I Uppb 13 möter vi en av den yttersta tidens centralgestalter på den onda sidan, Antikrist.
Församlingens förståelse av vad han och hans bundsförvanter är och gör är av yttersta betydelse för hur vi ska kunna, med orden från Ef 6, ”stå emot djävulens listiga angrepp och behålla fältet” i den yttersta tidens kaos.
Alltså ska vi ge en hel del utrymme åt att försöka förstå varför Gud låter världshistorien avslutas just på det här sättet som Uppenbarelseboken beskriver.
Själva namnet Antikrist, ett namn som finns enbart i Johannes´skrifter, är sammansatt av orden ”anti” och ”Kristus”. Vi är vana med betydelsen ”mot” när vi talar om att något är ”anti”, men det kan också betyda ”i stället för”.
Här kan vi räkna med att båda betydelserna gäller: Antikrist är både motsatsen till Kristus och en som vill sätta sig själv i stället för Kristus.
Antikrist omtalas också under andra namn i Bibeln, namn som ger en god bild av vad han är för en! Den laglöse, lögnaren, fördärvets man, villoläraren, vilddjuret, varg i fårpäls, förklädd till ljusets ängel – där har vi den grundläggande karaktärsbeskrivningen!
Han omtalas konsekvent som ”han”, i motsats till skökan i Uppb 17, som lika självklart beskrivs som en ”hon”. Det får vi återkomma till.
Det finns en hel del material om honom i Bibeln.
Vi har t ex de tre stora profetiorna i Dan 7, 2 Tess 2, och Uppb 13.
1 Johannesbrevet är också viktigt, det kan nämligen till stora delar användas som signalement på Antikrist.
Det sägs i Uppb 13:1 att han, här kallad ”vilddjuret”, stiger upp ”ur havet”.
Bibeltolkare har i allmänhet förstått detta som en bild av mänskligheten, havet av människor.
Antikrist kommer alltså att komma från mänskligheten, komma i mänsklig gestalt.
Johannes ser i sin syn vilddjursnaturen hos denna varelse, medan människorna här på jorden bara kommer att se en människa – precis som de onda andarna en gång såg Guds Son, för dem en fruktansvärd helig andevarelse, när de såg Jesus, medan människorna bara såg en människa.
Uttrycket ”stiger upp” måste förstås som att han först befinner sig ”i” detta människohav, först lever ett anonymt liv, liksom Jesus levde anonymt i Nasaret, men sedan, genom att draken ger honom makt, lyfts upp till en position över alla andra människor – den position som Jesus avböjer i Matt 4.
Detta är något att lägga märke till för alla Jesu lärjungar!
Makt är något som den onde erbjuder, och makt är något de kristna inte ska ha och utöva!
Makt är en av de grundläggande frestelserna, och egen makt är detsamma som uppror mot Gud.
Det antikristliga riket bygger på makt och maktutövning, och det tvingar sina undersåtar till underkastelse.
”Så är det inte bland er”, säger Jesus, när hans lärjungar försöker fastställa hackordningen i Matt 20:25-28, Mark 9:33-37, och Luk 22:24-27, och ger därmed till känna att hans rike inte grundas på hierarkiska maktstrukturer.
Den förste som utövade makt på ett organiserat sätt här på jorden hette Nimrod. Honom möter vi redan i 1 Mos 10:8-9. Han var sonsonson till Noa, och han var den förste som fick stor makt, grundade ett rike, här på jorden. (Detta säger något om vilken anarki som rådde före syndafloden)
Det sägs att hans rike hade sin början i Babel, och att han sedan flyttade mot nordväst och byggde Nineve. Det händelseförloppet beskrivs mer utförligt i 1 Mos 11, både vad han åstadkom i Babel, och varför han flyttade därifrån.
Nimrod var en väldig jägare ”inför” Herren, sägs det i vår svenska översättning. Det hebreiska ordet, ”li-fene” kan också översättas ”mitt emot”. Denne världens förste maktutövande härskare är alltså den första förebild till Antikrist vi har, en som befinner sig mitt emot Herren, på andra sidan.
Gud såg till att makten åtföljdes av splittring, och så har det varit alltsedan dess – ett effektivt sätt att förhindra att hela den jordiska makten samlas hos en enda person!
Man kan alltså förvänta sig, att Antikrist kommer att göra allt för att övervinna språkgränserna, som kom vid Babels torn, och de därefter uppkomna nationsgränserna, vilka också är Guds verk enligt Apg 17:26, och därmed omintetgöra effekten av Babels förbannelse.
Detta kallas på modernt språk ”globalisering”, och det är absolut nödvändigt för den som vill upprätta ett världsrike!
Att ifrågasätta globaliseringen är inte speciellt populärt idag, man pekar på allt elände med krig och handelshinder och ojämlikhet som det gamla systemet med nationalstater fört med sig, och ser det nya som vägen mot global fred och dito välstånd.
Det här är strängar som den onde gärna både stämmer och spelar på!
Ytterst handlar detta om människans önskan att bygga ett gudsrike utan Gud, att i egen kraft återvinna det förlorade paradiset.
Vi har så svårt att förstå det Paulus säger i Apg 17, nämligen att Gud aktivt åstadkom Babels sönderfall med allt som följde för att människorna skulle söka Gud!
Det gjorde man inte i Babels maktsammanhållna enhet, och skulle aldrig ha kommit att göra det heller. Där hade man nämligen satt upproret mot Gud i system! Vilket medförde att upproret likriktades, och om alla går åt samma håll, då kommer grupptrycket, masspåverkan, att göra det väldigt mycket svårare för enskilda att omvända sig!
Antikrist drivs alltså av en maktsökande, maktutövande ande.
Den andemakten får den kristna församlingen se noga upp med i den yttersta tiden, för överallt där den tar sig in kommer den att bereda väg för Antikrist!
Om man försöker lära av historien kan man se att kungatiden blev inte bättre än domartiden i det gamla Israel.
Det var ingen brist på upproriskhet mot Gud under domartiden, men under kungarna blev det bara värre. En ledare som har makt och leder åt fel håll är värre än den situation där upproret i de enskildas hjärtan så att säga spretar åt olika håll. Uppror som är satt i system är det mest bindande och förblindande och medryckande av alla uppror.
I den kristna kyrkan har perioder och platser med den slags polska riksdag som kallas ”församlingsdemokrati”, där alla ska ha lika mycket att säga till om, och många följaktligen försöker få just sin vilja och sina ideér att gälla, växlat om med olika slags auktoritära påvevälden. Man har då, precis som de gamla israeliterna, trott att man ska få ordning på torpet bara man får en tillräckligt stark ledare.
Och det är precis vad Antikrist vill att vi ska tro!
Men maktutövande ledare har sin andliga hemvist i Babylon. De sätter bara upproret mot Gud i system. Det Gud vill är Andens enhet och ett tjänande ledarskap, men det förutsätter en kollektiv omvändelse från maktens mekanismer, annars går det på tok…