Först av allt vill jag säga, att jag med rubriken inte menar att den katolska kyrkan är att betrakta som hedendom! Vad jag vill påvisa i det här inlägget är att det finns en hel del vitmålad hedendom som smugits in där, och också visa på hur den med kyrkans lednings goda minne har kunnat komma dit!
(Mycket av den hedendomen finns också insmugglad i andra kristna samfund, och det mesta av den kan spåras bakåt till KK, tyvärr.)
Alltsedan jag för många år sedan läste en bok med titeln ”Mystery Religion of Babylon” har jag funderat över hur mycket vi egentligen har av hedniska seder och bruk i olika delar av den kristna kyrkan, alltså sådant som egentligen från början är fråga om tillbedjan av avgudar och onda andar.
Och jag har undrat över hur det egentligen gick till, när detta tog sin början? Vilken var tanken bakom, när man började ”kristna” hedendomen, ta in den i kyrkan och integrera den i det kristna gudstjänstlivet?
Nå, vartefter man läser och undrar hittar man ju ett och annat.
Den katolske kardinalen John Henry Newman har skrivit ett verk med titeln ”The Developement of Christian Doctrine”, och där skriver han så här i åttonde kapitlet: (jag har översatt den här texten från engelska, den var för tungläst på originalspråket, meningarna var kilometerlånga…originaltexten finns längst ner i artikeln, om någon är intresserad!)
”Kyrkans ledare har ända från de äldsta tider varit beredda att vid behov tillämpa, efterlikna eller tillåta de redan existerande riterna och sederna hos de breda befolkningslagren, och också de filosofiska tankegångarna hos den högre utbildade delen av befolkningen.
Man har gjort detta i förvissning om att kristendomens kraft är stor nog att motstå inflytandet från det onda, och att omvandla själva instrumenten och tillbehören för tillbedjan av onda andar så att de kan användas i evangeliets tjänst.
Man har tänkt sig att de hedniska bruken ursprungligen har kommit från en primitiv uppenbarelse och en naturlig instinkt, även om de sedan har blivit förvrängda.
Här har också den tanken funnits, att om man inte använder vad som finns måste man uppfinna nytt, och att om nu kyrkan besitter det ursprungliga av vilket hedendomens bruk i själva verket bara är skuggor, då kan skuggorna återföras till det ursprungliga.
Det tidigaste vittnesbörd vi har om detta tillvägagångsätt kommer från Gregorius Thaumaturgus.
Han var biskop i Neocesarea i Mindre Asien på 300-talet e Kr, och Gregorius av Nyssa, en kristen ledare som levde samtidigt som han, har berättat följande om hans metoder att leda en motspänstig befolkning:
”Efter att han åter hade besökt landsbygden återvände till staden började han för att öka fromheten bland folket införa traditionen att hålla högtismöten till ära för dem som kämpat för tron. Martyrernas kroppar fördes ut till olika platser, och folket samlades till årliga fester för att hedra dem.
Detta var sannerligen ett bevis på hans stora vishet, att han insåg att folket genom sin naturliga bekvämlighet var så bundna i sina hedniska villfarelser, att det viktigaste till varje pris måste tillförsäkras dem.
Det var alltså för att de skiulle lära sig att söka Gud i stället för att fortsätta med sina tomma ritualer, som han tillät dem att samlas för att ha roligt, festa och vara glada vid monumenten över martyrerna. Han hoppades att de med tiden skulle börja förändras till ett större allvar och ordning, att tron skulle leda dem till detta, och detta har också verkligen skett bland folket: det köttsliga festandet har ersatts av en mer andlig form av glädjeyttringar”
Det finns ingen anledning att misstänka att den tillåtelse som här omtalas gick över gränsen till oskyldigt, om än folkligt och grovt firande.
Man kan också lägga märke till att också Origenes, Gregorius´lärare, anger samma orsak, alltså behovet av att inrätta helgfestdagar för den stora hopen, när han förklarar inrättandet av söndagen som Herrens dag, och firandet av påsk- och pingsthögtider, vilka ju aldrig har blivit ifrågasatta.
Och man bör lägga märke till att folket ju verkligen, enligt vad som sägs, vandes av från sina dåliga vanor genom hans överseende politik – en sådan framgång hade han inte kunnat ha om tillvägagångssättet varit felaktigt.
Det exempel som på detta sätt gavs av Gregorius i en tid av förföljelse blev sedan överdrivet tillämpat också när förföljelserna upphörde. Under det fjärde århundradet spred sig två olika rörelser snabbt över hela kristenheten, den ena asketisk, den andra rituell och ceremoniell.
Eusebius berättar bl a att kejsar Konstantin, för att underlätta övergången till den nya religionen för hedningarna, till kristendomen överförde de ytte kultföremål de varit vana med i sin gamla religion.
Det är inte nödvändigt att mera i detalj gå in på ett ämne, som flitiga protestantiska författare redan har gjort känt för de flesta av oss.
Användandet av tempelbyggnader, att dedikera sådana till olika helgon, att smycka dem med löv och trädgrenar, att bränna rökelse, lampor, och vaxljus, att lova att ge offer för att tillfriskna från sjukdom, vigvatten, helgdagar och särskilda tider, processioner, välsignelse av åkerfält, liturgiska prästdräkter, tonsurer, vigselringar, att vända sig mor öster, användandet av bilder, och kanske också den liturgiska sången, allt detta är av hedniskt ursprung, och har blivit helgat genom att upptas som kyrkliga bruk”.
Åtminstone är det uppriktigt och rakt på sak skrivet av denne store katolske kyrkoman! Men håret reser sig i min nacke, när jag tänker på vad för en invasion av mörker detta synsätt öppnar för.
Ingen behöver ju egentligen omvända sig från avgudarna för att tjäna den levande Guden där detta praktiseras!
Det blir samma sammanblandning av Herren och Baal som i gamla Testamentet – kanske inte för de mera lärda och kunniga, men nog för ”fotfolket”. Det räcker inte med att några teologer i toppen, typ kardinal Newman, kan skilja på vad som är ursprunglig kristendom och vad som är vitmålad hedendom!
Kontrasten till vad Herren säger till Israel om att utplåna all avgudadyrkan, och förstöra allt som till den hörde, annars kommer den att bli till en snara för dem, och vad Paulus säger om omöjligheten i att både tjäna Kristus och Beliar, och om att vi inte kan dricka både Kristi bägare och onda andars bägare, den kontrasten är nog så skärande här att jag inte kan begripa hur man kan vägra att se den!
Inte finns det någonstans i Guds ord några löften eller ens antydningar om att avgudadyrkans yttre uttryck ska kunna helgas och användas i den kristna församlingens arbete!
Allt som Skriften har att säga om saken går åt rakt motsatt håll! Suck…
Tilläggas kan att en gode kardinalen presenterar en tämligen ofullständig uppräkning av alla de slag av ”kristnad” hedendom som finns – men det säger han ju själv också, att han ”inte finner det nödvändigt” att mer i detalj gå in på detta ämne.
Så jag står fortfarande här med min ursprungliga fråga: Varför skulle någon, som inte är uppvuxen i den här traditionen och därmed hemmablind, köpa det här paketet, erkänna det som riktigt och rätt, och ställa sig under det katolska läroämbetets auktoritet?
Man kan välja att tro på något av många orsaker, men inför Gud finns det bara en orsak, som är giltig, nämligen att man tror på något för att det är sant!
Det blir allt klarare ju mer man gräver, att den romerska kyrkan är att betrakta som ett kristet kyrkosamfund bland andra kristna kyrkosamfund. Den har inget som helst försteg i fråga om varken ursprung, lära eller liv. Går det åt något håll så är det åt andra hållet.
Här är Newmans engelska originaltext:
”Confiding then in the power of Christianity to resist the infection of evil, and to transmute the very instruments and appendages of demon-worship to an evangelical use, and feeling also that these usages had originally come from primitive revelations and from the instinct of nature, though they had been corrupted; and that they must invent what they needed, if they did not use what they found; and that they were moreover possessed of the very archetypes, of which paganism attempted the shadows; the rulers of the Church from early times were prepared, should the occasion arise, to adopt, or imitate, or sanction the existing rites and customs of the populace, as well as the philosophy of the educated class.
St. Gregory Thaumaturgus supplies the first instance on record of this economy.
He was the Apostle of Pontus, and one of his methods for governing an untoward population is thus related by St. Gregory of Nyssa. ”On returning,” he says, ”to the city, after revisiting the country round about, he increased the devotion of the people everywhere by instituting festive meetings in honour of those who had fought for the faith.
The bodies of the Martyrs were distributed in different places, and the people assembled and made merry, as the year came round, holding festival in their honour. This indeed was a proof of his great wisdom … for, perceiving that the childish and untrained populace were retained in their idolatrous error by creature comforts, in order that what was of first importance should at any rate be secured to them, viz. that they should look to God in place of their vain rites, he allowed them to be merry, jovial, and gay at the monuments of the holy Martyrs, as if their behaviour would in time undergo a spontaneous change into greater seriousness and strictness, since faith would lead them to it; which has actually been the happy issue in that population, all carnal gratification having turned into a spiritual form of rejoicing.” (Vit. Thaum. p. 1006. )
There is no reason to suppose that the licence here spoken of passed the limits of harmless though rude festivity; for it is observable that the same reason, the need of holydays for the multitude, is assigned by Origen, St. Gregory’s master, to explain the establishment of the Lord’s Day also, and the Paschal and the Pentecostal festivals, which have never been viewed as unlawful compliances; and, moreover, the people were in fact eventually reclaimed from their gross habits by his indulgent policy, a successful issue which could not have followed an accommodation to what was sinful.
The example set by St. Gregory in an age of persecution was impetuously followed when a time of peace succeeded. In the course of the fourth century two movements or developments spread over the face of Christendom, with a rapidity characteristic of the Church; the one ascetic, the other ritual or ceremonial.
We are told in various ways by Eusebius (V. Const. iii. 1, iv. 23, etc.), that Constantine, in order to recommend the new religion to the heathen, transferred into it the outward ornaments to which they had been accustomed in their own.
It is not necessary to go into a subject which the diligence of Protestant writers has made familiar to most of us. The use of temples, and these dedicated to particular saints, and ornamented on occasions with branches of trees; incense, lamps, and candles; votive offerings on recovery from illness; holy water; asylums; holydays and seasons, use of calendars, processions, blessings on the fields; sacerdotal vestments, the tonsure, the ring in marriage, turning to the East, images at a later date, perhaps the ecclesiastical chant, and the Kyrie Eleison (According to Dr. E. D. Clarke, Travels, vol. i. p. 352. ), are all of pagan origin, and sanctified by their adoption into the Church.”