I Uppb 13:7 får vi veta att vilddjuret, när han väl har stigit fram på världscenen och tagit makten, kommer att få makt att föra krig mot de heliga och övervinna dem. Det här behöver vi se litet närmare på. Hur kan det vara möjligt att den ondes utsände får makt att övervinna de heliga, Guds folk? Vi har ju löfte i Luk 10:19 om att ondskans härsmakt inte ska kunna skada oss!
Att det är krig på gång borde i och för sig inte vara någon överraskning, beskedet i Ef 6:12 är klart nog. Att det inte är ett krig med på förhand given utgång i varje enskild drabbning borde också framgå av samma text. Att den kristna kyrkan många gånger under kyrkohistorien har infiltrerats och förlamats av mörkrets makter står också klart för var och en som bekvämar sig att ens litet grann fördjupa sig i kyrkohistorien.
Så varför skulle det då inte kunna ske när själafienden satsar allt han har på sitt sista kort?
Frågan om hur detta kan vara möjligt blir alltså på samma gång också frågan om hur det defacto har kunnat vara möjligt under gångna tider.
Är det så, som en del tycks tro, att Djävulen är jämnstark med Gud här på jorden?
Det finns ju bara två som kan tänkas ge makt åt Antikrist att göra detta. Djävulen – eller Gud.
Det finns ju bara två möjligheter också bakåt i tiden. Vem har gett makt åt ondskan att på så många sätt lägga krokben för kristenheten? Är det Djävulen – eller Gud?
Jag håller för min del en hacka på att det är Gud.
Under vissa omständigheter säger nämligen Bibeln klart att detta är vad som händer!
Vem gav den onde anden i 1 Sam 16 rätt att härja i kung Sauls liv?
Vem var det som hade lämnat Guds folk till att plundras och härjas i Jes 42?
Vem är det som sänder en kraftig villfarelse också över Guds folk i 2 Tess 2?
Gud, Gud, och Gud.
Saul hade fått allt – profetisk gåva, kungakrona, ståtlig gestalt, och till och med ett förvandlat hjärta. Dessutom hade han fått en andlig fader, Samuel, som bistod honom med råd och vägledning. Vad mer kunde Gud då göra för honom? Sedan gick han ut i uppror mot Guyd, och vägrade abdikera trots att Gud sade att han inte längre fick vara kung. I det läget tog Gud till en extrem åtgärd, en sista chans att få Saul att inse att det var dags att vända om. Ondskans andemakter fick makt i hans liv.
Israel hade likaledes fått allt, och tackade med att vända ryggen åt Gud, och kom inte tillbaka trots att Gud under århundraden sände en lång rad profeter att varna dem. Till slut var det tid för sista utvägen: babyloniska fångenskapen. Fienderna fick makt över dem, beskyddet togs bort.
De i 2 Tess 2 hade fått sanningen sig erbjuden, men hade förkastat den och valt att i stället tro på lögnen. Sista utvägen: låt dem få lögn så de storknar, om det är det de vill ha. Kanske de tar reson, ens någon bland dem, när de ser vilken frukt lögnen börjar bära…
Det är alltså fråga om orsak och verkan här!
Den onde kan inte ta makten över Guds folk hur som helst!
Han måste vänta tills den makten ges honom, av Gud, på grund av Guds folks avfall och uppror.
Jag är rätt säker på att kriget mot de heliga inte är något som ligger i framtiden. Det pågår redan, och har pågått länge, och det påverkar oss alla.
I förra avsnittet lade jag fram antagandet att Antikrist, när han kommer, kommer att försöka få mänskligheten att tro att Jesus inte var Guds Son, utan något annat, mindre, i stil med en profet eller en vis människa. Detta därför att Bibeln berättar att ett av de antikristliga kännetecknen är förnekelse av Fadern och Sonen, alltså av inkarnationen. 1 Joh 2:22, 4:1-3.
Om Jesus på det sättet förminskas finns nämligen automatiskt möjlighet för någon annan att göra sig stor istället!
Johannes låter oss också förstå att detta krig mot de heliga var något som hade startat redan på hans tid, inom bara några årtionden från Jesu död och uppståndelse.
Då kan det ju vara av intresse att titta efter vad egentligen var, som då sades om Jesus i syfte att förvränga människors tro!
Ifråga om den saken har vi som väl är dokumentation så det räcker.
Vi kan nämligen förvänta oss, att historien på den här punkten kommer att fortsätta att upprepa sig själv, att Antikrist själv kommer att fortsätta att så att säga slå på samma spik som hans förelöpare genom tiderna har hamrat på.
Under de första århundradena fanns flera olika religionssystem, som går under samlingsnamnet ”gnosticism”. De kännetecknades samtliga av religionsblandning, man tog upp element från olika religioner och blandade ihop alltsammans till en ny soppa.
Den moderna versionen kallar vi ”New Age”.
Det som gjorde dem till ett hot mot den unga kristna kyrkan var att de, naturligtvis, också plockade upp element ur kristendomen, fövanskade dem för att få dem att passa ihop med den övriga smörjan, och sedan presenterade den färdiga spiksoppan som den ”sanna kristendomen”.
De skilde sig från äkta kristendom framför allt ifråga om läran om skapelsen, läran om Jesus, och läran om frälsningen.
Det för för långt att här gå in på gnostikernas kosmologi, det får räcka med att konstatera att de förnekade att Jesus Kristus fötts som människa, de förnekade att Jesu död och uppståndelse hade någon betydelse för människans frälsning, och de förnekade att världen blivit till genom Kristus.
I deras modell var frälsning något man skulle uppnå genom rätt kunskap, vilken man fick genom invigning i olika mysterier. Filosofiska spekulationer var en viktig del av de gnostiska lärorna. De här ideérna har överlevt t ex inom frimurarorden och andra hemliga sällskap – och på många andra håll också, för den delen. En överdriven kristen sakramentalism är också släkt med de här lärorna.
Något sådant som kroppens uppståndelse eller en upprättad skapelse fanns inte heller för dem.
Gnosticismens Jesus var ett himlaväsen, som tillfälligt tagit sin boning i människan Jesus för att genom honom förmedla den ”frälsande kunskapen”.
Det här är en förvillelse som dykt upp om och om igen under tidens lopp.
Dagens motsvarighet inom det som kallas kristenhet finns bland dem som förnekar jungfrufödseln, och som tar avstånd från tanken på ett blodigt försoningsoffer, samt mer eller mindre förlöjligar tron på uppståndelsen. Här intar Westarinstitutet en framträdande roll. Om det sällskapet har jag skrivit mer under rubriken Antikrists profeter
Den andra ytterlighetståndpunkten i förvillelsen intas av dem som har en teologi, som i praktiken menar att uppståndelsen redan skett, att vi ska ha allt här och nu, gudomlig hälsa, gudomlig framgång, gudomligt välstånd och så vidare. Det här är bara ägnat att ge näring åt den köttsliga naturens eviga vinstbegär, och kommer att vara lätt att exploatera för Antikrist, när han kommer med lögnens alla kraftgärningar, tecken och under…
Det starka inflytandet på kristenheten, som kommer från sekulär filosofi, är också ett elände som stammar direkt från den tidiga gnosticismen!
Gud Fadern som Skapare förnekas också, istället påstår man inom gnosticismen att världen skapades av en ond gud, därför är den också ond. Litet som om man skulle säga att Djävulen skapat världen alltså.
Idag har vi, som bekant, också ett mycket utbrett förkastande av skapelsetron också bland de kristna.
Det är dock förvrängningen av Jesus och frälsningen som är det intressanta för oss nu. Det här med skapelse har vi redan behandlat i tidigare avsnitt.
En ännu värre förvillelse, värre för att den är svårare att upptäcka i den form den har idag, fördes fram av prästen Marcion på 140-talet e Kr.
Han sade att GT:S Gud inte var densamme som NT:s, tvärtom, de var två olika gudar, som låg i strid med varandra.
GT:s Gud är för Marcion den skrämmande, vrede, dömande, straffande gud, som skapat världen och håller sitt folk i strama tyglar med lagens hjälp.
NT:s Gud är enligt honom en gud som inte förrän han landade i människan Jesus hade haft något med mänskligheten att göra. Han är idel nåd och kärlek, och har inget med lagen att skaffa.
Någon kroppens uppståndelse finns inte för Marcion, materien är ond, precis som sin skapare, och kristusguden kom bara för att frälsa människornas själ. Därmed förkastade han Bibelns frälsningslöfte och ersatte det med något helt annat och mycket mindre.
Den troende har alltså enligt Marcion att ta avstånd från GT:s Gud och hålla sig till NT:s, och noggrant rensa ut alla föreställningar som alls på något sätt kommer från GT ur sin tro och sitt huvud. Själv rensade han bort hela GT och det mesta av NT ur sin Bibel – han behöll bara tio av Pauli brev samt en noggrant redigerad egen version av Lukasevangeliet.
Det är inte svårt att se paralleller till nutid.
Kristna skiljer allmänt på GT:s och NT:s Gud – inte så att man skulle säga att de är två olika, men så, att man talar om olika ”gudsbilder” i stället. Resultatet är i praktiken detsamma – man förkastar den ene och håller sig till den andre.
Att skrota lagen och satsa enbart på evangeliet är också populärt – då får man ju leva som man vill och får ut mesta möjliga av både tron och världen! Inbillar man sig, i alla fall.
Den som inte vill se att det är just GT:s Gud som är Jesu Kristi Gud och Fader kommer dock därmed att i praktiken förneka Fadern och Sonen.
Att själv välja ut vad man behagar anse trovärdigt i bibeln och sedan skrota resten är också populärt bland dagens teologer och prelater. Urvalet är påfallande likt det Marcion gjorde – det görs ju på ungefär samma grunder, så varför inte?
Resultatet av ett sådant väljande och vrakande blir att de troende berövas det enda verkligt verksamma vapnet mot villfarelserna, nämligen Andens svärd, som är Guds Ord.
Därför vore det av yttersta vikt att vi idag skulle ta oss tid och besvär att gå tillbaka, och se hur man i den första tiden identifierade, mötte, bekämpade och besegrade de villoläror som då hotade att ställa kristenheten under Antikrists välde!
Kriget mot de heliga är ingen batalj med bössa och kanon.
Det här är, som Ef 6 säger, en strid, inte mot kött och blod, utan mot ondskans andemakter.
Det som är skrivet i GT om Gud och hans folk, och deras inbördes relation, är skrivet till undervisning för oss, som har tidens slut inpå oss.
Gör vi om deras misstag kommer det att ha samma konsekvenser, och eftersom kristenheten i stort har valt att göra samma misstag nu som då, är det inte speciellt överraskande att Antikrist kommer att få makt att besegra den.
Inte att undra på att Jesus understryker vikten av at vara ståndaktig ända till slutet!
Det slags tolerans, som anser att man för husfridens tid ska låta alla slags huvudlösheter florera och grassera, och att man aldrig ska slå näven i bordet och säga ifrån, den hade inte varit till stor hjälp mot de angrepp kristenheten utsattes för i den första tiden, och inte har den attityden varit till stor hjälp nu i den sista tiden heller.
Inget krig har någonsin vunnits genom att sticka huvudet i busken och kasta svärdet i sjön!