Den protestantiska kristenhetens attityd till Bibeln var från början uttryckt i orden ”Sola Scriptura!”
Bibeln ensam, endast Bibeln, skulle vara grunden för den kristnes livsstil och ställningstaganden, Skriften allena skulle vara normerande för den kristna gemenskapen, från den heliga Skrift skulle all undervisning i den kristna församlingen utgå.
Nå, hur det har gått med den saken vet vi. Det är många andra skrifter än Skriften, som får komma till tals i dagens kristenhet, och på alltför många sätt är det mer den omgivande världen än Guds Ord, som ger modellen för de troendes sätt att leva.
Men hur har vägen dit sett ut? Hur ser vägen tillbaka ut? Utan att göra anspråk på att ha några heltäckande svar, vill jag ändå peka på något, som kan ha haft stor inverkan.
Apostlarna förkunnade något de kallade ”trons ord”. (Rom 10:8) Det var budskapet om Jesus, och kallelsen att tro på honom, och följa honom, som då avsågs. Budskapet om det nya livet i Kristus, och vägledningen i hur detta nya liv skulle växa och fördjupas, det utgjorde det ord som gav tro, bevarade i tro, fördjupade i tro.
Så länge ordet på detta sätt fick vara ett livets ord, behöll det också sin livgivande verkan. Men sedan hände något.
Det vi kan kalla lärans ord kom att allt mer ta över, och då började livet stelna till. Teologi är en god tjänare, men när den blir herre, då sätter den härdningsprocess, som vi kallar lärostrider, rätt snabbt igång.
Guds folk blir förhärdade – inte så att de blir förhärdade syndare, men så, att den första kärleken försvinner, och ersätts av en andra, alltså kärleken till de egna åsikterna, kärleken till debatterna och hävdandet av det egna partiet eller reviret.
På den vägen blir vi förhärdade i betydelsen hårda – vilket ju är ordets egentliga betydelse.
Vi börjar sortera varandra utifrån vilka åsikter vi omfattar, vilken bibelsyn vi har, hur vi ser på kvinnliga präster, på dopet, på nattvarden, på hur en församling ska vara uppbyggd… det blir sådana saker, som avgör vem vi anser oss kunna ha gemenskap med eller inte, när den enda viktiga frågan är vem Herren Jesus anser sig kunna ha gemenskap med!
Det som duger åt honom borde väl rimligtvis också duga åt hans lärjungar? Och om inte, var hamnar vi då?
Det fanns många också för tvåtusen år sedan, som rynkade på näsan åt det sällskap Jesus godtog…
Jag tror att allt detta egentligen bottnar i att vi har spänt kärran för hästen, vänt upp och ner på en viktig ordningsföljd.
Vi tänker oss att teorin kommer först, praktiken sen. Litet som att först gör vi en karta, sen tittar vi på landskapet – eller så fortsätter vi bara att stirra på kartan…
Men tänk om förståelsen av Guds ord, av Guds vilja, kommer på rakt motsatt väg? Om den är tänkt att växa, vartefter man lever det kristna livet, vandrar i kärlek till Gud och sin nästa?
Tänk om den förståelsen i själva verket krymper, och blir förvrängd och kontaminerad av mänskligt tänkande, om den inte hela tiden omsätts i kärlekens gärningar, i att vandra i de gärningar Gud har förberett för oss?
Tänk om vi inte alls är tänkta att ”utgå” från Bibeln?
Tänk om det är Guds mening att vi ska gå in i den istället, dyka ner i den, istället för att ta upp en skopa här och en skopa där, alltefter som det passar oss? Tänk om det viktiga inte är vad jag har för bibelsyn, tänk om det viktiga för mig är att se och underordna mig den syn, som Bibeln har på mig?
Vi brukar ibland skämta om predikanten, som utgick från texten, men sedan aldrig kom tillbaka till den, men är det inte den risken vi alla löper, hela tiden, vi som lever i detta arma västerland, som jämt ska förklara och intellektualisera allt, sätta allt på formel, och stänga in Gud själv i en liten fyrkantig ask?
”Om någon vill göra, ska han också förstå”. Så säger Jesus. Tar vi honom på allvar?