Det är i runda tal trettio år sen jag först stiftade bekantskap med J R R Tolkien och hans fantasyvärld. Då läste jag hans böcker just som fantasyromaner, imponerades av hur trovärdig han lyckats göra sin värld, och hur genomarbetat och sammanhängande alltihop var. Vartefter har jag också börjat se andra saker i dem!
I julhelgen kom jag att läsa hans grundläggande verk, ”Silmarillion”, på nytt, och eftersom jag då samtidigt höll på att fundera på det kommande tusenårsriket, och det sista upproret i slutet av det, insåg jag plötsligt vad Tolkien hade tänkt och ville säga med berättelsen om Numenor och dess fall.
Här fanns en genomtänkt förklaring till hur det kan vara möjligt att människorna efter tusen år i fred och välstånd fortfarande låter sig luras av den onde till att göra uppror mot Gud!
Tolkien berättar hur de få som överlever den sista stora drabbningen mellan ljus och mörker i Midgård som belöning för sin trohet mot Ljuset får en ö i gåva, en paradisö, där de får långa liv och hälsa, och till en tid blomstrar och växer i både vishet och antal. Två saker fattas dem dock. De får inte segla västerut, mot Ljusets egentliga boningar, där evigt liv och evig lycksalighet finns, och de har inte själva evigt liv.
Detta utnyttjar då en av ondskans överlevande makter, Sauron, för sina syften. Han kommer som en ljusets ängel till Numenor, och övertalar steg för steg folket där att med våld försöka ta det som de ännu inte fått, nämligen odödlighet. Vilket till slut leder till att de bryter förbudet och seglar västerut med en väldig armada, mot sin egen undergång.
Tusenårsriket påminner om Edens lustgård. Människorna där har nästan allt, men där kommer ännu att finnas någonting, som de ännu inte har, men som de kan frestas att försöka ta, innan tiden har kommit då Gud skulle ha gett det. Eller så är det något, som Gud aldrig har haft för avsikt att ge, men som människan ändå vill ha.
Jag undrar jag, om det kan vara så, att profetian i psalm 2 i Psaltaren sträcker sig ända fram till slutet av tusenårsriket. Där finns i varje fall ett scenario beskrivet, som passar in till punkt och pricka. Sonen är insatt som konung på Sions berg, när det här upproret startar! Och om det är så, då är det makt för egen del, och därpå följande förkastande av Herren som härskare, som är de strängar frestaren spelar på vid tidens slut!