Betänk också hur många människor som i krigstider dör under icke önskvärda omständigheter. Mänskor dör på platser där de visste att de riskerade att bli dödade, och dit de, om de överhuvudtaget tillhörde Fiendens parti, begav sig väl förberedda. Hur mycket bättre skulle det inte vara för oss om alla mänskor dog på dyrbara sjukhem, omgivna av läkare som ljuger, sköterskor som ljuger, vänner som ljuger, så som vi har tränat upp dem alla att göra. De ljuger och lovar den sjuke att han ska gå igenom sjukdomen, de befäster de sjuka i föreställningen att sjukdomen ursäktar vilken eftergivenhet som helst mot sig själva, och om våra agenter på platsen kan sin sak kommer de också att avstå från varje antydan om att man borde hämta en präst, för det kunde ju låta den sjuke ana hur det i verkligheten står till med honom. Den ständiga påminnelse om döden som kriget påtvingar människorna är ödesdiger för våra strävanden. Ett av våra bästa vapen, den förnöjda världsligheten, görs odugligt. I krigstider kan ju inte ens en människa tro att hon ska leva för evigt!
Tumskruv skriver till Malört i C S Lewis ”Från helvetets brevskola”