Det rätta svaret på frågan jag ställde i inlägget om homo narcissisticus har kommit, så nu fortsätter vi från det!
Han, som svarade, konstaterar samtidigt, att detta är nutidsmänniskans standardreplik: ”Frankly, my dear, I don´t give a damn”.
Den sjukdom, som homo narcissicus lider av är ändå inte obotlig. För Jesus finns inga hopplösa fall, brukar vi säga, men tillfrisknandet från somliga sjukdomar förutsätter det där vi brukar kalla omvändelse, och det är ingen smärtfri process. Här är en liten historia, som visar hur det kan gå till:
”En rik ung engelsman åkte över till Paris, berättas det, för att ha en riktig röjarvecka. Han söp och levde om, och besökte så många bordeller han orkade med.
Efter en vecka fick han dock tillfälligt nog – vem orkar nu festa hur länge som helst? Så han beslöt sig för att leka turist en dag. Hamnade småningom i Notre Dame-katedralen.
Där fick han syn på en biktstol, och frågade guiden vad detta var för en inrättning? Han fick förklarat för sig att dit gick människorna för att bekänna sina synder för patern bakom draperiet, och sedan fick man syndernas förlåtelse.
Då fick vår unge playboy en lysande idé!
”Nu går jag dit, och så berättar jag allt vad jag har gjort den här veckan, och bränner öronen av präststackaren!”
Sagt och gjort, näste man till bikt var vår unge engelsman.
När han utförligt och full i skratt hade ”bekänt” alla veckans synder tystnade han, och väntade på vad mannen på andra sidan tyget skulle ha att säga.
Denne var dock gammal och garvad, och hade dessutom en viss kontakt uppåt. Så han sade helt lugnt: ”Innan jag kan ge dig syndernas förlåtelse är det en sak du måste göra. Du ska gå och ställa dig framför det stora krucifixet, se den korsfäste rakt i ögonen och säga tre gånger, långsamt, tydligt och med hög röst: ”Detta har du gjort för mig, och det rör mig inte i ryggen”. (You have done this for me, and I don´t give a damn)
Vår unge man blev litet betänksam när han hörde det här, men en engelsk gentleman drar sig inte ur, så han marscherade iväg till den stora skulpturen av den korsfäste, såg stadigt in i bildens ögon, och började med hög röst utföra sin ”botgöring”.
Första gången gick bra. Andra gången fick han ta i för att kunna tvinga sig att uttala det han skulle säga. Tredje gången kom han bara halvvägs.
Han åkte hem till England, och enligt vad historien berättar blev han småningom präst i anglikanska kyrkan…”
Det gjorde alltså den gången verkan, att bli påmind om vad vi har kostat Jesus.
Skulle det månntro bita lika bra på den sortens monumentala självupptagenhet, som tycker sig ha råd att säga ”Det är väl inte min sak att bry mig om det?” när man ser en nödlidande medmänniska, om någon skulle skicka oss på ett liknande uppdrag?
Vi brukar tala om gudsmöten.
Det gudsmöte, som kan hjälpa en människa ut ur sig själv, är mötet med Jesus på väg ut till Golgata.
Guds Lamm, som bär just min synd.
Mötet med honom, som spikas fast på korset, får sin fulla kraft, när jag inser, att det är jag, som håller i hammaren. Det är den vidriga, slemmiga, svarta, giftiga, alltigenom frånstötande amöba, som kallas själviskhet, med allt den för med sig av synd och uppror mot Gud, som tar livet av Jesus, för den kunde inte kunde dödas med mindre än att bäraren dog.
Orden ”för dig utgiven, för dig utgjutet” i nattvarden får sin rätta betydelse först när jag ser detta.
Han dog min död, därför får jag leva, han friköpte mig från döden, alltså är jag nu inte längre min egen, nu tillhör jag honom, som har köpt mig!
Själviskhetens grund, dess fäste i mig och dig, är tanken ”jag är min egen, jag har rätt att göra vad jag vill med min tid, mina krafter och mina pengar!” När den lögnen avslöjas, då avslöjas också den inställning, som säger ”jag sköter mitt, de andra får sköta sitt, och misslyckas de är det deras egen sak”, som Kains inställning. Brodermördarens inställning. ”Skulle jag ta vara på min bror?”
Den som vill bevara sitt liv, den som låter sig styras av själviskhetens prioriteringar, han ska mista det, säger Jesus.
Något att tänka på i en tid, när människan i så hög grad tycks styras av begäret att bevaka och bevara sitt revir, både det personliga och det nationella,sina uppnådda förmåner, och så vidare… och sen, när man har vaktat som längst, är plötsligt en dag alltsammans borta med vinden….