Ett av de anspråk katolska kyrkan gör är att vara den rätta arvtagaren och efterföljaren till urkristendomen. Om det kan visas, att så är fallet, då stärks dess anspråk på att vara den rätta kyrkan avsevärt! Så, hur är det?
Liknar den katolska kyrkan den församling vi ser beskriven i Nya testamentet?
Och om inte, vilka är förändringarna och på vad sätt har de kommit till stånd?
Vad säger kyrkohistorien från de första århundradena om det här?
Första frågan kan tveklöst besvaras med ett rungande nej.
Där finns inte mycket som stämmer överens.
Den nytestamentliga församlingen hade ingen hierarkisk maktstruktur av romerskt snitt, ingen påve, inga kyrkofurstar, inga biskopsstift. Den hade inget mässoffer, inget liturgiskt prästerskap som levde i celibat, inga praktfulla ceremonier, ingen himladrottning den tillbad, inga speciella helgon, och inga jordiska rikedomar.
Kort sagt, den hade inget av allt det som konstituerar dagens romersk-katolska kyrka.
Samma sak kan för övrigt sägas om den lutherska folkkyrkan av idag – där finns mer av Rom än vi kanske skulle vilja erkänna!
Andra frågan, då.
Den mest grundläggande förändringen kom ifråga om hur församlingarna och kyrkan leds.
Där sattes både Ordet och Anden på undantag, och har där förblivit sedan dess. I följd av detta blev det mänsklig vishet och mänskligt godtycke, som blev den framväxande romerska kyrkoorganisationens verklige herre.
Där omyndigförklarades också församlingsmedlemmarna och blev nedtystade, genom att den ödesdigra uppdelningen i ”präster” och ”lekmän” kom till stånd.
Utvecklingen såg ut så här: Vittnesbörden om hur urkristendomens församlingar såg ut och fungerade finns i Apostlagärningarna och i apostlarnas brev, och kommer alltså från tiden 33 e Kr – 65 e Kr.
När Johannes får i uppdrag att skriva sändebreven till de sju församlingarna i Uppenbarelsebokens början befinner vi oss nästan trettio år framåt i tiden, någon gång mellan år 90 och år 95. Här har då redan en hel del avarter börjat tränga in i församlingarna! Här finns både Laodiceas folkvälde och nikolaiternas maktsträvanden, lös sexualmoral, avgudadyrkan, och Efesus’ döda renlärighet nämnda.
Det jag finner intressant här är just övergången från självständiga församlingar med ett delat ledarskap till präst- och biskopsvälde med en påve på toppen.
På en del håll, t ex i Antiokia, gick det hela så omärkligt och smidigt, att ingen protesterade desto mer, en av de äldste, presbytererna, fick mer att säga till om än de andra, och så småningom blev en episkop, alltså församlingsförståndare, vid namn Ignatius mogen att börja utforma det som blev början till våra dagars biskopsämbete. Fast då gällde det inte ännu makt över många församlingar.
På andra håll gick de som ville ha makt i församlingen mer bryskt tillväga, i Korint blev det mycket oro och strid med anledning av de nya ordningarna. – bl a tog de härskarlystna sig för att utan orsak avsätta några av de äldste. Det här känner vi till genom att Clemens skrev brev till Korintomkring år 100 och försökte lugna ner situationen.
Av årtalen ser vi att det här var något som blossade upp strax efter att den första generationen kristna med Kristi apostlar i spetsen hade lämnat detta jordeliv – det som hade hållit tillbaka på den här punkten var borta.
Den redan nämndeIgnatius skrev omkring år 110 ett brev till församlingarna i Mindre Asien, alltså samma församlingar som Johannes femton år tidigare riktat sändebreven till,och uppmanar dem att underkasta sig biskopen som om han vore Kristus själv, och att anse de äldste likvärdiga med apostlarna. (!)
Detta kan verkligen sägas vara ett motbrev till de som tidigare sänts – och till råga på allt sägs denne Ignatius ha varit lärjunge till Johannes, och hade således auktoriteten som apostlalärjunge att rida på, när han spridde sina läror!
Man kan säga att istället för apostlarna, profeterna, evangelisterna, herdarna och lärarna tog nu biskoparna över ledarskapet i församlingarna. Där de förra hade lett genom att själva vara ledda av Anden, och arbetat medden nåd och de gåvor Anden gav, ledde biskoparna genom mänsklig maktutövning, och genom en upphöjelse av dem som bara skulle ha varit Guds mänskliga redskap.
Eftersom detta nya ledarskap, det som kallas det monarkistiska episkopatet, kom att ställa sig som mellanlänk mellan Gud och den vanliga församlingsmedlemmen kom också något som hade betänkligt stora likheter med det gammaltestamentliga prästämbetet åter i verksamhet.
Dessutom hade det också betänkligt stora likheter med det prästsystem som fanns i andra samtida religioner och kulter.
Och här var grunden till den romersk-katolska kyrkan, och till alla samfund som är uppbyggda på liknande sätt lagd.
Samtida med Ignatius levde i Rom en viss Hermas. Han hade profetisk gåva, och tjänade församlingen där som profet. Någon gång kring 110 e Kr försöker han i en skrift bekämpa det han ser som främmande för församlingslivet, alltså just de hierarkiska maktstrukturer, som han ser håller på att bildas. Tydligen har man gjort försök att tysta ner honom, och andra profeter, för han säger bland annat att biskoparna försöker övervaka och styra profeterna.
Detta är vad Skriften kallar att utsläcka Anden.
Man kan alltså konstatera, att om den romerska kyrkan är arvtagare och efterföljare till någon, så är det till Ignatius och de andra, som i strid med apostlarnas och Jesu klara undervisning införde ett hierarkiskt och maktutövande ledarskap i den kristna församlingen!
Så var det med det anspråket på att vara urkristendomens sanna efterföljare…
och då blir det inte lätt att förstå varför man heller av den här anledningen skulle gå över till katolicismen!