Andligt ledarskap 2

Innan jag går in på några detaljer skulle jag vilja börja med några allmänna iakttagelser från Gamla Testamentet, vilka fortsättningsvis  gäller för alla nivåer av andligt ledarskap.

I det gamla gudsfolket fanns det kungar, domare, präster, och profeter. De utövade alla någon typ av ledarskap, men ur vårt perspektiv är det kungarna och domarna som är mest intressanta. Inte för att jag menar att profeterna är ointressanta, men deras tjänst berörs också av skillnaden mellan kungar och domare, precis som alla andra ledartjänster.

Vi ska alltså ta en titt på skillnaden mellan det ledarskap som utövades av domarna, och kungarnas sätt att regera!

En ledare behöver ha auktoritet, det här svårdefinierade något, som får andra att respektera en och ta intryck av det man säger. Frågan blir då: Varifrån ska auktoriteten i den andlige ledarens liv komma?

Ofta försöker ledaren härska i kraft av en dominerande personlighet, eller med stöd av en uppbackningsgrupp. Påtryckningar och manipulation är också vanligt. Allt detta är maktutövning, vilket är världens sätt att leda –  det går ut på att ledarna försöker få de andra att göra som ledarna vill, och för att lyckas med det använder man sig av makt, inte av auktoritet.

I Kristi församling är det inte meningen att ledarna ska utöva makt på ovannämnt sätt. Den andlige ledaren ska få sin auktoritet från Gud, vilket innebär att ledaren med nödvändighet är en bönemänniska. Det finns nämligen bara ett sätt att få sin auktoritet från Gud, och det är att man arbetar för att Guds vilja ska ske, inte ens egen!

En rätt ledare är dessutom inte bara en förebedjare, han inser också sitt eget behov av förbön. Paulus är ett gott exempel på detta.

Kanske vi också ska påpeka att begreppet ”andliga ledare” innefattar alla, som på något sätt vägleder och betjänar någon eller några andra kristna, inte bara de som vuxit in i ett ledarskap på tjänstegåvans nivå. Samma andliga principer gäller, som sagt, för allt ledarskap!

Om man ser på de stora andliga ledarna i både GT och NT märker man att de har det gemensamt, att de saknade makt, men hade en utomordentlig auktoritet!

Om vi tar Mose som exempel, ser vi att han inte hade någon möjlighet att tvinga folket till lydnad. Han hade ingen maktapparat, inget stöd av majoriteten, ingen hemlig polis, ingenting.

Han var till och med på vippen att bli stenad några gånger, när folket var missnöjt med honom, och räddades bara genom Guds direkta ingripande. Ändå blev hans auktoritet bevarad, och hans ledarskap befäst, för han sökte hela tiden Guds vilja, inte att han skulle få sin egen vilja fram!

Hosea 13:9-11 talar om dessa två slags ledarskap. Domarna är den typ av ledarskap som Gud ger, kungarna är världens.

I de här verserna gör Gud bokslut över det Israel, som hade förkastat hans modell för ledarskap och i stället velat ha världens modell, och på den vägen hamnat i fördärvet.

 Domaren fungerar så, att han uppenbarar Guds vilja, vägleder dem han betjänar, men han har ingen makt att tvinga någon att lyda.

Det är en sak mellan Gud och folket hur det ska bli med lydnaden. Om folket frivilligt underordnar sig domaren och erkänner hans auktoritet, innebär det välsignelse. Om inte, så sinar välsignelsen vartefter.

Mose var den förste domaren i Israel, och efter honom kom andra. Gud ville leda sitt folk i frihet, i det vi kallar trons lydnad, men när folket småningom vände sig mot honom, och inte ville lyda domarna, blev följden kaos.

Domarbokens sista vers säger att var och en till slut gjorde som han själv ville.

”Det här fungerar inte, alltså är det fel på systemet”, sade Israels folk i 1 Sam 8 efter 300 år med domare.

(Det är ju alltid samhället, eller regeringen, eller ens egen dåliga barndom, som det beror på när det går fel, aldrig en själv. Märkligt!)

I 1 Sam 8 kommer de så till Samuel, som då var domare i Israel, och presenterar sin egen modell för hur de vill ha det.  ”Ge oss en kung, gubbe, så det blir någon ordning på torpet!” Istället för ett ledarskap, som ledde genom auktoritet, inte genom maktutövning, ville de nu ha en makthavare över sig.

De ville alltså bli tvingade till den lydnad, som de inte frivilligt hade velat gå in i!

Det som Samuel sedan på Guds uppdrag säger till dem om vad som ska bli den konungs rätt, som börjar härska över dem, borde vara en varningssignal för de kristna människor, som idag mer eller mindre öppet förespråkar ett ”starkt ledarskap”, och därmed avser en auktoritär, maktutövande ledarskapsmodell!

Vill vi ha den här sortens ledare får vi det. Det är enda sättet Herren kan visa oss hur totalt fel det blir, om vi väljer att förkasta Guds modell för andligt ledarskap.

 Gud gav dem alltså en rejäl åthutning, och sedan gav han dem en kung, och genom att ge profetisk gåva åt Saul gav han också kungen alla möjligheter att sköta jobbet, men eftersom kungen hade världslig makt gick det åt skogen.

Saul förblindades av den makten, och började härska genom den istället för att lyda Gud, och slutade småningom som avfällig besökare hos ett spiritistiskt medium. Hans undersåtar var rädda för honom, och underkastade sig hans makt därför att de inte vågade annat.

De hade velat ha en maktutövande ledare, och de fick en sådan. Trots att det gick bra för Israel ganska länge under Saul, slutade det ändå i en nationell katastrof.

Sedan kom David. David kallades kung, men i verkligheten fungerade han i sin relation till Gud som en domare! Han frågade Gud och han lydde Gud. Han var krossad och ödmjuk inför den verklige Kungen.

Samtidigt var han beslutsam och handlingskraftig i sitt ledarskap, och hans folk följde honom av kärlek och respekt. Han var alltså en ödmjuk man som ledde genom auktoritet.

Köttets, den gamla syndanaturens, förkrosselse är en grundförutsättning för andligt ledarskap.

Det innebär bland annat att låta Gud avslöja ens personliga ambitioner, och vara villig att låta dem krossas. Först då kan man vara med och helhjärtat bygga på Guds hus, och inte på sitt eget lilla kungarike.

Det här med makt och maktutövning är annars något som kommer i många olika förklädnader

 En av de aktuella frågorna idag är den huruvida Guds församling ska ses som en demokrati, eller om den är något annat, och i så fall vad.

Utifrån de två slags ledarskap, som ovan beskrivits, kanske man kunde formulera ett svar på den frågan!

En demokrati fungerar enligt principen en röst per medlem/medborgare. Majoriteten bestämmer.

Vi är, uppfostrade till det som vi är, benägna att betrakta den modellen som överlägsen alla andra. Bland världsliga system är den också bland det bästa som den fallna människan har kommit fram till, detta därför att den fördelar makten på så många händer som möjligt!

I praktiken går det ju inte att alla är med och bestämmer om allt, så därför använder vi oss av representativ demokrati – vi väljer människor, som sedan ska sköta de gemensamma angelägenheterna, och om de inte sköter sig, väljer vi in någon annan i stället om fyra eller sex år.

Grundprincipen är dock att det i ett demokratiskt system, precis som i alla andra mänskliga, världsliga styresskick, är fråga om makt, och vem som ska utöva den. I demokratins fall utgår makten från folket, väljarna, i en diktatur från diktatorn, men makt handlar det om i båda fallen.

Om det nu är sant, det som jag skrivit här, att ett rätt andligt ledarskap inte har någon makt, att det inte är tänkt att vara maktutövande, att Guds Rike överhuvudtaget inte bygger på världens makt- och underkastelseprinciper, då faller själva grunden för den demokratiska principen!

Det finns ju ingen makt att fördela i Kristi församling! Här finns ingen makt som utgår från folket!

Jesus ensam har all makt.

Vi andra har uppgifter, som Han delegerar åt oss.

I de uppgifterna har vi ett mått av auktoritet, som bygger på att Han, som har makten, har gett oss ett uppdrag.

Den auktoriteten har vi så länge vi underordnar oss Honom, som har makten.

Så snart vi börjar ta oss makt, överordna oss andra, börjar vi också förlora den andliga auktoriteten!

Den romerske centurionen i Matt 8:5-13, han som Jesus berömde för att han hade så stor tro, han hade helt enkelt begripit hur det hela fungerade, utifrån sin egen ställning som officer i romerska armén.

Så länge han lydde sin överordnade, kunde han också förvänta sig att bli åtlydd av sina underordnade.

Skulle han ha gjort uppror, och börjat utöva makt enligt eget gottfinnande, då hade han varit ute ur systemet direkt!

Då hade han inte längre haft kejsarens makt bakom sin auktoritet.

Han hade insett, att grunden för att Jesus kunde befalla sjukdom och andevärld var att han lydde sin Fader till hundra procent.

Den som själv står under lydnad kan förvänta sig att bli åtlydd!

Ledarna i en rättfungerande församling ska inte vara folkvalda, inte på ett sådant sätt, att de blir valda utan att Gud blir tillfrågad desto mer, och inte på ett sådant sätt, att de kriterier, som  Guds Ord ger för vilka kvalifikationer en andlig ledare bör ha, blir åsidosatta.

Vi människor väljer efter vad som är utvärtes för ögonen, så det brukar inte bli så bra.

Istället för att utse ledare enligt eget behag, är folkets uppgift att erkänna de ledare Gud ger, och att avvisa dem som kommer i eget namn. Skillnaden mellan att vi själva väljer ledare, eller att vi väljer att ta emot dem som Gud har utvalt, det är i princip en skillnad mellan liv och död för den kristna församlingen.

Vi behöver alltså ha en ständigt pågående prövningsprocess i den kristna församlingen, som ska förhindra att ett maktutövande ledarskap listar sig in och tar kontroll!

Om en människa har den karaktär och de gåvor som erfordras för att sköta en tjänst i församlingen, då är det församlingens sak att ge erkännande och utrymme åt den gåvan. Det är så vi tar emot den tjänstegåva som Gud vill ge!

Sedan har församlingen ansvar för att också i fortsättningen pröva den personens ledarskap.

Inte är det meningen att vi blint ska lyda alla infall och visioner pastorn kommer med!

Inte heller är det meningen att vi av hänsyn till egen bekvämlighet och ovilja att göra något nytt ska förkasta bra, av Gud inspirerade saker!

Vi ska pröva allt, söka Guds vilja genom bönen och Ordet, och om vi då ser att herden går åt rätt håll, då ska vi följa honom och stöda honom!

Guds församling är alltså varken demokrati eller diktatur, den är en teokrati.

Detta grundläggande faktum har ibland missförståtts och missbrukats så, att människor i Guds namn har börjat utöva makt över sina medkristna, och det har i sin tur lett till att man på en del håll ser rött om någon uttalar ordet teokrati, medan andra här ser en möjlighet att få utlopp för egna maktambitioner, och mer än gärna ropar ut att församlingen inte är någon demokrati!

Båda parter har fel, åtminstone vill jag mena att det är så.

I Guds Rike är Jesus ensam kung. Det är teokratins sanna innebörd. Vår strävan och längtan ska alltid vara att Hans vilja ska ske, att vi ska kunna hjälpas åt att höra och förstå vad Han vill, och i endräkt rensa bort alla andra viljor som vill tränga sig in. I den uppgiften får församling och tjänstegåvor hjälpas åt, för vi behöver varandra!

Vi har för övrigt ett varnande exempel i Uppb 3 på vad som händer när man inför folkvälde i församlingen.

Rika och mätta och nöjda tyckte de sig vara där i den laodiceanska församlingen, utan att begripa att de i verkligheten hade blivit fattiga och nakna och ömkansvärda och blinda i sin ljumhet.

”Laodicea” betyder ungefär ”folket bestämmer”. Till den församlingen säger Jesus att han ska spy ut den ur sin mun om de inte omvänder sig.