Då och då under årens lopp har jag träffat och samtalat med människor som har fått nej när de velat bli medlem i någon församling.
En enda gång hade församlingen i fråga vägrat att uppge någon orsak, vid något enstaka tillfälle hade orsaken angetts vara, att den sökande inte höll måttet ifråga om det som förr kallades ”kristligt nit och god vandel”, men i det överväldigande antalet av fall var orsaken rätt och slätt den, att den sökande inte var döpt enligt de kriterier, som församlingen ställt upp.
Detta är något som har börjat väcka allt större frågetecken inom mig.
Visst vet jag att t ex pingstväckelsen av tradition har krävt troendedop som förutsättning för medlemskap, men bara för att man alltid har gjort på ett visst sätt, är det ju inte därmed sagt att detta är det enda sanna och rätta!
Låt mig förklara hur jag tänker!
Jag börjar med att ta mig själv som exempel.
Under åren 1990 – 2006 var jag predikant inom en inomkyrklig väckelserörelse, och barndöpt.
Under hela denna tid fick jag regelbundna inbjudningar till många olika friförsamlingar, också många pingstförsamlingar, jag predikade, undervisade, samtalade med människor och bad med dem i dessa församlingar.
Jag hade alltså förtroende att handha både offentlig undervisning och enskild själavård i dessa församlingar, men om jag hade sökt medlemskap hade det blivit tummen ned!
Här förelåg en uppenbar inkonsekvens, och inkonsekvenser stör mig. Gud är inte oordningens Gud, utan fridens!
Jag har också under hela min tid som kristen hållit fast vid tanken att Jesus bara har en församling, att Kristus bara har en kropp.
Detta är nämligen vad Bibeln lär i frågan!
Vem hör då till denna Kristi församling?
Vi låter Jesus själv besvara den frågan: ”För att var och en som tror på mig ska ha evigt liv”.
Den helige Ande sekunderar genom Paulus: ”Om du tror i ditt hjärta att Gud har uppväckt Jesus från de döda, och med din mun bekänner att Jesus är Herre, då blir du frälst!”
Inför Herren räcker det alltså med hjärtats tro och munnens bekännelse, för att en människa ska bli upptagen till att vara ett Guds barn, och därmed en medlem i Kristi församling.
Har vi då en praxis som ställer ytterligare formella krav på en människa för att hon ska duga som medlem i en jordisk församling, då har vi hamnat i den situationen, att en människa som duger åt Herren, duger som medlem i Kristi församling, inte duger som medlem i pingst- eller baptistförsamlingen! Och detta får väl ändå sägas vara ytterligt märkligt!
Här kanske nu någon vän av ordning vill inflika, att Jesus ju i Mark 16 säger att den som tror och blir döpt ska bli frälst.
Ja, det säger han, men det är bara halva versen.
I andra halvan säger han att den som inte tror ska bli fördömd – och i den halvan sägs inget om dopet!
Det är tron på Jesus som frälser, räddar från fördömelsen!
En kristen ska vara döpt, om det bara är möjligt, om den saken är det ingen diskussion, men dopet är inte en förutsättning för att undgå fördömelsen!
Ännu har jag för övrigt inte stött på något fall där det skulle ha handlat om att någon medlemskaps-sökande skulle ha vägrat att bli döpt.
Det saken gäller är att många goda kristna, som har blivit döpta som barn, ser sig som redan döpta, och inte ser någon mening med att göra om det!
Ifråga om den saken kan vi läsa Bibeln tillsammans och samtala och söka mer klarhet, och som av mina övriga skriverier här på hemsidan framgår har jag min åsikt klar i den frågan, men det jag här ifrågasätter är den praxis, där olika dopsyn görs till en stötesten i medlemsfrågan!
I många fall går det ju så, att de sökande låter döpa sig i alla fall, detta för att de vill bli fullvärdiga medlemmar i den församling de har kommit att betrakta som sitt andliga hem.
Men, handen på hjärtat, är det så vi vill ha det?
Att människor på detta sätt i praktiken kommer att betrakta troendedopet som en medlemsintagningsceremoni?
Då befinner vi oss i frikyrkan i precis samma situation som vi har häcklat kyrkan för, då har också vi börjat skaffa oss medlemmar genom att döpa folk!
Hur har vi då hamnat i denna soppa?
Jag tror att det handlar om den urgamla motsättningen mellan lagen och evangeliet.
Jesus ber för alla dem, som genom apostlarnas ord ska komma att komma till tro på Honom, ber att de alla ska vara ett.
Evangeliet är alltså tänkt att förena alla som tror på Jesus, förena dem just genom detta, att de tror på samme Frälsare!
Vad är det då som skiljer människor, som tror på Jesus, från varandra?
Svar: lagen åstadkommer detta.
Vi har alltså den situationen, att både lag och evangelium har en åtskiljande verkan, men på olika sätt.
Evangeliet skiljer dem, som tror på Jesus, från dem som inte tror, det skiljer Guds Rike från världen.
Lagen igen åstadkommer splittring mellan dem som tror, söndring inom Kristi kropp!
Lagen börjar sitt splittringsverk i samma ögonblick, som vi inom Kristi församling börjar ställa krav på varandra, tala om för varandra vad den andre måste leva upp till eller göra, utöver att ha hjärtats tro och munnens bekännelse till Bibelns Kristus, innan vi är beredda att godkänna varandra.
Detta är vad Galaterbrevet handlar om, det brev i Nya Testamentet som totalt förkastar varje form av ”omskärelse”, varje handling som somliga kristna kan komma på idén att kräva av andra, innan de riktigt på riktigt godkänner dem.
Någon gång behöver vi inse och underordna oss det faktum, att kristen enhet aldrig kan byggas på ”rätt lära”.
Om Jesus hade sagt, att han ber att alla de som kommer till tro på apostlarnas ord ska vara ett, då hade lärans väg varit framkomlig.
Men nu sade han inte så. Han sade ”alla de, som genom deras ord kommer till tro på mig”.
Enheten i Kristi församling bygger alltså på Jesus själv, Jesus allena.
Föreställningen om den slags enhet, som bygger på att alla omfattar exakt samma doktriner in i minsta detalj, har fört oss fram genom kyrkohistoriens alla krig, strider, kättarförföljelser, och splittringar fram till dagslägets lapptäcke av olika samfund och grupperingar.
Spåren förskräcker.
Jag vill alltså mena, att om en människa tror på den Jesus, som Bibeln berättar om, den tro som är så mästerligt sammanfattad i den apostoliska trosbekännelsen, och bekänner den tron inför andra genom att öppet vilja vara med i en kristen församlingsgemenskap, då finns det ingen anledning att neka henne medlemskap i den gemenskapen!
Tvärtom, om man utestänger sådana människor, då är man därmed med och bidrar till den splittring i Kristi enda församling, som Jesus bad att inte skulle finnas!
Vid olika tillfällen har vänner av den nuvarande ordningen menat att vi, om vi på detta sätt sänker tröskeln till våra församlingar, börjar ägna oss åt rent proselytmakeri, och överger det vi har haft, bara för att söka få mer medlemmar.
Man menar då att det är bättre att de människor, som vill vara med i gemenskapen får vara det, men att nuvarande kriterier för fullt församlingsmedlemskap får stå kvar.
Då bortser man ifrån vad en proselyt egentligen är.
Ordet kommer från judendomen på Jesu tid.
Man hade då infört en ordning, där hedningar, som fruktade Israels Gud, men inte var beredda att låta omskära sig och bli fullvärdiga judar, ”helproselyter”, visserligen gärna togs emot av judarna, men inte fick tillträde till templets inre förgård, utan fick stanna ute på hedningarnas förgård. Dessa kallades ”halvproselyter”.
Vi sysslar alltså i allra högsta grad med proselytmakeri, om vi, likt judarna, gärna tar emot dem, som visserligen tror på Jesus, men har en annan förståelse av dopet, i vår gemenskap, men samtidigt signalerar att de ändå inte riktigt duger, inte är fullvärdiga!
Den som duger åt Jesus ska också duga åt de andra, som tror på Jesus.
Den som Gud har upptagit ska inte förkastas av andra Guds tjänare.
Om vi predikar och lever evangelium, då förenar detta alla dem som tror på Jesus.
Om de troende skiljs åt och graderas, då har lagen smugit sig in, och då är vi inte längre evangeliets tjänare fullt ut.
Så tror åtminstone jag.
Vad tror ni?