I 2 Kor 4:2 står det så här: ”Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt, och använder inga knep”
Uppenbarligen var det här med hemligheter, sånt man inte gick öppet ut med, utan bara lät vissa invigda få del av, ett tillräckligt stort problem redan under första kristna tiden för att aposteln skulle se sig föranlåten att ta upp det!
Det fick vi ju i och för sig en aning om redan i avsnittet där jag tog upp gnosticismen.
Man hittar spår av detta redan i GT.
Hes 8:6-12 Här får profeten inblick i ett sällskap som sysslar med hemliga ritualer. Gud kallar det för onda vidrigheter.
Före detta hände hade man i Israel också sysslat med mindre hemliga, men dock onda överenskommelser, sådana som inte hemliga, men dock skamliga, alltså.
Jes 28:14-18 Här talas om ett förbund med döden, vad är det?
Jes 30, här söker Israel en försvarsallians med Egypten, ett land där dödsguden Osiris kult var mycket stark. Man kan på goda grunder förmoda att detta är det förbund med döden som man hänvisar till i Jes 28.
Samma sak dyker upp också längre bakåt i Israels historia.
1 Kon 5:12, här berättas om Salomos förbund med Hiram, kungen i Tyrus. Det skulle ha räckt med fredliga relationer till grannlandet, så som Salomos far David hade haft, men Salomo tar ett ödesdigert steg längre.
Beskrivningen i Hes 28:12-17 av den andefurste, som härskade över Tyrus, ger tydligt vid handen att detta inte var ett folk, som Guds folk borde ha några nära förbund med!
Det var antagligen det här förbundet som var startskottet till Salomos avfall på hans ålderdom.
2 Krön 16:7-9, här talas det om den gudfruktige Asas förbund med Arams hedniske kung.
2 Krön 19:1-2 berättar om den rättfärdige Josafats förbund med den ogudaktige Ahab
Ahab själv gifte sig med en prinsessa från en av Tyrus´randstater, vilket om något är ett förbund, och hon drog honom fel.
Gemensam nämnare: alla dessa kungar i Israel gick i förbund med ogudaktiga.
Detta är i princip att gå i förbund med döden.
De får alla bister förmaning av Guds profeter, och det gick på tok för alla utom Josafat.
Guds folks historia är, som redan sagts, en historia som grundar sig på förbund. Det är mot den bakgrunden inte överraskande att den onde också kommer dragande med förbund, som han vill lura oss in i!
Hemliga sällskap, där bara de invigda får vara med och se vad som händer, har alltid varit populära, det fyller människans behov av att kännna sig speciell och utvald, och att veta sånt andra inte vet.
Tyvärr finns det alltid ett eller annat sorts förbund inblandat i systemet, på ytan för att få medlemmarna att bevara hemligheten, men på djupet för att binda dem till något ont.
Den kristne löper alltså risk att sig själv ovetande gå i förbund med död och dödsrike, och sedan dras in allt längre, vartefter han så att säga stiger i graderna i sällskapet.
Det här vet förstås ondskans andemakter, och följaktligen har problemet med allsköns ordnar och slutna sällskap av mer eller mindre ockult slag följt oss kristna ända till denna dag, och utövat ett mindre gott inflytande.
Utan att här göra någon ingående lista eller granskning över alla olika hemliga sällskap som gärna vänder sig just till kristna för att rekrytera medlemmar, sådana som funnits eller finns idag, kan vi ändå ta oss tid att peka på några drag, av vilka de flesta förefaller vara gemensamma för dem alla.
Man talar om Gud, och har ett till synes mycket tilltalande program med höga målsättningar. Vilken gud som avses varierar med vilket land man befinner sig i, men i kristna länder är det vår Gud man med läpparna bekänner sig till.
Frimurarna räknar nämligen med att den gud de själva i verkligheten tillber är den verklige högste guden, och att alla andra gudar bara är lägre varianter.
Man är organiserad i många olika grader, och nybörjaren får i de första graderna inte veta så värst mycket om vad som egentligen pågår. Dock finns dödssymbolerna i form av likkistor, dödskallar och dylikt med från början i invigningarna till högre grader, och man avkrävs också absolut tystnadsplikt på ett tidigt stadium. Hemlighetsmakeriet genomsyrar hela organisationen.
Den fornegyptiska Osiriskulten lever vidare inom frimureriet i form av att man vid invigning ska lägga sig i en likkista, som symboliserar död, och sedan kliva ur den igen, vilket symboliserar uppståndelse. När man kommit tillräckligt högt i graderna börjar det klarna, att det man har gjort är att leva sig in i myten om Osisris död och uppståndelse, och därmed vara med och kalla guden tillbaka till livet.
De stora hemliga sällskapen har en vision om att de ska vara ”Arkitektens och mästerbyggarens” – deras benämning på den gud de tjänar – redskap att föra mänskligheten in i en tid av fred och välstånd.
Ett citat från en framstående frimurare, Joseph Fort Newton:
”När frimureriets ande härskar över jorden, som den säkerligen till slut kommer att göra, då kommer frimurarsamfundet att bli en världsvid sammanslutning för vänskap och rättvisa, affärsvärlden en mänsklighetens tjänare, lagarna en välsignelse, hemmet mer heligt, och alla tempel en plats för en enda, enkel tro.
När frimureriet har segrat kommer varje tyrann att vara störtad,och människorna ska vinna frihet…”
Målsättningen är alltså varken mer eller mindre än världsreligion och världsherravälde.
En makt, som man skaffar sig på smygvägar, i skymundan, och genom att binda sina medlemmar i ett förbund med döden och dödsriket kan dock aldrig ge någon god frukt.
Istället har det här systemet sin givna uppgift i arbetet på att bereda väg för Antikrist.
Genom att man talar vackert om Gud, och går ut med att vara en slags välgörenhets- och kamratorganisationer, har man i alla tider lyckats skaffa många lättrogna medlemmar från de kristna församlingarna. Framför allt har präster och biskopar, och också frikyrkliga ledare, varit en begärlig måltavla.
Sen, när man kommit så högt upp i graderna att det blir allt mer tydligt vilket bisarrt gäng man hamnat in i, då är man antingen så avtrubbad att man helhjärtat är med på allt värre saker, eller så börjar man må dåligt, men känner sig bunden av avlagda löften och eder, och sittter fast.
I Hes 28:12-15 identifieras andefursten över Tyrus som sagt med den onde själv.
Hiram, som Salomo slöt förbund med, härskade i Tyrus.
Isebel, kung Ahabs hustru, var en hednisk prinsessa, hemma från Sidon, ett lydrike till Tyrus.
I 1 Kon 21 ser vi hur hon utnyttjar sin hemifrån medförda kännedom om hur man kan fånga många människor i ett nät, där de är beredda att göra något ont, som de på egen hand aldrig hade gjort.
Att vara med i någon form av hemlig sammansvärjning skapar nämligen ett lojalitets- och underkastelseband, som den som inte varit med om saken har svårt att fatta!
Med list och lögn, och genom att sända brev i sin mans namn, stjäl hon sin mans auktoritet, och får de ledande i Israel att göra saker de annars aldrig hade gjort. Sedan satt de fast. De hade låtit lura sig att göra sådant, som de själva förtjänade dödsstraff för, och kunde sedan inte annat än fortsätta att hålla fast vid lögnen för att rädda sitt eget skinn…
När Paulus säger att han själv har avsagt sig allt skamligt hemlighetsväsende syftar han antagligen på att han varit medlem i fariséernas parti.
Detta var nämligen uppbyggt som ett hemligt sällskap med olika grader, och med edsvurna medlemmar.
Av vad som läckt ut kan man sluta sig till att en betydande del av makthavarna i dagens värld är med i det ena eller andra hemliga sällskapet.
Att detta med hemliga sällskap inte skulle ha några kopplingar till kyrkopolitiken, framför allt då maktfaktorn Vatikanen, vore rentav blåögt att tro. I samband med skandalen kring P2-orden i Italien i början av 80-talet framkom att det fanns täta kopplingar mellan tjänstemän i Vatikanen och P2.
Framför allt Vatikanbanken var inblandad i transaktioner, som via P2 hade kopplingar till organiserad brottslighet.
Listan på svenska och finländska pastorer och kyrkomän, som är medlemmar i hemliga sällskap, är fasaväckande lång.
Här har vi högst antagligt en av orsakerna till att den nordiska kristenheten går på tomgång.
När Guds folk går i förbund med ”Egypten”, då väntar Gud. Jes 30:15-18
Väntar på den dag när vi omvänder oss, och han igen kan förbarma sig över oss, välsigna oss, utan att samtidigt välsigna något som han ser som ont och vidrigt…