Att tala och rädda sin själ

En och annan har undrat varför jag skriver som jag gör i en del inlägg här på sidan, framför allt när jag av och till har påtalat diverse missförhållanden i den finländska kristenheten. Varför kan jag inte nöja mig med att skriva om trevliga, glada, positiva saker?

Och kanske det är fler som undrar, fast inte så många har vågat eller velat ta kontakt!

Någon har tyckt att tonen i en del av det jag skriver är vass och argsint.

Och visst skriver jag ofta med engagemang när jag sätter mig vid datorn! Det är ju just när något har fått mig att reagera, som jag skriver den här typen av inlägg!

Mitt engagemang gäller i grund och botten egentligen bara en enda sak, nämligen människors frälsning och fördjupning i frälsningen, och sådant, som enligt mitt förmenande ställs som hinder för detta, får mig naturligtvis på krigsstigen!.

En del människor reagerar med ledsenhet, andra med sorg och besvikelse, någon kanske blir deprimerad, somliga byter samfund, när de ser att det,  som händer i det egna sammanhanget, inte längre har något med Guds vilja och väg att skaffa.

Jag (och många andra med mig) reagerar med att bli arg.

Det finns ett andligt sökande i dag, precis som det fanns för hundra år sedan, och alltid har funnits, men skillnaden mellan förr och nu är att detta sökande har så många andra vägar att söka sig nuförtiden. Kraven på trovärdighet har alltså ökat för kristenhetens del, om sökarna ska se oss som något alternativ!

Och en kristenhet som inte är trogen ”den himmelska synen”, vilken trovärdighet har den? Alltså måste man ju säga ifrån, när det kastas loss från Guds uppenbarade vilja!

Jag har också fått reaktioner på några inlägg, som upplevts ge en alltför negativt ensidig bild av den lutherska kyrkan.

Och den kritiken kan jag förstå! Det finns ju de facto gott om folk på gräsrotsnivå inom luherska kyrkan, både vanligt folk och församlingsanställda, som fortfarande tjänar sin Herre i trons lydnad! Jag är inte på något sätt ute efter dem!

Men där finns också både vilsenhet och villfarelse, och där sådan finns måste den påtalas, och de som ger upphov till den ställas till svars.

Annars får vi bara se en accelererande fortsättning på den process som beskrivs med orden ”litet surdeg syrar hela degen”.

Någon har tyckt att jag är alltför misstrogen och misstänksam vad det gäller den goda viljan hos de kyrkliga beslutsfattarna.

Enligt mitt sätt att tänka är varje människa värd förtroende till dess hon har förbrukat sitt förtroendekapital. Från den punkten får man sedan så lov att börja förtjäna förnyat förtroende!

Som jag ser det har den sortens teologer och kyrkomän, som jag av och till har kritiserat här, förbrukat sitt förtroende genom att både initiera och på olika sätt bidra till den vilsenhet och villfarelse som nämndes här ovan!

Till dess jag ser några konkreta steg i riktning mot omvändelse på det hållet, finner jag det följaktligen vara mer än lovligt blåögt att bara fortsätta att lita på att de nog ändå på något obegripligt sätt ska leda Guds folk åt rätt håll.

Och någon har också tyckt att jag kunde gå och skälla under eget träd i stället för att skälla på ett kyrkosamfund jag inte ens är medlem i.

Och detta är en öm punkt, som jag är mycket medveten om. I och för sig har jag nog emellanåt framfört saltade synpunkter också på vad som sker inom frikyrkligheten, men jag har ju inte låtit mig nöja med det.

Vad har jag att göra med evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, jag som har lämnat det samfundet för många år sedan?

Borde jag inte hålla min mun stängd vad det gäller en annan kyrkas inre angelägenheter?

Borde jag inte bara rentav dra en suck av lättnad och tänka att det där angår mig inte längre?

Kanske det.

Men å andra sidan: Jesus har fortfarande bara en församling.

Inte alla pingstvänner och inte alla lutheraner hör dit, Herren ensam känner de sina, och Han vet vilka som både i sitt hjärta tror att han är uppstånden och levande, och till sin frälsning med sin mun bekänner Honom som Herre.

Mest av allt har jag min identitet i den församlingen, mest av allt tillhör och tjänar jag Kristi kyrka, inte det ena eller andra jordiska samfundet!

Därför blir det också så svårt för mig att rycka på axlarna och vända ryggen till, när jag ser att bröder och systrar far illa, blir vilsna, blir vilseledda, lurade bort från den uppriktiga troheten mot Kristus..

Jag beklagar om det jag skriver uppfattas som argsint kritik på gränsen till skäll, även om jag inser att det kan tolkas så.

Jag kan bara säga att de inlägg jag skrivit i de här frågorna, de har jag skrivit utifrån nöd för mina medmänniskor, nöd över det som håller på att gå oåterkalleligen fel, och också en nöd över att det är så få som som är villiga att säga ifrån!

Jag finner inget nöje i att göra det, jag bara känner att jag måste!

Nu inbillar jag mig inte för ett ögonblick att det jag skriver på den ena eller andra webbplatsen skulle ha någon inverkan på vad den ena eller andra kyrkoledningen tänker eller beslutar.

I deras ögon är jag bara en privatfilosof och knutpredikant, en vildögd fanatiker som ingen behöver ta på allvar – eller jag vore det, om de alls var medvetna om min existens.

Det är för gräsrötterna, sådana som jag själv, som jag skriver, för att de ska våga tänka tanken att allt vad biskopar, präster,  pastorer, och övriga prelater säger inte automatiskt är sant bara för att de har något slags titel.

Jag skriver för att åtminstone det hindret för väckelse ska undanröjas,  som består i att många, som kan läsa innantill i Bibeln,  och därmed ser åt viket håll det vore rättast att gå, ändå av missriktad lojalitet känner sig tvingade att följa ledare som går fel.

Någon har också undrat hur jag vågar säga sånt som jag emellanåt har sagt.

”Begriper du inte att du straffar ut dig från sammanhang efter sammanhang på det här sättet?”

Jovisst inser jag att den risken finns. Men på frågan hur jag vågar har jag ett mycket enkelt svar: Hur skulle jag våga låta bli? Jag sätter mer värde på min själ än så!

Hes 3:18-19 gäller fortfarande.