Det var en gång ett människobarn, en ung man, som var mycket angelägen om att leva i Guds vilja.
På samma gång var han mycket osäker ifråga om vad som månne var Guds vilja för honom?
Mer och mer av hans tid gick åt till att försöka be och fråga och på olika sätt ”lyssna in” vad som kunde tänkas vara Guds vilja för honom i varje specifik situation, och han gick omkring med en känsla av överhängande katastrof – en katastrof, som i hans fantasi kunde inträffa, om han skulle råka höra fel, och komma på sidan om Guds vilja!
Småningom var det knappt så han vågade äta frukost utan att fråga Gud om det var OK att han åt, för tänk om Gud ville att han skulle fasta!
Hans beslutsångest blev allt värre, och allt oftare tog han kontakt med sådana människor, som han trodde var i besittning av någon speciell förmåga att lyssna till Herren, och frågade dem till råds om allt han tvekade om.
I det läget kom han i kontakt med en andlig ledare, som var allt det han själv inte var: En stark, självsäker, lyskraftig person, som redan hade samlat en ansenlig skara anhängare!
Halleluja! Här erbjöd sig lösningen på silverfat! Nu behövde han inte längre ängsligt undra över vad som var Guds vilja, nu hade han någon, som i klara och tydliga ordalag kunde tala om för honom vad som förväntades av honom!
Att ingenting fick vare sig prövas eller ifrågasättas, det upplevde han närmast som en lättnad.
Både lära och handlingsprogram var lika huggna i sten som någonsin Mose stentavlor, det var ledarna, och ledarnas skrifter som gällde, punkt och slut, tänk, vad skönt!
Mer än gärna gav han likt Esau bort sin förstfödslorätt, den som bestod i att ta sitt kors och följa Jesus, utan att vara beroende av någon mänsklig förbindelseman, som ”hörde från Gud” för hans räkning.
Mer än gärna tog han den erbjudna skålen med vattvälling , och följde en makthungrig människa istället.
För nu kunde han äntligen skyffla över ansvaret för sitt liv på någon annan!
Det blir så här ibland, när människor inte har fått en sann bild av Jesu Kristi Gud och Fader.
När inte budskapet om vad korset har gjort för oss har landat riktigt, då upplevs Gud lätt som hotfull, krävande och vred, och den människa som försöker vara en sådan Gud till lags hamnar antingen i uppror, eller också i det, som vår unge man hamnade i, nämligen underkastelse.
Detta blir i sin tur alltför ofta underkastelse under en annan människa, eller ett system, eller något, vad som helst, som erbjuder sig att ställa sig själv mellan den osäkra och skrämda människan, och den Gud, som inger henne skräck!
Här har vi då surdeg nummer två, som vill jäsa i församlingsdegen: system som bygger på makt och underkastelse.
När den jäsningen kommer sig igång, då försvinner korset, det kors, som den människa, som är kallad till vila i Kristus, till gemenskap med Herren, och till att följa Honom i frihet och utan fruktan, skulle ta på sig. Det oket är nämligen milt, och den bördan är lätt, vad det gäller vårt förhållande till den Gud som älskar oss så högt, att Han inte ens skonade sin enfödde Son, utan utgav honom för oss alla, för att vi skulle få förlåtelse, frid och evigt liv!
Korset utesluter nämligen allt vad mänsklig maktutövning och manipulation heter, det ställer oss alla på samma nivå, syndare frälsta av nåd, och det öppnar vägen till Guds tron lika på vid gavel för var och en som bekänner Jesus som Herre!
Vi har redan en Medlare, inga mänskliga mellanhänder behövs! Det är vad budskapet om Kristus som korsfäst säger oss…
Men maktmänniskorna har diktat en annan visa, och den sjungs i kör av deras anhängare:
”En konung över oss måste vi ha
en ledargestalt vi kan följa
en som kan tala och folkmassor dra
en som kan svagheter dölja
en som kan konsten att härska och leda
en som kan egna reviret freda
en som är tillräckligt stor och bred
så att vi bara får flyta med
en som befaller oss vart vi ska gå
- allt eget ansvar slipper vi då!
en vi kan kalla rabbi och fader
och krigshövitsman över Guds eskader!”
Men – kärleken till Konungen, vart tog den vägen för vår unge man?
Vad blev det av Jesu befallning, att vi inte ska härska över varandra, utan tjäna varandra, vad blev det av hans ord om att vi inte ska kalla varandra rabbi eller fader, för det är Jesus, som är vår lärare, och Gud, som är vår Fader?
Inte behövde vår unge man någon att underkasta sig, han skulle ha behövt få vägledning att lära känna Gud sådan Han verkligen är!