Det finns, som sagt, mycket i katolska kyrkans lära jag kan bejaka.
Vad gäller t ex kristusbekännelsen är KK klarare än vad t ex de lutherska kyrkorna på många håll i praktiken är idag.
Den nuvarande biskopen i Rom (han som brukar kallas påven) får mer vettigt sagt än många protestantiska diton.
Vad är då problemet? Ska man säga det i ett ord är mitt problem det som traditionen har fört in i den katolska kyrkans lära och liv.
När Judas brev säger att tron en gång för alla har överlämnats åt de heliga, och Paulus säger ”Icke utöver vad skrivet är”, då har jag svårt att förstå detta på något annat sätt än att all senare lära och alla senare tillkomna sedvänjor är tänkta att prövas mot denna en gång för alla överlämnade och uppenbarade tro!
Samt att den prövningen måste resultera i ett förkastande av sådana läror och seder, som antingen saknar stöd i Skriften, eller också uttryckligt är förbjudna av den.
I KK:s tradition finns många saker, som efter att först ha blivit vedertaget bruk/ lära, sedan har upphöjts till dogm. En del av dessa har, vad jag kan se, övertagits direkt från hedendomen!
Det är sådana saker, som jag personligen inte kan tänka mig att godta.
(Den som intresserad av mina tankar kring traditionen kan ta en titt på mitt skriveri om
Traditioner och bundenhet och mer om det här med hedniska bruk som integrerats i KK:s lära har jag skrivit i Katolska kyrkan X – integrerad hedendom)
En sådan sak är personkulten kring påven, eller kanske man borde säga kring påveämbetet. Hans titlar och anspråk kan inte godtas som kristna och rätta!
Ta nu t ex titeln ”Pontifex Maximus” – ”den överste brobyggaren”
I engelska texter brukar påven benämnas ”the Pontiff”. Det kommer från denna latinska beteckning på, observera, inte någon kristen biskop, utan på den högste avgudaprästen i det forna hedniska Rom!
Varför inte kalla påven ”ayatolla” då också! Det är också en hög hednisk prästtitel, och betydligt mer i tiden…
Eller ”Vicarius Dei”. ”Guds ställföreträdare”. Sedan när har den Allsmäktige börjat behöva någon stand in?Den titeln snuddar vid förgudning av en människa.
Eller ”Hans Helighet”. Min kristne broder Benedictus är varken mer eller mindre helig än någon annan kristen broder. Han är köpt med och helgad i samma blod som jag.
Han har ett mycket ansvarsfullt jobb inom kristenheten, och han behöver alla de förböner han kan få i det jobbet.
Han förefaller mig också vara en god och ödmjuk kristen människa.
Men jag kan inte tänka mig att kalla honom ”Hans helighet”.
Det finns bara En, som vi ska ropa ”helig, helig, helig” inför!
……
Att kalla påven ”den helige fadern” skorrar också ganska illa mot bakgrund av att Jesus tydligt har sagt att vi inte ska kalla någon på jorden fader, för en är vår Fader i himlen, och med tanke på att Jesus använder just uttrycket ”helige Fader” när han vänder sig till sin himmelske Fader i sin översteprästerliga förbön bör vi nog akta oss väldigt noga för att använda det uttrycket om någon annan!
Det blir som att överföra Guds namn på en människa om vi gör det.