Det tycks finnas ett huvudmönster som uppträder i alla religioner, och när man tittar litet närmare på det, leder detta till många följdtankar, åtminstone för mig!
Religion börjar från den andliga medvetenhet som finns överallt i mänskligheten, Gud har ju lagt evigheten i våra hjärtan.
När människan så ska börja göra något av denna medvetenhet om att tillvaron inte bara består av det, som vi kan se och ta på, brukar det som görs alltid följa ungefär samma mönster, oavsett vilken religion vi talar om.
Först kommer offertänkandet in, tanken att man måste erbjuda något, offra något åt Gud / gudarna, för att de ska bli på gott humör.
Det som offras kan då bestå antingen av saker, djur, växter, människor, tid, eller olika ceremonier och riter.
Sedan börjar man utföra de här handlingarna på vissa platser och vid vissa tidpunkter.
Man har heliga träd, eller stenar, offerplatser, altaren eller tempel, där Gud – eller gudarna – förutsätts vara speciellt närvarande.
Där utför man då sina riter, och bär fram sina offer.
Småningom blir ritualerna i denna tillbedjan så invecklade att man måste ha speciella, särskilt utbildade och avskilda personer som sköter det hela för de andras räkning, för att allt ska bli rätt och Gud / gudarna inte bli missnöjda och arga.
Dessa för ändamålet skolade och avskilda personer kallas schamaner, medicinmän, mullor, munkar, eller präster, beroende på vilken religion det handlar om.
Och sedan, när det hela är färdigutvecklat, har människans förhållande till Gud blivit mer bestämt av hennes olika slags offer och riter än av Guds nåd, mötet med Gud är i hennes föreställningar begränsat till vissa tider och platser, och det är bara vissa särskilt utbildade och vigda personer, som har riktigt fullt tillträde till Guds närhet – och då dessa tre steg är tagna är det grundläggande religiösa mönstret etablerat!
Och vem har intresse av att det blir etablerat?
Varför har vi exakt ett sådant mönster och tänkesätt så utbrett i den kristna församlingens tänkesätt i dag?
Vem vill hålla den religiöst uppvaknade människan kvar under lagens tanke att vi måste ha något att erbjuda åt Gud för att bli accepterade?
För ett bra tag sedan berättade en förkunnare från Sydsverige om en kapellförsamling någonstans ditåt, där kyrkogångsfrekvensen hade fallit till noll. Det var mässfall var och varannan söndag.
Småningom kom man då i församlingsledningen fram till att det var likaså gott att upphöra med de regelbundna gudstjänsterna i kapellet, och i stället hänvisa folket till församlingens huvudgudstjänst.
Men, se då blev det böljegång i bygden! Där skrevs det insändare och där gjordes namninsamlingar! ”Vi vill ha kvar allt som det har varit!”
Och varför det då, när ingen ändå hade något intresse av att besöka kyrkan??
Jo, där fanns ju en professionell religionsutövare på plats en gång per vecka, som i folkmedvetandet fyllde schamanfunktionen, som skötte om ritualerna för allas räkning, så att de andra tryggt kunde ägna sig åt något annat! Kom inte och peta på det!
Ett sådant här rent hedniskt religiöst tänkesätt – eller ska vi säga känslosätt, det är väl litet av varje – är förmodligen mer utbrett än vi vill tro!
Och när man väl ser att detta är ett rent hedniskt tänkesätt, då skönjer man också svaret på frågan om varför det här mönstret har så lätt att etableras, och vem det är som vill ha det så…
Kvinnan vid Sykars brunn ger uttryck för det religiösa tänkesättet, när hon ställer frågan om det är på berget Gerissim eller i Jerusalem, som det är rättast att tillbe.
Jesu svar på hennes fråga tål att tänka på – och det är på den vägen jag har kommit att tänka det jag skriver här.
”Den tid kommer, då det varken är i Jerusalem eller på detta berg ni ska tillbe Fadern! Den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning, ty sådana tillbedjare vill Fadern ha!”
Ingen geografiskt bestämd plats, inga offer, inga mellanhänder.
Bara nådens tron, Kristi offer, och fritt tillträde till Fadern för var och en som tror…