Efter en halvårslång paus ska jag nu försöka avsluta min serie om den katolska kyrkan. Jag har helgonläran och frälsningsläran kvar på min lista, och nu ska vi först se på helgonen.
Katolska kyrkan har drygt 4000 helgon, och dessutom finns det 3000 saligförklarade, som så att säga står på kö för att få helgonstatus. Det här handlar då om döda människor – man kan inte bli helgonförklarad eller saligförklarad förrän efter sin död!
För saligförklaring krävs att det ska ha skett ett mirakel efter personens död, alltså ett mirakel som katolska kyrkan har konstaterat att klart kan knytas till personen ifråga, som t ex att man har anropat den döde och bett om hans förböner, och så har ett under skett.
För helgonförklaring krävs att detta ska ha hänt mer än en gång.
Enligt katolsk lära har helgonen också ett överskott av goda gärningar, alltså mer än de själva behöver, och kyrkan disponerar detta överskott, och kan dela ut av det åt andra.
Därigenom, liksom också genom vissa gärningar, som t ex vallfärder, kan människan befrias från den rening efter döden som kallas skärselden, en katolsk märklighet som inte har någon biblisk grund, den heller…
(Varifrån detta överskott ska komma, när Skriften säger att all vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad, och inget av det vi är eller gör således duger inför Gud om det inte blir helgat genom Kristus, det är mig en gåta!)
En helgonförklaring utförs av påven, och sägs därmed vara ofelbar. Den som blivit helgonförklarad är därmed enligt KK i himlen, och kan där direkt förmedla de troendes böner till Gud.
Helgonen kan anropas i gudstjänster av olika slag, man kan bygga altaren och inviga tempel åt dem, har man tillgång till kroppsdelar av helgonet, alltså reliker, kan också dessa vördas och tillskrivas undergörande egenskaper. Och det är meningen att de troende ska ha tillgång till helgonets kvarlevor! Vid en saligförklaring gräver man upp den arme dödes lik, och gravlägger det på nytt på en lämplig och värdig plats, så att folk ska kunna vallfärda dit och tillbe…
Officiellt är man på katolskt håll noga med att framhålla att man ingalunda ber till helgonen, man ber bara om deras förböner!
I praktiken är det dock något helt annat som händer. Helgonkulterna, när de infördes i den katolska kyrkans barndom, tjänade helt enkelt till att överta de lokala hedniska gudomligheternas funktion!
Och då också funktionen hos de avgudar som tillbads som olika yrkesgruppers särskilda beskyddare.
Det här ser man med all önskvärd tydlighet om man ser på listan över katolska helgon!
På http://saints.sqpn.com/patron-saints-of-occupations hittar man skyddshelgon för allt från skådespelare till bryggare och astronauter.
Där finns också skyddshelgon för alla möjliga städer och länder och biskopsstift.
Varenda delstat i USA har t ex sitt skyddshelgon – visserligen har det ju inte funnits helgonförklarade personer att ta till från varenda delstat, men det löser man med att sätta in t ex Maria som skyddshelgon när inget annat finns att tillgå. Så är t ex Hawaiis skyddshelgon ”Maria, havets stjärna”, och ”Vår Fru, fredens drottning”. 2 x Maria, alltså…
Och katoliken förmodas anropa alla dessa för länge sedan döda människor, när han kommer i nöd och trångmål.
Vad är det då KK egentligen uppmanar sina medlemmar att göra?
Det ovan beskrivna tillvägagångssättet med reliker och vallfärder och kult av de döda hittar man inom hinduism, shinto, och islam. Primitiv animism kännetecknas bl a av både bön och offer till de döda.
Det här är ett återkommande drag i hedniska religioner.
Det är fråga om avgudadyrkan, rätt och slätt.
Snyggt och prydligt vitmålad i KK:s version, men hedendom likafullt.
Här har vi den praktiska tillämpningen av det tillvägagångssätt jag beskrev i artikeln
Katolska kyrkan X – integrerad hedendom
Detta vill katoliken förstås inte kännas vid.
”Jag ber ju mina levande vänner om förbön, varför skulle jag inte kunna be mina döda trosfränder om förbön då” frågar man.
Svaret på den fråga är att Bibeln uttryckligen förbjuder oss att söka kontakt med de döda. Punkt.
5 Mos 18:9-13, Jes 8:19
Samt att det ingenstans i Jesu eller apostlarnas undervisning finns något om vare sig speciella helgon, eller om att be till sådana döda människor, eller be dem om förbön. ”Icke utöver vad skrivet är” gäller fortfarande! 1 Kor 4:6
Heliga blir vi genom att Jesus helgar oss i sitt blod.
Någon annan väg till en helighet som skulle gälla för något inför Guds totala renhet och helighet finns inte! All vår rättfärdighet är fortfarande, som sagt, bara en fläckad klädnad…
Vi ska be till Fadern i Jesu namn. Inte till någon eller något annat än Gud ska en kristen rikta några böner.
”Vi har ju exempel i Bibeln på hur reliker fungerar, se på hur det gick till när den döde mannen blev levande när han kastades ner i profeten Elisas grav”! Så säger man också.
Jodå, just så var det. Gud valde att som en engångshändelse bekräfta sitt Ord genom profeten på detta sätt. De som kastade ner liket i Elisas grav hade dock ingen tanke på att be den döde profeten om något under, de ville bara bli av med liket så fort som möjligt! 2 Kon 13:20-21
Inte heller finns det något i Skriften som tyder på att man efter denna händelse skulle ha börjat bära döda människor till graven i fråga…
Att göra helgonlära av denna unika händelse i Skriften är ett minst sagt vanskligt företag, speciellt som vi har berättelser som talar för det motsatta!
Folk fick leva när de såg upp på kopparormen som Mose gjorde i öknen också, 4 Mos 21:8-9, men när man började tillbe den som relik blev den en avgud, och då skulle den förstöras! 2 Kon 18:3-4
Gud såg noga till att ingen skulle veta var Mose blev begravd, förmodligen för att undvika att graven blev en kultplats.
Enligt den bibliska förebilden borde alltså varje plats för helgondyrkan rivas fortast möjligt, och människorna som bett där borde snarast möjligt få veta att varje troende har fri ingång till Guds tron! Hebr 4:16, 10:19-23
Jesus har öppnat vägen!