”Han sade att jag har demoner i mig, och sen drev han ut dem, åtminstone sade han att han gjorde det, men jag har inte märkt nån skillnad, varken då eller senare. Snarare mår jag sämre än bättre…”
”Dom sade att jag hade en ond ande, och att de skulle driva ut den, och sen skulle mina problem försvinna, och sen skrek de och bad, men inget hände, så nu undrar jag om den fortfarande är kvar?”
”Hon som skulle driva ut demonen ur mig skrek och hoppade som en häxa, så till slut bara bad jag att hon skulle sluta, det kändes som att det var hon som var besatt och inte jag. Och det dröjde många år innan jag kom över den här upplevelsen, så att jag inte fick ångest av att vara på möten med högt tryck och högljudd förbön – och innan jag insåg att jag aldrig haft nån ond ande, att det bara var den här människan som ville göra sig märkvärdig och verka andligare än hon var!”
Tre såna berättelser har jag alltså hört nu på en vecka, och det är tre för mycket, så nu börjar det vara dags att säga något om saken! (Som kronan på verket kom sedan Kaj Korkea-Ahos sorgliga exorcistberättelse i senaste lördags Vbl, det var nummer fyra. Fast med tanke på den animositet han på senare tid har visat mot sin ungdomsmiljö i de österbottniska kristenheten får man antagligen räkna med möjligheten att berättelsen var en aning färgad…)
Den dyker upp nu igen efter några års paus, den här osunda fixeringen vid onda andar.
Samma frukt bär den som den alltid har gjort: människor blir rädda, människor får ångest- eller får den ångest de redan hade förvärrad, människor blir mer upptagna med den onde och hur han ska bekämpas på alla de sätt än med Jesus. Ett träd som bär sådan frukt är inte mycket att hurra för, därför säger jag att detta är osunt.
Det tycks finnas folk som på fullt allvar tror, att alla sjukdomar, fysiska och psykiska, och alla problem överhuvudtaget beror på onda andar, och bara man lyckas jaga bort dem så löser sig allt. Och det tycks finnas andra, alltför många andra, som är beredda att ta dem på allvar!
Märkligt att vi aldrig tycks komma så långt att vi tar Guds ord på allvar! ”
Inte utöver vad skrivet är”, står det!
Detta innebär, att om vi börja göra och lära sånt som varken Jesus eller apostlarna gjorde eller lärde, då är vi ute på verkligt tunn is! Och varken Jesus eller lärjungarna var några demonjägare. De gick inte runt och klistrade etiketten ”besatt” på människor! Om en demon manifesterade sig i en människa kastade de ut den, och därmed jämt. Sen stod det ”befriad” på etiketten!
Där har vi modellen. Om vi har Guds Ande och Ord med oss, då kommer detta att provocera fram eventuella andemakter, och då så sker får man ta itu med dem, och förvänta sig framgång i hanteringen!
Har vi inte Guds Ande och Ord med oss, då får vi däremot lov att börja leta efter demoner om vi nödvändigt ska ha sådana att bryta arm med – och då kommer eventuella onda andar högst antagligt att rycka på axlarna åt våra utdrivningsförsök och säga som kollegan i Apg 19:16: ”Jesus känner jag till, och vem Paulus är vet jag, men vilka är ni?”
Fram till den punkten, där en demon faktiskt blir framprovocerad av kraften i evangeliet om Kristus som korsfäst, ska vi alltså arbeta med att berätta om Jesus, undervisa i Guds Ord, samtala med människor, så att de får utlopp för svåra minnen och erfarenheter, be för dem – kort sagt, uppföra oss som herdar, och inte som revolvermän från vilda västern, som bara har en lösning på alla problem, nämligen att skjuta skarpt utan att desto mer bekymra sig om vem eller vad som träffas!
Tänk dig att hundra människor kommer till dig i tur och ordning med sina olika problem, sjukdomar och bekymmer. Du har den inställningen att allt löser sig om man jagar bort demonerna.
Sen ställer du diagnos utifrån det, och klistrar på etiketter ur det synnerligen rikhaltiga sortiment av onda andar som finns på din lista. Och bedriver andeutdrivning så det står härliga till.
I verkligheten har en av de här människorna faktiskt problem med andemakter, de andra nittionio inte. En får alltså hjälp av exorcismen, och det tar du som bevis för att din teori är riktig, och fortsätter att gå på i ullstrumporna.
Men vad händer med de nittionio? Jo, de går hem och har ingen hjälp fått, tvärtom, nu mår de sämre än förr, för nu tror de, felaktigt, att de har en ond ande, och att den dessutom inte går att driva ut, eftersom problemet kvarstår!
För deras del blev det alltså mer ångest, mer rädsla, mer oro, inte mindre.
Summan blir då att du har ställt till med nittionio gånger mer elände än du har förmedlat något bra!
Om man bär sig åt på det sättet är det är som om en läkare urskillningslöst skulle skriva ut antibiotika åt alla sina patienter utan att undersöka dem desto mer, därför att han har märkt att ibland hjälper det ju med litet penicillin. En sån läkare är ingen läkare, han är bara en kvacksalvare!
I värsta fall kan det gå så med dem, som faller offer för den sortens religiösa kvacksalveri, att de får en totalt fel bild av vad kristendom är för något, att de börjar – likt Korkea-aho – se hela den kristna tron som ett ångestframkallande maskineri som bygger på rädsla.
Om vi ska undvika att ställa till med sådant måste vi lära oss att begripa, att det är Jesus, som ska vara centralgestalten i en kristen församling och i kristen undervisning, inte den onde!
Vi måste lära oss, att djävulen inte är intressant, inte värd att slösa ett uns mer uppmärksamhet på än absolut nödvändigt! Det är just uppmärksamhet han vill ha, så varför ge honom det?
Vi måste lära oss, att sådant som drar människor närmare Jesus, sådant som förmedlar hans herdehjärta och Guds fadershjärta, och ger verklig befrielse och frälsning, det är god frukt, medan det slags religionsutövning som i värsta fall slutar med att människor först själva får och sedan också till andra förmedlar en total vrångbild av kristendomen som en rädslans och ångestens religion, det är dålig frukt.
I mitt eget arbete utgår jag konsekvent från att det här med att jaga bort skadefåglar, det är ett ibland nödvändigt komplement till det jordbruk, som ska leda fram till att en människa bär frukt för Guds Rike, men det är ingen ersättning för det, om jag får använda den bilden. Försöker vi använda exorcism som en genväg till snabba och enkla resultat blir resultatet tyvärr alltför ofta att vi istället driver människor längre in i deras återvändsgränd…