I söndags, efter mötet där jag predikade, fick jag en kommentar som först gjorde mig glad, sedan fundersam: ”Det är roligt att lyssna på dig, för du är så dig själv när du talar!”
Det jag började fundera på var att det tydligen uppfattades som något ovanligt att en predikant bara var sig själv när han talade. Man kan ju fråga sig varför det har blivit så??
Sen kom jag hem, tittade på min hemsida, och såg den färska bloggrubriken om Kung Ahas och hans tama präst. Och det väckte in sin tur en ny tanke – visst är det bra med associationskedjor?
Det var när jag just hade börjat jobba för Luthersk Inremission, jag hade väl hållit på ett år, så det kan ha varit för typ tjugo år sedan. Jag hade ju inte desto mera kläm på hur en predikant skulle ha sig och bete sig, jag var ju mer van med overall och svetspistol än med slips och blanka skor, och det märktes antagligen bara alltför väl. Så jag fick ju en del goda råd och förmaningar härifrån och därifrån!
”Du borde verkligen klä dig litet mer korrekt”, ”Du borde läsa innantill ur Bibeln, det är mer värdigt än att citera utantill”, ”Du borde vinnlägga dig om att alltid tala högsvenska, och att tala långsamt ocvh tydligt”, ”Du skulle inte ha så mycket betoningar när du talar”, ”Du borde inte röra dig så mycket fram och tillbaka, stå stilla på ett ställe i stället”….till och med fick jag höra att jag borde läsa teologi och bli präst, ”för då skulle människor börja höra på vad du har att säga…
Ja, det var ingen ände på allt som borde ha varit mer passande, och definitivt inte det som var jag, när jag ställde mig upp för att tala! Jag fick till och med en kostym i present vid ett tillfälle, och tydligare antydning är det svårt att tänka sig!
Och jag försökte ställa mig och anpassa mig, och komma ihåg och ta i akt alla de mer eller mindre goda råden! Fast jag märkte ju att jag tappade flytet i det jag gjorde, om jag försökte gå in i ”predikantrollen”.
Sen en dag fann Herren för gott att ingripa i hela domesticeringsprocessen.
När jag var i bön kom följande tanke till mig, kort och gott: ”Aslan är ett vilt lejon, och du ska inte bli Inremissionens tama kalv!”
Jag höll då på att läsa Narniaböckerna för mina barn, och där poängteras minsann att Aslan, böckernas Lejonet av Juda, inte är något tamt lejon! Så den delen av budskapet var klar!
Tamkalven, då?
Jo, när Bileam profeterar om Israel i fjärde Mosebok säger han att Israel är som en vildoxe. Och en vild tjur, det är en bild så god som någon på frihet och styrka! Men sexhundra år senare, när Hosea talar om samma folk, då har det förvandlats till en tamkalv! Och något mer oförargligt än en liten tamkalv är det svårt att föeställa sig…. och det är just tiill sådana som den här världen och dess furste vill göra alla som tjänar Herren!
Jag har levt med det här ordet från Herren sedan dess, påmint mig det och blivit påmind om det.
Vilda och fria och otämjda av den här världens påtryckningar och krav, det är vad ”lejonungarna” är kallade att vara! Med andra ord: sig själva!
Man kan undra om vi kristna så ensidigt har koncentrerat oss på bilden av den milde herden som bär på de små lammen, att vi har tappat bort den här sidan av saken på kuppen…
”Till frihet har Kristus frigjort er! Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen!”