En av mina bekanta berättade en gång i ett vittnesbörd, att han varit andligen sovande under en lång tid av sitt liv, och sedan sade han: ”Så länge jag sov visste jag inte om att jag sov, men när jag vaknade, då visste jag nog minsann om att jag hade sovit!”
Den kristna församlingen dras med många olika problem, men sömnlöshet hör inte till dem, inte på det andliga området i alla fall.
De första lärjungarna somnade både på förklaringsberget och i Getsemane, och att döma av hur litet de begrep av Jesu undervisning, kan man undra hur vakna de egentligen var dessemellan heller! I de fotspåren har Jesu lärjungar sedan fortsatt ned genom tiderna, mer eller mindre.
Man kan undra i vilka banor Jesus tänker, när Han uppmanar oss att beräkna kostnaden för efterföljelse, och när Han uppmanar oss att hålla oss vakna. Kanske Han tänker just på detta, vår benägenhet att fly från verkligt lärjungaskap genom att blunda och sova?
Det är nämligen jobbigt att vara vaken!
Man besparar sig mycket av både engagemang och smärta genom att sova!
Man slipper sörja över tillståndet i Guds församling, över att så mycket av härligheten är borta.
Man slipper bära på sådan insikt, som den evangelist var drabbad av, som för ett antal år sedan kom hit till Svenskfinland för att predika i en serie möten. Första mötesdagen kom han i sällskap med församlingens pastor till den lokal där mötena skulle hållas. De gick in, han stannade, var tyst en stund, och konstaterade sedan: ”Ni har en del demoner här, men de är ganska sofistikerade”. Sen tog han några steg till, stannade igen och frågade: ”Men var är Gud?”
Den som sover slipper se sådana saker. Den sömn, som allmänreligiositeten försänker en i, gör att man inte överhuvudtaget märker skillnaden mellan religion och tillbedjan i ande och sanning! Bara allt ser bra ut till det yttre kan man sova lugnt…
Om man sover behöver man inte heller bära längtan efter att få se allt som är nedrivet och förstört upprättas igen, inte vänta på och be om den dag då Jesu lärjungar tillsammans och enigt skulle börja följa och lyda Herren.
Inte störs man heller av någon önskan om mer av förkrosselse och omvändelse i eget och andras liv, eller av någon förhoppning om att kärleken ändå skulle segra bland de troende, så att Jesus skulle bli synlig i vår gemenskap!
Det finns något – någon – som ständigt viskar i mitt öra, viskar något i stil med:
”Sov, så slipper du känna vrede över dig själv och andra, när du märker hur ofta ni prisar Gud med era läppar, fast era hjärtan är långt ifrån Honom!”
”Sov, så kan du bortse från hur du och dina medkristna försöker utnyttja Gud, hur ni försöker få Honom att göra er vilja, istället för att ni skulle göra Hans, hur ni försöker använda er av Hans vind för att få fart på era egna väderkvarnar!”
”Sov, för annars kan du aldrig lugnt se på hur nåden, den dyra nåden, blir gjord till något billigt, som kastas efter människor som inte har en tanke på att omvända sig!”
”Sov, så kan du se det som något naturligt att de kristna jobbar på med att bygga upp sina egna hus medan Guds hus får ligga öde!” (Det är ju vad som händer när vi börjar tala om ”våra” församlingar och organisationer, och arbetar på att bygga dem, och glömmer att det ju var Guds församling som skulle byggas!)
”Sov, så behöver du inte vara ”sjuk av kärlek”"!
”Sov, så slipper du smärtan att söka efter gemenskap på djupet i en värld av ytlighet!”
”Sov, så behöver du inte uppleva hur det, som du ville ge, helt enkelt inte tas emot!”
Men hur ska du och jag någonsin kunna tillbe Fadern i ande och sanning om vi tillåter oss att lyssna till den rösten, tillåter oss att somna bort från den andliga vakan för att slippa känna sorgen, längtan, vreden, smärtan?
Hur ska vi kunna känna igen och fröjda oss över Guds närvaro utan den vakenhet, som får oss att sörja över Hans frånvaro?
Hur ska vi kunna prisa oss saliga över frälsning och barnaskap, om vi inte är vakna över vårt behov av ständigt mer av Guds frälsningsverk i våra liv?
Hur skulle någon kunna bli en profetröst, en människa sänd av Gud, om han inte har upplevt något av den vrede över synd och avfall som talar genom Bibelns profeter?
Och hur skulle någon kunna vara ett Kristusbrev, som ger Guds kärlek vidare till sårade människobarn, utan att också vara villig att bära smärtan av den kärlek som inte tas emot?
Alltför ofta tror vi att livets mening är att vara så lycklig som möjligt, lycklig efter denna världs definitioner.
Men för att kunna vara lycklig på det sättet måste man sova andligen!
Om vi skulle sträva efter att vara heliga – avskilda för Jesus – i stället, då skulle mycket falla på rätt plats!
Om människan får som hon vill i olika saker, då blir hon lycklig, det inbillar hon sig åtminstone.
Men för att hon ska bli helig måste Gud få som Han vill i hennes liv, och det är först då det är någon mening med att tala om Jesus som Herre!
Visst unnar Gud oss stunder av lycka, men det är inte det primära!
Sök först Guds Rike och Hans rättfärdighet, så kommer det andra som bonus…
Jag är ingen vän av överdriven självbespegling, men då och då kan vi behöva stanna upp och rannsaka oss. Vad har min tro för innehåll? Rör det mig i ryggen överhuvudtaget att det ser ut som det gör i världen, och i församlingen? Vill jag bli lycklig, eller vill jag bli helig? Är Jesus mitt livs mening, mål och innehåll?
Emellanåt kan det komma tider i livet, när man av en eller annan orsak är så trött, så less, så deppad att man helt enkelt inte orkar engagera sig i någonting. Det här inlägget är inte skrivet för att lägga sten på bördan åt dig som har det så.
Men om man har tid och krafter och energi för att engagera sig i alla denna världens strävanden och aktiviteter, medan det som hör Herren till knappt ens får smulorna från bordet, då är det kanske dags att vakna!