till allt!” (Jakobs brev)
Skillnaden ser så liten ut när man läser de olika översättningarna av den här texten, men den är så stor.
Slutstationerna för de här båda tänkesätten är nämligen frågan om hur jag ska bli rättfärdig inför Gud – genom att göra goda gärningar, eller genom att tro på Honom som gör syndare rättfärdiga?
(Det här med tro och gärningar är en ständig källa till förvirring bland oss kristna – jag minns en broder som en gång frågade mig: ”Ska jag göra något, eller ska jag inte göra något, och om jag ska göra något, vad ska jag då göra??” Jag svarade: ”Du ska leva rättfärdigt, men låt dig aldrig luras att tro att du blir rättfärdig av det!”)
28:47
Här har B2000 ändrat betydelsen på versen ganska radikalt.
Så här översätter man: ”Eftersom du inte tjänade Herren, din Gud, när du levde glad och mätt och hade överflöd på allt…”
FB, 1917, NIV, KJ, och F1938 är alla överens om att det ska vara så här:
” Eftersom du inte tjänade Herren din Gud med glädje och av hjärtans lust medan du hade överflöd på allt…”
Det var alltså meningen att de i sitt överflöd skulle tjäna Herren med glädje! Inte motvilligt, inte rutinmässigt, inte med vänster hand medan de för övrigt var upptagna med att vara glada och mätta.
Man tvingas konstatera att detta, att Herren tjänar man med glädje och villigt hjärta, det har Bibelkommissionen tydligen ingen förståelse för. Men hade de det skulle de väl göra det…
30:15-16
Här serveras vi en tämligen utslätad version. Enligt B2000 ställs vi inför valet mellan liv och lycka eller död och olycka, och Mose säger sig enligt den här versionen ”ge” Guds bud till folket, och uttalar en from förhoppning att de ska lyssna.
Originalversionen är mer rakt på sak än så.
1917, KJ, FB och 1938 är alla överens om att valet står mellan liv och vad gott är och död och vad ont är.
De är också överens om att fortsättningen ska vara så här: ”Jag befaller dig idag att älska Herren din Gud, att vandra på hans vägar och hålla hans bud…
Att tala om ”lycka” i denna lyckofixerade tid får med säkerhet folk att tänka fel!
Nutidsmänniskan tror ju att livets mening är att bli så lycklig som möjligt – lycklig på det sätt man tror sig bli med mycket pengar, ett överdådigt sexliv, ett minimum av moral, och så få motgångar som möjligt.
”Befalla” är ett starkt och rakt ord. Varför omskriva det till något ”ge” och ”lyssna”?
Får texten stå som den är, då framgår tydligt att här talar en som som vet att han talar för Konungen, och som förväntar sig att lyssnarna ska lyda! I den raka översättningen är det också omöjligt att missa sambandet mellan valet liv/död och hur vi ställer oss till befallningen.
Visst får man fram samma innebörd också ur B2000-texten, men då ska man nog ha läst andra översättningar först, så man vet vad man ska leta efter! Jag saknar detta Mose ”Jag befaller er!”
31:21
Här möter vi ett nytt försök att få det att verka som om texten vore skriven långt efter intåget i Kanaan. Någon annan anledning att använda presens här kan knappast finnas.
B2000: ”När de sedan drabbas av många olyckor och svårigheter ska denna sång vittna emot dem, ty deras efterkommande har den på sina läppar och glömmer den inte.”
FB: ”…ty deras efterkommande skall inte glömma den.”
NIV: ”…it will not be forgotten by their descendants.”
KJ: ”… it will not be forgotten in the mouth of their descendants”
1938: ”… eikä se ole unhottuva heidän jälkeläistensä suusta”
1917: ”…ty den skall icke förgätas och försvinna ur deras avkomlingars mun”.
Det här är en framtidsförutsägande profetia. Mose säger att så här kommer det att gå!
Men eftersom BK förnekar existensen av framtidsförutsägande profetior översätter man i enlighet med sin förförståelse, i stället för att översätta det som står i texten.
Resultatet blir därefter. Istället för ”så här kommer det att gå” har vi fått ett ”så här är det”.
Vi får därigenom ett utrymme att tro att det går att vara otrogna mot Herren utan att det nödvändigtvis måste få några konsekvenser, ett utrymme som texten i verkligheten säger inte finns! Och de instanser som lär ut förnekelse och bibelkritik åt blivande församlingstjänare har fått ännu en glidning i själva bibeltexten som tjänar deras syften…
32:8-9
Återigen har B2000 en helt annan innebörd i sin version än de andra översättningarna jag jämför med. Och här handlar det om Israel, så nu ska vi se upp!
Så här står det i B2000: ”När den Högste gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal, då blev Jakob Herrens andel, Israel hans arv och egendom.”
1917: ”När den Högste gav arvslotter åt folken, när han fördelade människors barn, då utstakade han gränserna för folken efter antalet av Israels barn. Ty Herrens folk är hans del, Jakob är hans arvedels lott.”
Så lyder också de andra översättningarna.
Varför ersätter Bibelkommisionen ”Israels barn” med ”gudasönerna??
Och sen har vi deras ”Då blev Jakob…”
De andra översättningarna säger att Jakob ”är”, inte något om att han ”blev”!
Vad är det man vill åstadkomma med B2000-varianten?
Den ursprungliga texten pekar på Israels unika ställning bland nationerna.
Det här lilla landet i Mellanöstern är centrum för världshistorien, det som händer runtom i världen bestäms enligt den här texten av antalet av Israels barn, enligt andra texter av hur de andra folken behandlar Israels ättlingar. Detta därför att Israel är Guds folk på ett sätt som inget annat folk är det!
Men, som vi såg redan i genomgången av 1 Mos, vad det gäller texter som handlar om speciella löften till Abraham eller Israel jobbar BK övertid för att osynliggöra dem.
Ska vi verkligen ha en officiell bibelöversättning som via vinklade och förfalskade texter hjälper till att bana väg för att också de svensktalande människorna ska delta, när alla jordens folk församlas mot Israel? Det blir sannolikt mer öppet för de antisemitiska makterna, om vi fråntas vetskapen om att Israel är det av Gud utvalda folket och landet.
32:43
B2000: ”Så jubla du himmel med hans folk, och hylla honom, alla gudar”
Ingen av mina andra biblar har tagit med tillägget ”och hylla honom…”
I grundtexten finns det i en del alternativa läsarter, men inte i huvudtexten. Men eftersom Hebr 1:6 hänvisar till det, kanske man kan acceptera att det finns med här.
Eller man kunde acceptera det, om bara inte BK översatt som de gjort!
Det som texten i verkligheten säger i det här tillägget är ”Och alla Guds änglar ska hylla honom”.
I hebreiskan står det ”beni el”, vilket betyder ”Guds söner”, och följer vi principen om att skrift ska tolka skrift så får vi betydelsen ”änglar” från Hebreerbrevet.
Inte är början på versen heller korrekt. Det ska vara ”Jubla, ni hednafolk, med hans folk”.
Man tycker att det är så pass stor skillnad på ”gojim” och ”shamajim” att ett kvalificerat översättarteam skulle observera den!
I Hebreerbrevet sägs alltså att detta är en Messiasprofetia.
Den här versen ser i oförvanskat tillstånd fram mot en tid då hedningarna tillsammans med Israel och alla änglar ska jubla över Guds frälsning!
Läser man hela sammanhanget, v36-43, då finner man en text som i mycket påminner om den stora profetian i Jes 61! Den talar ju också om en hämndens dag från Gud, och om förbarmande för Hans tjänare…
Men i och med att Bibelkommissionen har ändrat ”hednafolk” till ”himmel” och ”änglar” till ”gudar” så är ju själva nyckelbegreppen borta. Vem ser någon messiasprofetia i BK:s text?
Det är också värt att påpeka, att i Hebreerbrevets hänvisning till den här texten har B2000 nog minsann också skrivit ”änglar”! Så här har vi ännu en länk mellan GT och NT som inte längre syns.
Som pricken över i:et har man dessutom i slutet på versen också ändrat det tredje nyckelbegreppet som hänvisar direkt till det Jesus ska komma för att göra. I alla mina andra biblar sägs det att Herren ska ”bringa försoning för sitt land och sitt folk”.
Enligt B2000 ska Han ”rena landet åt sitt folk”.
Så då verkar det ju som om det bara behövdes städas litet i landet. Något löfte om försoning finns inte längre med i denna text.
Det erkännandet måste jag ge Bibelkommissionen, att de är skickliga vad det gäller att genomföra det de har föresatt sig! Jag tvivlar på att jag skulle ha upptäckt vad som hänt vare sig med den här texten eller med andra, om jag inte parallell-läst dem med andra översättningar.
33:3
B2000 lämnar andra halvan av versen oöversatt.
FB och KJ översätter
”de faller ner vid din fot, de tar emot dina ord / they sit down at your feet, everyone receives your words”.
33:27
En känd och älskad vers, som tyvärr blivit oigenkännelig i B2000.
Så här har den varit i 1917 , och så här är den fortfarande i Folkbibeln: ”En tillflykt är han, urtidens Gud, och härnere råder Hans eviga armar…”
”Tillflykt” är borta ur B2000. I stället har man satt in ett ”där uppe”.
Tittar man i NIV och KJ så är de båda överens om att: ”the Eternal God is your refuge…”
Så hav tröst, medvandrare! Gud är nog fortfarande vår tillflykt, även om BK hellre tycks vilja ha Honom på säkert avstånd ”där uppe”, så att han inte i onödan blandar sig i vad som händer här på jorden genom att ställa till med några ovetenskapliga övernaturligheter.
34:12
Så har vi kommit fram till sista versen i femte Mosebok.
Här påstås det i B2000 att det var Mose som ”med sin starka hand utförde skräckinjagande stordåd i Israels åsyn”!
Men nog var det väl ändå Gud som gjorde undren! Mose var bara redskapet. Inte påstår heller någon annan av de översättningar jag använder att det var Mose starka hand som var i verksamhet.