”Ett nytt bud ger jag er: Att ni ska älska varandra som jag har älskat er!”
Den här befallningen, som Jesus ger oss i Joh 15, gäller något av det mest grundläggande av allt.
Hur vi åtlyder, eller inte åtlyder den, är kanske det som mest av allt avslöjar oss, sätter strålkastaren på hur det verkligen står till med oss.
Den här befallningen kräver ju, att vi ska älska också de Herrens lärjungar, som inte tycker som vi!
Att vi ska älska också dem, som har läror eller beteenden, som vi finner obibliska och oacceptabla!
Jesus befaller oss att älska också dem, som vi upplever vara omogna, jobbiga, störande!
Jesus befaller oss inte att älska det som är fel, inte att älska synd, inte att älska falsk lära, men han befaller oss att älska varandra, det kommer vi inte ifrån!
En av de mest laddade och klargörande inlägg i den här frågan, som jag någonsin sett eller hört, kom under den allkristna karismatiska konferens som hölls i Stockholm 1981, och som gick under namnet Katarinakonferensen.
Lillemor Hallins uppgörelse med Guds folks inbördes splittring, och den bön hon där bad, var något så rent profetiskt att det borde få oss alla at pröva oss själva och göra bättring!
Med hennes tillåtelse återger jag bönen här:
”Fader, vi kommer inför dig som representanter för vårt folk under många århundraden.
Vi kommer inför dig med all vår oenighet genom tiderna.
Fader, förlåt oss vår synd, och rena oss från all orättfärdighet.
Förlåt oss allt, som vår splittring har fört med sig.
Förlåt oss vårt hat mot varandra i tankar, ord och gärningar.
Förlåt vår hårdhet.
Förlåt att vi har trott på så mycket lögnaktig propaganda om varandra, och fört den vidare i förtal.
Förlåt oss för vårt samfundshögmod.
Förlåt oss vårt förakt för andra samfund och kyrkor och deras ledare.
Förlåt oss vår misstänksamhet.
Förlåt att vi så länge har prioriterat våra olika samfundstillhörigheter, våra olika samfundsprofiler, våra olika inriktningar i andliga frågor även utanför samfundsgränserna, förlåt att vi genom alla dessa falska prioriteringar har försummat att ta ett helgjutet kristet ansvar för hela vårt folk.
Förlåt oss, Fader, för att vi, när vi har bett om enhet bland de kristna, så har vi ofta underförstått avsett, att de andra borde komma till oss och bli som vi, men själva har vi inte velat förändras.
Förlåt oss för våra kärlekslösa tankar, ord, känslor och handlingar mot alla dem som inte precis sådana som vi.
Förlåt vår brist på kärlek till pingstvänner.
Förlåt vår brist på kärlek till katoliker, som vi ofta hånfullt har kallat papister.
Förlåt vårbrist på kärlek till lutheraner, som vi ofta hånfullt har kallat kättare.
Förlåt vår brist på kärlek till kyrkliga och till frikyrkliga.
Förlåt vår brist på kärlek till dem, som har en baptistisk dopsyn, och till dem, som håller på barndopet.
Förlåt oss, Fader, för vår brist på kärlek till lågkyrkliga och till högkyrkliga.
Förlåt vår brist på kärlek till förnyade kristna, till karismatiker, och till traditionella kristna.
Förlåt vår brist på kärlek till sakramentalister och till ickesakramentalister.
Förlåt vår brist på kärlek till kvinnliga präster och till dem som är emot kvinnliga präster.
Förlåt vår brist på kärlek till dem, som överhuvudtaget har en annan syn på prästämbetet än vi.
Förlåt oss för att vi stretar och drar åt alla olika håll.
Förlåt oss för att vi misstror varandra i stället för att älska varandra och be för varandra.
Förlåt oss för att vi ständigt och jämt ber dig välsigna alla dessa olika håll vi drar åt.
Förlåt oss att vi ibland försöker bortförklara våra murar med olika förskönande omskrivningar.
Förlåt oss, Fader, att många av våra församlingar mer liknar sociala klubbar, där somliga är ”inne” och får vara med och dela den fulla gemenskapen, medan andra är ”ute” och hålls utanför.
Förlåt oss att vi ofta inte ger de ensamstående full gemenskap i de giftas klubb.
Förlåt att vi på ett sårande sätt ofta avskärmar ensamma mammor i församlingen.
Förlåt oss att vi retar oss på trötta småbarnsföräldrar, därför att deras barn inte är tysta under gudstjänsten.
Förlåt oss, Fader, för att så många, som längtar efter gemenskap hålls utanför i våra församlingar.
Förlåt oss för att så många aldrig får uppleva våra församlingar som enhetliga, kärleksfulla, helande miljöer, utan i stället på något sätt blir avskärmade.
Vi tar avstånd från splittringens ande.
I Jesu namn tar vi avstånd från splittringens ande!
Vi vill inte ha med den att göra!
Och vi tar avstånd från allt vad splittringens ande har dragit med sig i form av hat, misstänksamhet, fruktan, högmod, lögn och förakt.
Vi tar avstånd från allt detta i Jesu Kristi namn.
Hela oss, Jesus! Läk våra sår. Läk de skador som andra kristna har tillfogat oss. Läk de sår vi själva har fått genom att tillfoga andra kristna skador. Gör oss alla till friska lemmar i din kropp, inte bara i en liten bit av din kropp, utan i kroppen som helhet.
Bota oss Herre, och fyll oss med din helige Ande.
Fyll oss med enhetens, kärlekens och sanningens Ande, så att vi i respekt, kärlek och ödmjukhet kan se varandras olikheter och glädjas över dem. Fyll oss med din Ande, så att vi på nytt får kraft att be för varandra över alla gränser, så att vi på ett helt nytt sätt kan underordna oss dig, och underordna oss varandra.
Fyll oss med din helige Ande, så att du, Herre, kan föra oss närmare och närmare varandra ända till den dag – och vi vet att den kommer – då vi alla gjuts samman till ett.
Fader, vi vill inte längre stå i vägen för dina planer.
Rena oss, så att vi på allvar kan gå in i ditt verk!”
Ja, klarare kan det knappast bli.
Några tog det till sig, andra glömde det.
Somliga lade budskapet i den pratkvarn där vi så ofta placerar Herrens tilltal, och där diskussionsmaldes det sönder till stoft och aska.
En del satsade stort på att sträva efter gemenskap över samfundsgränser – gemenskap med dem som var med i den karismatiska rörelsen, alltså, medan man samtidigt fortsatte att se ner på dem som ”blivit efter på vägen”.
Somliga åkte hem med väskan full av kassetter och böcker, och en överdådig visshet om att ”nu vet vi hur det ska vara”, och när hemförsamlingen inte omedelbart rullade ut röda mattan och tog emot allt med öppna armar, då reste förnyarna ragg och drog sig undan.
Idag undrar jag om det i verkligheten gick så i många fall, att det var vi, som föraktade det profetiska talet.
Jag undrar om det var vi, som utsläckte Anden. Just vi, som kallade oss karismatiker.
Vi, som menade att vi hade förstått det här med den helige Ande, var det vi, som neutraliserade hans tilltal?
Detta därför att det nämligen bara finns ett sätt att högakta och respektera Guds tilltal, och det är att lyda!
Allt annat är att förakta det.
Gud har inte förändrats.
Det Han vill med sin församling är fortfarande detsamma.
Vi har inte heller förändrats, inte så där alldeles mycket. Inte än.
Finns det någon, som vill höra Hans röst idag?