I det gamla romarriket hade man slavar. Den som äger slavar vill naturligtvis att de ska vara friska, starka och arbetsföra, annars är de en dålig investering. Slavar ska vara produktiva!
Om en slavkvinna födde ett klent eller handikappat barn knäckte man följaktligen helt enkelt nacken på babyn och slängde kroppen i kloaken. Människoliv var inte mycket värda på den tiden.
Men nu har vi ju kommit längre, blivit civiliserade och kultiverade och humanistiska på alla de sätt! Eller?
För en månad sedan publicerade två etikexperter vid Oxforduniversitetet en artikel i Journal of Medical Ethics, där de hävdar att det borde vara lagligt att avliva barn efter födseln, om föräldrarna inte vill ha det.
Motiveringarna tar avstamp i det faktum att aborter är lagliga.
Det är ingen skillnad på att göra abort och att döda ett nyfött barn, hävdar dessa forskare.
De menar att eftersom ett nyfött barn lika litet som ett ofött barn är i stånd att uppfatta sin egen existens som något värdefullt, har det därmed ”ingen moralisk rätt att leva”.
Iltalehti publicerade en artikel om dessa forskare och deras debattartikel, och gjorde samtidigt en webbförfrågan bland sina läsare för att pejla stämningarna bland det finländska folket.
”Vad tycker ni? Ska nyfödda få dödas?”
Jag kom att läsa artikeln och se frågan fyra dagar efter att den publicerats. Då hade närmare trettitusen människor röstat. Av dem ansåg en fjärdedel att detta var en bra idé. En fjärdedel!
Dithän har vi alltså kommit här i Finland. Var fjärde finländare tycker att det vore en god idé att knäcka nacken på oönskade spädbarn och slänga dem i kloaken, om vi använder bilden från det gamla Roms dagar. Så avtrubbade har vi blivit av den abortpolitik vi har haft i decennier redan.
Så helt har vi tappat bort vad en människa är, vad en människa är värd.
Men, det finns ju en slags vansinnets logik i detta.
Var ska man dra gränsen, egentligen, efter att den första gränsen är överskriden?
Alla andra gränser är ju sedan bara ett uttryck för mänskligt godtycke!
Och sådana gränser är som en linje dragen i rinnande vatten, de flyter iväg.
Tionde, tolfte, femtonde, tjugonde graviditetsveckan, vem kan säga var gränsen ska gå?
Med samma motiveringar som man dödar ett barn i moderlivet kan man döda det när det just har kommit ut därifrån, det har dessa två Oxfordforskare nu tydligt och klart påvisat.
Men sedan då? Var dra gränsen?
Ska vi börja låta föräldrar skjuta sina oregerliga tonåringar, när de inte orkar med dem längre?
Och om man säger att en människa, som inte är i stånd att uppfatta sin existens som värdefull, har ”någon moralisk rätt att leva”, vad menar då herrar och fruar etikexperter att man ska göra med alla utbrända, deprimerade, nedtryckta människobarn, som mest av allt har lust att ta repet eller pillerburken, och göra slut på eländet? De uppfattar ju inte heller sin existens som värdefull, när de är som djupast i mörkret!
Ska vi exekutionsvägen tömma fängelserna på de ickeproduktiva medborgare som där sitter inspärrade?
Och gamla människor, som ingen bryr sig om längre, ska vi föra dem till ättestupan?
Det finns ju etikexperter som förespråkar sådant också!
Rena socialdarwinismen, det är vad det är, och inslagen av nationalsocialism är också rätt märkbara!
Det visar sig att den första gränsen också var den sista. Efter det finns inga hållbara gränser.
När vi går över den gräns som Guds bud sätter, då är alla de våra godtyckliga gränsdragningar, som vi försöker sätta istället, bara just gränser dragna i vatten.
De flyter iväg.
För övrigt är det rätt anmärkningsvärt, inte sant, hur allt det elände som fanns i det gamla Rom vaknar till liv igen!