Den kristna kyrkan började som ett nätverk av små grupper, husförsamlingar, cellgrupper och så.
Sådana har alltid varit svåra att kontrollera, och ibland har de varit förbjudna av makthavarna – vilket säger något om hur farliga de uppfattades vara!
Sedan blev kristendomen statsreligion i romarriket, och då gick det för den kristna kyrkan som det gick för Israel i Gamla Testamentet efter att de fått komma in i sitt förlovade land: den blev egensinnig, upprorisk, fet, tjock, stinn, och förvärldsligades alltmer.
Småningom landar vi så i dagens situation, där människorna i århundraden har matats med något slags vidskeplig föreställning om att ”Gud bor i kyrkan, och det är dit man ska gå för att träffa honom” (något karikerat), eller med det gamla obibliska slagordet ”det finns ingen frälsning utanför kyrkan”, och därför blir vilsna och rådvilla, när det som görs och predikas där i kyrkan inte längre stämmer med verkligheten, den verklighet som är i Kristus och uppenbaras i hans Ord.
”Vart ska jag gå, vart ska jag ansluta mig, vad ska jag göra?”
Så frågar allt fler i dagens läge.
Kanske det nu börjar vara dags att minnas hur det var i början?
Inga myndigheter kan komma och bestämma om vem man får bjuda in som talare, vilken bibelöversättning som får användas, vem som får leda nattvardsfirandet, och så vidare, om man samlas i ett privathem, eller i en lokal som ägs eller hyrs av en självständig förening!
Ingen kan tvinga obibliska ordningar på en husförsamling!
Där biter det inte med att ta till tjänstemannalagen för att få cellgruppsledaren att ta rättning!
Där finns inga tjänster att dra in, ingen som Stora Rådet kan avstänga eller avsätta.
På denna gräsrotsnivå har den enskilde möjlighet att påverka!
Här började den kristna församlingen, här fanns frontlinjen i den urkristna tiden, och här var den kristna församlingen en segrande församling!
Man måste ju inte slösa bort sina krafter och sitt engagemang på att slåss mot en avfallen kyrkas väderkvarnar. Det går att satsa på att vara med och uppfylla missionsbefallningen i sin egen näromgivning i stället, söka gemenskap med dem som ”av rent hjärta åkallar Herren” och vända sig bort från dem, som uppenbart försöker tjäna två herrar – de kommer ändå i praktiken bara ett tjäna en av dem, säger Jesus.
Visst behöver vi stöd av andra, inte är vi oss själva nog i vår lilla grupp, men det ska vara ett stöd som kommer från nätverket, från Kristi kropp, och där spelreglerna kommer från himlen, inte ett ”stöd” som i själva verket är krokben som kommer från politiska beslut som klätts i religionens fårskinnspäls!